Kategori: Politik

I måndagens SvD läste jag en artikel av Per Gudmundson (en skribent jag i allmänhet uppskattar), som gjorde mig fundersam. Eftersom texten är mycket kort kopierar jag in hela här:

Över hundra miljoner försvunna små flickor

När det föds fem pojkar i Kina, så föds det bara fyra flickor. Länge har man trott att den skillnaden berott på den kinesiska statens enbarnspolitik.

Men riktigt så enkelt är det inte. I senaste numret av The Economist beskrivs att stora delar av Asien har samma problem, om än i något lägre grad. I delar av Indien och i de forna Sovjetstaterna Armenien och Azerbajdjan föds det mycket fler pojkar än flickor. Man kan säga att långt över hundra miljoner flickebarn offrats.

Moderna familjer föder få barn. Urgamla preferenser för gossar lever dock kvar. Ny teknik möjliggör selektiv abort. Ett groteskt mönster skapas ur vad som i enskilda fall kan vara begripliga beslut i en patriarkal miljö.

Men det sker i fattiga länder. Sydkorea är åter på väg i riktning mot balans. Med välstånd ökar barns och kvinnors rätt.

Vid ena sidan av texten fanns en bild av ett litet rosa plagg:

Nu vet jag inte var Per Gudmundson står i abortfrågan i vanliga fall, men jag vet att många andra gör en stor skillnad mellan könsselektiv abort och annan. Man tycker då plötsligt att ”flickebarn offras” i stället för att som i andra fall se aborten som en operation av en del en kvinnas kropp. Det lilla rosa plagget pekar på det sorgliga i övergreppet på flickebarnet – men blir det mindre sorgligt om man fogar in ett ljusblått pojksymbolplagg i bilden? Eller för att tala klartext: Är könsselektiv abort verkligen något väsensskilt från abort på andra grunder?

Jag har några nummer av litteraturtidskriften Jakobs stege från sent sjuttiotal och tidigt åttiotal liggande i en hög. Ibland bläddrar jag i dem och ofta hittar jag något som fångar mitt intresse.

I det första numret från 1981 har jag börjat med Nicole Sands text ”Nadesjda Mandelstam död”. Jag bestämmer mig för att också läsa ”Leonardo – målaren” av Anna Maria Brizio, ”Tankar inför en rysk påskhögtid” av Andrej Sinjavskij och ”Ett rättsfall” av Leonid Pljusjtsj. Men nu vill jag gå till den sista texten i häftet. Den bär titeln ”Boniatofängelset – Berättelsen om en massaker” och det är den kubanske dissidenten Armando Valladares som skrivit den. Jag väljer att citera det tredje stycket i Britt Arenanders tolkning:

Allt är strängt vetenskapligt organiserat
bara kokta kolhydrater
noggrant uppvägda
niohundra kalorier, ibland mindre,
hunger får huden att stram över kindknotorna
får kropparna att svälla upp som paddor
och benen inflammeras
liksom testiklarna och buken
och ingen läkarhjälp finns…
En dag fick vi besök av en kapten vid den Politiska Polisen
ren
elegant
krigisk och iskall
förklarade han rakt och hövligt för oss
att Inrikesministeriets mål
var att förvandla oss till trasor
att förinta oss…
Han bugade sig älskvärt och försvann.
Snart ska Kubas Kommunistiska Parti
fira sin första kongress
och garnisonen vid Boniato-fängelset
förbereder sig också inför den stora händelsen.

Och detta är texten i original:

Todo está con rigor científico organizado
solo carbohidratos hervidos
y pesados con cuidado
novecientas calorías y hasta menos
el hambre que saca los huesos
más allá de la piel
la ausencia de proteínas y vitaminas
va hinchando como sapos
se inflaman las piernas
los testículos y abdomen
sin asistencia médica…
Un día nos visito un capitán de la Policía Política
limpio
elegante
marcial y frio
nos explico con sencillez y cortesía
que el objetivo
del Ministerio del Interior
era convertirnos en guiñapos físicos… aniquilarnos…
se inclinó gentil y se marcho.
Pronto se celebrará el Primer Congreso
del Partido Comunista de Cuba
la guarnición de la Cárcel del Boniato
se prepara también para este magno evento.

°
Och under Valladares’ text finns denna bild:

Under en hästbild av den kände bayerske expressionisten Franz Marc skrev Jessica Kempe igår om ”Konstens nationella identitet” av Andrea Kollnitz. Vi ska strax se lite närmare på något av det hon skriver där.

Jag tänker också tala under en bild av Franz Marc, eftersom jag sedan alltid är en stor Franz Marc-beundrare. Den målning jag har valt föreställer även den några hästar och som så ofta annars hos Marc är de här hästarna blå, men den här bilden hör nog till de mer sällan visade blåa Marc-hästarna. Det är något särskilt med den och det särskilda är att den ser ut att vara målad av Franz Marcs nära vän, den stora poeten Else Lasker-Schüler, eller nej, den ser ut att vara målad av dem båda. Se här:

Och här under bilden vill jag placera början av en prosadikt av Else Lasker-Schüler till minne av vännen Franz Marc:

Der blaue Reiter ist gefallen, ein Großbiblischer, an dem der Duft Edens hing. Über die Landschaft warf er einen blauen Schatten. Er war der, welcher die Tiere noch reden hörte; und er verklärte ihre unverstandenen Seelen.

Och till sist sätter jag in en länk till min presentation av Else Lasker-Schüler, där också Franz Marc har en roll.

Då kan vi börja.

