Ana Maria Narti – om realismen och socialrealismen

När skönheten kom till byn är en essäsamling om konstens plats i vår tid skriven av Ana Maria Narti. Den utkom 1988 och jag läste den första gången någon gång i början av nittiotalet. Nu i dessa tider med besynnerliga och förvrängande konstrecensioner, där exempelvis Christopher Rådlunds tavla ”Winterreise” utpekats som nazikonst och Carl Wilhemsons bohuslänska målningar beskylls för att bära på något ”grumligt rasbiologiskt”, har jag funderat på varför aldrig socialrealismen på ett liknande sätt som nazikonsten används som ett tillhygge i debatten. Dunkelt mindes jag att Nartis essäsamling bland annat tar upp socialrealismen och dess plats i Sverige på sextio- och sjuttiotalet. Jag gav mig därför i mitt sökande in på en omläsning – en omläsning som nu är avslutad.

p1050840

Jag har valt att plocka ut några citat ur essän ”Begreppet realism” för jag tycker att just den här texten har en hel del beröringspunkter med dagens konstdebatt. Så här tecknar Narti ett slags bakgrund till socialrealismen:

Katastrofen i realismens historia inträffar just när ideologerna försöker bryta detta fria och oförutsägbara samspel, när de anstränger sig för att blockera undermedvetna processer och spontana handlingar för att i stället uppmuntra en rent ideologisk planering av konstverksamheten. Nu ordnar man medvetet konst och kultur under politik och propaganda. Denna tragedi äger rum på 30-talet i den unga sovjetiska staten. Den kommunistiska ledningen bestämmer sig för att göra kopplingen mellan realism och politiskt engagemang till ett redskap för indoktrineringen och ett hjälpmedel i ansträngningen att få total kontroll över kulturen, både när det gäller produktionen och distributionen av nya verk och tolkningen av äldre konst. Ordet ”realism” binds samman med begreppet ”socialistisk” och den nya benämningen – socialrealismen – innesluter i sin form tanken att det finns en enda riktigt socialistisk art av realism och en enda typ av konstnärlig kommunikation som revolutionen kan acceptera. Socialrealismen är en måttstock för censuren och själcensuren och ett instrument för direkta ingrepp i konstverkets mest intima tillblivelse.

[…]

Dogmen om socialrealismen lanserades av centralkommitténs medlem Andrej Zjdanov vid författarnas kongress 1934. Hans tal presenterar en lång lista av normer, regler och motiv obligatoriska för alla sovjetiska konstnärer och för världens alla kommunistiska konstutövare.

[…]

Tonen i den långa rad av slagord och uppmaningar som riktas mot kulturen är skrämmande allvarlig, öppet auktoritär. Strax under de demagogiska formuleringarna vibrerar varningarna om bestraffning. Hotelser, ibland förtäckta, ibland öppna, dyker upp här och där. Samhället kan inte tolerera avvikelser från den socialistiska konstens och det socialistiska livets synsätt, vissa motiv och vissa strukturer är i sig farliga, skadliga för det kollektiva medvetandet och så vidare.

[…]

Den stora paradoxen i denna sorgliga berättelse är att det kommunistiska partiets estetiska diktatur inte upplevs för vad den är – som ett brutalt intrång i den konstnärliga friheten och som våldsamt översitteri inom kulturen. Många kulturmänniskor i Sovjet och i världen låter sig dras in i en virvel av medveten och frivillig självkritik och halvmedveten självcensur, därför att de tror på socialismens löften och därför att den kommunistiska disciplinens regler har inpräntat i deras tänkande en total lydnad inför det stora partiet – det enda som har lett en segerrik revolution.

Lite längre fram i essän kommer Narti in på Sveriges förhållande till socialrealismen:

Sverige gick längre in i dogmatikens inflytelsesfär än man kunde ha väntat sig. En speciell art av estetisk – egentligen anti-estetisk – diktatur växte upp spontant och på oväntat många områden, fast all doktrinär tendens i sig är en fara för demokratin. Hur kunde detta ske – utan att motreaktioner och polemik ens kom igång?

