Jag tänker inte vara skonsam varken mot er (fast ni kan förstås låta bli att läsa) eller mig själv med mina citatplock ur Peter Handbergs Släpp ingen levande förbi, för i dessa dagar pågår med stor envishet ett slags utslätande och bagatelliserande av kommunistdiktaturernas övergrepp mot människor. Bland annat hörs röster som vill förklara varför en viss grupp svenskar agerade så fjäskigt och undfallande mot DDR-diktaturen. Dels låtsas man att ”nästan alla” tänkte så, dels drar man ivrigt fram fördelar med DDR-staten. DDR var inte bara Stasi, nej, nej, det fanns mycket fint som hade varit värt att bevara. Sådana saker går bara att säga om man helt avskärmar sig från att människor systematiskt mördades och torterades av regimen.
Idag vill jag läsa några stycken ur kapitlet om det grymma mordet den 22-årige Dieter Fürneisen:
Under tiden hade han hunnit en bra bit ut på minfältet. Klockan närmade sig halv åtta, gränspatrullerna var ännu inte säkra på var han befann sig, även om en av hundarna börjat få upp ett spår. Han stack minpiken i jorden, en gång, två gånger, tre gånger. Så hasade han sig ett stycke framåt. Lystrade. Minpiken. Hasade sig framåt. I det ögonblicket slets tystnaden sönder av en våldsam explosion. Det ena knät hade kommit åt en mina, som geast utlöstes och sprängde bort hans högra ben. Han kröp vidare. Efter ytterligare två meter utlöser han en andra mina. Denna sliter bort den högra armen och sargar bröst, hals och huvud med splitter. Gränstrupperna får ett digert arbete. Först måste en minröjningsgrupp säkra området. Sedan ger sig de värnpliktiga gränssoldaterna ut för att plocka likdelar. Den unge mannen ligger utspridd på ett område som är tusen kvadratmeter stort: där låg den vänstra foten i skon, där ett stycke av ben och byxa med plånbok och legitimation i. I centrum för alltsammans, nedstucken i jorden, den hemtillverkade minpiken. Allt enligt den tyska kriminalpolisens senare undersökning och de östtyska gränstruppernas rapport.
Lite längre fram i texten står det här:
Efter att gränsvakterna samlat ihop resterna av Dieter kastade man ned trasorna och köttklumparna i en plåtkista som förseglades. Ingen skulle någonsin få se honom igen, det som var kvar av honom, vill säga.
Här borde väl mässandet om dagisplatserna och arbete för alla fastna i halsen även på den ivrigaste DDR-apologet.
Hej Bodil!
Jag läste också den här boken av Handberg i julas. Och även om man trodde att man visste det mesta om brutaliteten hos denna regim, och om de levnadsförhållanden som den skapade, så blir det här tydligare än någonsin genom de livsöden som Handberg återger.
Tyvärr är det väl så att de som främst borde läsa den undviker den.
Ja, titeln är ju så tydlig att knappast någon kan ge sig på att läsa boken helt ”av misstag”. Men en del ”ljumma” som tycker ”å ena sidan, å andra sidan” kanske kan komma att läsa den och då kan det hända att den får en viss effekt, alltså att den visar på något som är nytt för läsarna.