Någon gång i september förra året skrev jag en text om två svenska konstkritikers nazianklagelser mot några nordiska målare från olika tider. Två av de anklagade var Carl Wilhelmson och Christopher Rådlund. En av dem som anklagade var Jessica Kempe. Så här skrev jag om henne – med infällda citat av henne:

"Nu är dags mata in Carl Wilhelmsons måleri i nazikvarnen. Jessica Kempe tittar på målningarna på en utställning på Waldemarsudde och skriver så här i DN:

Porträtten av kvinnor, döttrar och äldre i arbete vid fönstrens dagsljus och kritvita spetsgardiner tycks lika verkliggjorda som önsketänkta. Alla på plats, alla överens, långbenta kvinnor raka som furor, inga leenden, ingen klagan. Samma samförstånd hos fiskarna på havet.

Och lite längre ner fortsätter hon:

Det är både vackert, grumligt rasbiologiskt och häpnadsväckande djärvt."

Här är en länk till hela inlägget Vart är svensk konstkritik på väg?

Och vad sa då Kempe i DN igår? Jag väljer att gå in i det stycke där jag kopplas samman med det föregivna citatet ”rasbiologiska beskyllningar”. Var har jag yttrat detta, undrar jag. Och om jag har sagt det, vad är det som omger de två orden? Här är stycket i Kempes text:

I ljuset av Kollnitz undersökning är denna omvända historieskrivning lika vedervärdig som historieförnekande. Kollnitz källforskning fyller inte endast ett outforskat tomrum. Den utgör även ett stoppargument i debatten med dagens nationalistiska och kulturkonservativa konstkritik som förklarar bort den europeiska och svenska konstens rasteoretiska historia som ”rasbiologiska beskyllningar” (Bodil Zaleskys blogg), ”förvillelser” (Axess blogg) eller ”svammel” (Inga Magnussons blogg).

Vad står det annars i det här avsnittet? Att ”Kollnitz källforskning fyller […] ett outforskat tomrum”. Det är något oskarpt med formuleringen, men sådant händer. Jag ska inte hänga upp mig där, för det finns annat att titta närmare på. Det står att Kollnitz bok ”utgör […] ett stoppargument” (vad är ett ”stoppargument”?) ”i debatten med dagens nationalistiska och kulturkonservativa konstkritik”. Jag ser att jag räknas in i det här nationalistiska tillsammans med Axess och Inga Magnusson. Nu frågar jag mig – eller för all del Kempe – om hon räknar mig som nationalist, för att jag inte tycker att Wilhelmsons målningar innehåller ”grumligt rasbiologiskt” (Kempes ord) stoff? Eller kanske för att jag inte tycker att Rådlunds ”Winterreise” har sina rötter i en naziestetik?

Här kan den som vill läsa hela Kempes Kollnitz-"recension".

Och här finns till sist två andra pausträdstexter som rör den svenska konstdebattens rundgångar under den gångna hösten:

Christopher Rådlunds ”Winterreise” och ett sidospår till en ”Herbstreise”

Ana Maria Narti – om realismen och socialrealismen

PS Om någon skulle irritera sig på den vulgära rubriken till inlägget, så kan jag tala om att den vill sätta ett finger på Kempes språk(miss)bruk.

Tillägg 16.1: I Anna Brodow Inzainas blogg Brodows blandning kan man läsa något av det Jessica Kempe knappast skrev om i sin "recension" av Andrea Kollnitz avhandling, nämligen om avhandlingens innehåll.

Jag tänker inte vara skonsam varken mot er (fast ni kan förstås låta bli att läsa) eller mig själv med mina citatplock ur Peter Handbergs Släpp ingen levande förbi, för i dessa dagar pågår med stor envishet ett slags utslätande och bagatelliserande av kommunistdiktaturernas övergrepp mot människor. Bland annat hörs röster som vill förklara varför en viss grupp svenskar agerade så fjäskigt och undfallande mot DDR-diktaturen. Dels låtsas man att ”nästan alla” tänkte så, dels drar man ivrigt fram fördelar med DDR-staten. DDR var inte bara Stasi, nej, nej, det fanns mycket fint som hade varit värt att bevara. Sådana saker går bara att säga om man helt avskärmar sig från att människor systematiskt mördades och torterades av regimen.

Idag vill jag läsa några stycken ur kapitlet om det grymma mordet den 22-årige Dieter Fürneisen:

Under tiden hade han hunnit en bra bit ut på minfältet. Klockan närmade sig halv åtta, gränspatrullerna var ännu inte säkra på var han befann sig, även om en av hundarna börjat få upp ett spår. Han stack minpiken i jorden, en gång, två gånger, tre gånger. Så hasade han sig ett stycke framåt. Lystrade. Minpiken. Hasade sig framåt. I det ögonblicket slets tystnaden sönder av en våldsam explosion. Det ena knät hade kommit åt en mina, som geast utlöstes och sprängde bort hans högra ben. Han kröp vidare. Efter ytterligare två meter utlöser han en andra mina. Denna sliter bort den högra armen och sargar bröst, hals och huvud med splitter. Gränstrupperna får ett digert arbete. Först måste en minröjningsgrupp säkra området. Sedan ger sig de värnpliktiga gränssoldaterna ut för att plocka likdelar. Den unge mannen ligger utspridd på ett område som är tusen kvadratmeter stort: där låg den vänstra foten i skon, där ett stycke av ben och byxa med plånbok och legitimation i. I centrum för alltsammans, nedstucken i jorden, den hemtillverkade minpiken. Allt enligt den tyska kriminalpolisens senare undersökning och de östtyska gränstruppernas rapport.

Lite längre fram i texten står det här:

Efter att gränsvakterna samlat ihop resterna av Dieter kastade man ned trasorna och köttklumparna i en plåtkista som förseglades. Ingen skulle någonsin få se honom igen, det som var kvar av honom, vill säga.

Här borde väl mässandet om dagisplatserna och arbete för alla fastna i halsen även på den ivrigaste DDR-apologet.