Bakom hela denna utveckling ligger antagligen många faktorer. Den svenska humanismen förefaller ha relativt svaga traditioner, särskilt när det gäller träningen av den särskilda uppmärksamhet på det konkreta som är grogrund för alla estetiska analyser och handlingar. Motståndet mot dogmer kunde inte hämta inspiration från den enda källa som kan fräta sönder slagordens och de mekaniska förklaringarnas påverkan – en egen självständig och mångsidig humanism.

[…]

En del av den nya kulturpolitikens segrar kan ha sin grund i den form av sträng protestantism som landet hade levt med i det förflutna: fanatismen och intoleransen kan förflytta sig från kyrkans predikstolar utan att ändra natur. Andra möjliga förklaringar står kanske att finna i den enhetliga svenska kulturens art. Länder som lever länge med få öppningar mot främmande kulturer och få inslag av minoritetsspråk och minoritetskultur lider av en oförmåga att ta emot och uppmuntra mångfalden: sådan kulturklimat tränar fram en allmän beredskap för enkelriktade rörelser. Ett vanligt talesätt säger att detta lands debatter rymmer en enda idé i taget – och det banala skämtet säger mycket.

[…]

Den svenska kulturrevolutionen vägrade konkret diskutera realismen därför att den sökte en religion, en estisk tro, och därför att den inte var i stånd att arbeta analytiskt och med stöd i rika och konkreta kunskaper om konsten.

I slutet av den här essän kommer ett slags blick framåt:

Ingenting skulle vara så absurt som en prognos om konsternas framtida skepnader.

Det oförutsedda, som annars får allt mindre utrymme i vårt liv, är konstarbetets kärna. Vad som händer med kommande decenniers böcker, filmer, tavlor, teaterpjäser och musik står skrivet i stjärnorna. Trots det kan vi förbereda oss för framtidens överraskningar genom att helt stänga dogmernas väg och genom att träna öppenhet inför det okända.

När det gäller vägen bort från dogmernas bojor och vägen mot öppenhet kommer Narti in på ett uttalande från av den tjeckiske lyrikern Jaroslav Seifert och hon citerar honom:

"Kan man undgå att se att lyrismen förkroppsligar motpolen till kulten av styrka och makt, och på ett helt naturligt sätt erbjuder sig som ett korrektiv till tendensen att lösa samhällets problem med maktmedel och maktkamp, med teknisk, ekonomisk, organisatorisk, politisk, fysisk makt – en makt som i alla fall till slut bara är en produkt av ofullständig insikt… Och precis på samma sätt kan man ställa den i kontrast till dyrkan av arbete och prestation, till besatthet av tanken på att behärska och uttnyttja natur och människor, särskilt som makten ofta upphöjer sina maktsystems effektivitet och successiva fulländning till högsta intresse, även när det gäller system som från högsta objektiva synpunkt inte alls är funktionella, utan fullgör sin uppgift bara till priset av förluster i mänsklig värdighet, förluster inte bara i materiella utan också i moraliska värden, och till priset av förlusten av harmoni inom människan och av harmoniska relationer mellan människorna."

PS Igår kom – något försenad – den senaste översättarintervjun in i Salongen. Ni får själva titta efter vem det är som svarar på mina frågor den här gången.

13 tankar om “Ana Maria Narti – om realismen och socialrealismen

  1. Det är intressant att läsa Nartis funderingar kring socialrelism m. m. som statligt sanktionerad konst i totalitära stater. Detta har hos oss på sätt och vis ersatts av en totalitär informell kulturelitism, där eliten i stället ”förbjuder” alla former av realism (figurativt måleri m. m.), med motiveringar av typen ”rasism”, ”fascism” och ”rasbiologisk grumlighet”. Wilhelmsson målade, som Britta har påpekat, anorektiska kvinnor, som knappast kan förknippas med rasbiologiskt idealiserande av den bohusländska fiskarbefolkningen. Wilhelmsson var känd och kritiserad för att han målade människorna så fula.

    Jag har länge funderat över varför just bildkonsten har ett så komplicerat förhållande till sitt arv. Postmodernismen i bildkonsten (”Jeder ist ein künstler”) ledde till ett närmast totalt avståndstagande från all bildkonst skapad före 1960. Den ansågs vara fetischkonst för rika konstsamlare, som köpte och sålde på en marknad. Förvisso sant, men blir van Gogh’s tavlor därmed dålig konst? Nej, naturligtvis inte. Man avsvor sig hela arvet och kastade därmed ut barnet med badvattnet.

