Ni minns kanske på ett ungefär Eva Ströms kommentar till Christopher Rådlunds målning *Winterreise” i Sydsvenskan för någon månad sedan. Så här skrev hon:
Vilka estetiska ideal finns exempelvis bakom Christopher Rådlunds ”Winterreise”, återgivet i boken ”Figurationer”, där man ser åtta symmetriska pelare i ett tomt vinterlandskap under en apokalyptiskt dov och ödesmättad himmel? För mig pekar bilden mot nazikonstens estetik, och man måste vara antingen okunnig, estetiskt okänslig eller blunda för att inte få associationer i den riktningen.
Winterreise
Nu är dags mata in Carl Wilhelmsons måleri i nazikvarnen. Jessica Kempe tittar på målningarna på en utställning på Waldemarsudde och skriver så här i DN:
Porträtten av kvinnor, döttrar och äldre i arbete vid fönstrens dagsljus och kritvita spetsgardiner tycks lika verkliggjorda som önsketänkta. Alla på plats, alla överens, långbenta kvinnor raka som furor, inga leenden, ingen klagan. Samma samförstånd hos fiskarna på havet.
Och lite längre ner fortsätter hon:
Det är både vackert, grumligt rasbiologiskt och häpnadsväckande djärvt.
Lördagsafton
Jag undrar vad en konstnär, för att undvika rasbiologisk grumlighet, retroaktivt borde ha målat på Wilhelmssons tid. Krumma, kortbenta, grälande, hånskrattande, missnöjda kvinnor?
Jessica Kempe tycker uppenbarligen att tavlan är vacker och djärv. Det måste väl tolkas negativt, antar jag:
Vacker: Usch, konst får inte vara vacker.
Djärv: Att proaktivt våga utmana min och mina kritikerkollegors smak! Den enda rätta och sanna estetiken.
För övrigt tycker jag att det skall skrivas ”fiskarena” i bestämd form pluralis. Jag VET att ”fiskarna” är korrekt. Men hur vet man att det inte handlar om fiskar?
Hej Bodil,
Jag tror att svensk konstkritik låtit så här länge. Jag är inte säker, och saken kräver ju ett noggrannare studium, men som jag minns min utbildning till arkitekt så var liksom fascistisk och nazistisk estetik något man fick höra om man ritade klassiska pelare eller annat som på något vis fick kritikern att associera i de banorna.
Arkitektvärlden och konstvärlden ligger i det här avseendet inte så långt ifrån varann, skulle jag säga.
Vad som däremot har hänt nu är att någon eller några konsekvent säger emot. Det existerade inte då.
Lars,
ja, det där greppet att kasta ”rasbiologisk grumlighet” omkring sig utan att ha något som helst belägg för det är mycket lågt och fult.
Karin,
jag vet att det länge var så, men jag tyckte att det under det senaste kanske tiotalet år blivit på ett lite annat sätt, dvs att det inte längre gick att hänsynslöst kasta dessa nazifloskler där man för tillfället hade lust eller där man trodde att andra ville att man skulle göra det. Men tydligen fortsätter den svenska konstkritiken på den ”rasbiologiska nazivägen”. Om man nöter på sådana här ord tillräckligt envist och länge kommer de att förlora all precision.
Bodil
hela denna diskussion stod mig upp i halsen för några veckor sedan. Låghet är ett milt omdöme. Jag skulle vilja påstå att dessa ”konstkritiker” är värre än så.
Men jag tycker att du här i din sista kommentar för in en ny dimension som kanske är det vi borde koncentrera oss på framöver, nämligen hur språk och ord kan nötas sönder och genomgå fullständigt oväntade förvandlingar. I hela mitt vuxna liv har jag sett hur begreppet ”fascism” använts på det sättet. Av namnet på en bestämd politisk ideologi har det istället blivit ett skällsord bland andra, ett ord så urvattnat och fråntaget varje egentlig betydelse att det blivit oanvändbart. Begreppet ”rasism” fungerar likadant. Om något är obehagligt eller om man vill uttrycka sin motvilja mot något använder man det, t.ex. i nyskapelsen ”åldersrasism”. Jag tror att vi aktivt måste bekämpa detta. I mina egna artiklar försöker jag göra det så snart ämnet lämpar sig. Vad är ”rasism”? För mig betyder ordet att man särbehandlar en annan människa pga ”rastillhörighet”. Om jag går ett steg längre och hävdar att det bara finns en enda mänsklig ras? Hur skulle jag då kunna använda begreppet? Det finns olika hudfärger, olika språkområden, olika seder och traditioner – ja. Men innebär det att det finns olika mänskliga raser?
Jag ska inte säga mer just nu, men hoppas att någon vill ta upp den kastade handsken.
För övrigt noterar jag att Eva Ström i sin blogg skriver om att hon i den gångna veckans konstdebatt på Moderna hade framhållit vikten av att man som ”konstkritiker” utgår ifrån konstnärens perspektiv. Bara så ni vet.
Thomas, ja, ”rasism” är ett underligt ord, men kanske går det ändå att använda det i betydelsen av att en individ behandlas och bedöms inte som individ utan som del av en folkgrupp. Och då gäller det också att vara helt klar över att all rasism är av ondo, att det inte kan vara mer riktigt eller ens mer rumsrent att spotta på en folkgrupp än på en annan. Men, som du säger, vi måste vara aktsamma om orden. Deras betydelse vittrar om vi vårdslösar med dem som konstrecensenterna i texten här ovan.
Jag kan inte låta bli att peka på något som nog alla redan häpnat över, den sista meningen i Ström-citatet:
”För mig pekar bilden på nazikonstens estetik” – en åsikt framförs, så ser jag det, och underförstått: hur ser du det? Vilken är din åsikt? Låt oss diskutera.
Sen direkt, i samma mening, storsläggan: ”man måste vara antingen okunnig, estetiskt okänslig eller blunda för att inte få associationer i den riktningen.”
Tyck som jag, annars är du dum, okunnig eller oärlig. Punkt.
Anorektiska vålnader i folkdräkter.
Det är vad okunniga och okänsliga jag kan se på bilden.
Helt ärligt.
Lennart,
ja, det är grova slängar det där, både etiskt och estetiskt okänsliga. Kanske ångrar hon sina ord nu – jag tror att hon gör det – men de är fällda i ett offentligt medium (dessutom mot betalning), så man kan inte bara sudda bort dem utan att hon själv tag tillbaka dem. Ändå är det viktigaste inte att just hon sa detta. Det hemska och betydelsefulla är att detta sätt att se på konst och andra människors konstsyn har blivit så vanligt – igen.
Britta,
ja, inte är det vällevnad de här flickorna, som Vilhelmson haft antingen reellt framför sig eller för sin inre (minnets) syn, utstrålar (deras liv var säkert kärvt och fattigt och deras magerhet var inte någon sjukdom utan berodde på brist på mat). Och folkdräkterna: Det är lördagskväll, så de har tagit på sig sina finaste kläder.
Efter att alldeles nyss ha varit i det här bohusländska landskapet av sträva klippor, hav och höga himlar, så ser jag att Vilhelmson har fångat det alldeles speciella ljus som råder där så väl som det går.