    Inom litteratur och musik existerar inte detta bisarra förnekelsefenomen. Vem hävdar i dag att Shakespeare och J. S. Bach var naiva klåpare, som skapade verk utan konstnärligt värde? Inte ens Wagner står väl på dödslistan?

  2. Jag måste få komplettera min förra kommentar med ett citat från 1990, där Benjamin H. D. Buchloh ser tillbaka på den så kallade konceptkonstens genombrott under 1960/70-talen. Om konceptkonstens tidiga ”chefsideologer” skriver han följande:

    ”Deras övertygelser framställdes med en (i dag ofta skrattretande) självtillräcklighet som står i kontinuitet med traditionen av de sjukligt överdrivna anspråk som gjorts inom 1900-talets avantgarde.”

    Kan inte detta uttalande tillämpas även på en del nutida företeelser inom konstetablissemanget?

  3. Skulle i ämnets sken, vara intressant att få kommentarer till en målning, skapad i socialrealismen, http://www.marxists.org/subject/art/visual_arts/painting/exhibits/socialist-realism/waiting.jpg som kanske en aning påminner om Wilhelmsson. Skillnaden är den slitna tygbiten till höger med texten победа, vilket markerar tidpunkten (tavlan är målad 1945). Jag gissar att kvinnan väntar vid stationen på sin man, som kanske stupat. För mig visar den en annan sida av socialrealismen än den vedertagna. Den visar den enkla människans ängslan och utsatthet, och talar mer till mig än Van Gogh nånsin kommer att göra. Van Gogh har andra kvaliteter.

  4. Bodil, du funderar på varför (kommunistisk?) socialrealism inte används som tillhygge, parallellt med nazi-estetiken? Det är en bra fråga, och någon på bloggen har säkert en bra teori om detta. Jag kanske är naiv och fördomsfull, men jag har fått för mig att socialistiska/kommunistiska avarter, alltsedan 1968 har levt i en skyddad verkstad, och åtnjutit en behaglig tolerans, för att inte säga orörbarhet. Det har blivit enklast att följa den gamla ryggmärgsreflexen och associera allt som man ogillar i konsten till nazismen.

    Arbetande, atletiska, kraftfulla, ståtliga, vackra proletärer gör sig trots allt bra på bild, och må icke leda tankarna till något fult eller otillbörligt bakom de politiska kulisserna. Så tycks logiken vara.

    Nu skall jag vara tyst ett tag. Tre kommentarer på raken är nog två för mycket.

  5. Jag tycker att tavlan du visar här, Michael, andas romantik och nostalgi: den vackert förfallna byggnaden med valvet, syrenernas böjda klasar, det stilla ödsliga landskapet, kvinnan med den vita scarfen…

    Den har mycket lite av den där påtvingade kampoptimismen över sig.

    Lars,
    (det hände visst något (o)tekniskt med kommentarernas ordning här), på konstens område är det naturligtvis precis likadant som på andra områden…

  6. Bodil, oordningen beror kanske på att min kommentar nr 4 blev försenad av något slags automatisk censur. Jag fick ett meddelande om att min kommentar befann sig under förhandsgranskning. Sedan törnade jag in, och lät gudarna avgöra min kommentars vidare öde.

    Jag antar att det finns en eller flera misstänkta textsträngar i min kommentar. Troliogen ”nazi”.

  7. Jag trodde att boken var bortglömd, den hade drastiskt kritiserats vid publiceringen. Tack!

  8. Ana Maria,
    den finns i min bokhylla, så den går att läsa i när som helst igen. Tack själv!

    PS Vad kritiserades den för? (Om du minns…)

  9. Det var recensenten i DN, Sigrid Combuchen, som kallade mig ”lärt fruntimmer” och tyckte att allt i boken var helt värdelöst – utan att gå in i en analys. Det var tidens anda som talade och boken fick efter detta nästan inga recensioner.

  10. Jag föreställer mig att ”När skönheten kom till byn” har ett längre liv framför sig än vad recensioner i den där andan har – även om just den här senaste tiden också bjuder på mycket dumt och grunt, men det kommer andra tider.

Kommentera