Den svenska konstdebatten vid ruta ett igen – Jessica Kempes Kampf

Under en hästbild av den kände bayerske expressionisten Franz Marc skrev Jessica Kempe igår om ”Konstens nationella identitet” av Andrea Kollnitz. Vi ska strax se lite närmare på något av det hon skriver där.

Jag tänker också tala under en bild av Franz Marc, eftersom jag sedan alltid är en stor Franz Marc-beundrare. Den målning jag har valt föreställer även den några hästar och som så ofta annars hos Marc är de här hästarna blå, men den här bilden hör nog till de mer sällan visade blåa Marc-hästarna. Det är något särskilt med den och det särskilda är att den ser ut att vara målad av Franz Marcs nära vän, den stora poeten Else Lasker-Schüler, eller nej, den ser ut att vara målad av dem båda. Se här:

388px-franz_marc_028

Och här under bilden vill jag placera början av en prosadikt av Else Lasker-Schüler till minne av vännen Franz Marc:

Der blaue Reiter ist gefallen, ein Großbiblischer, an dem der Duft Edens hing. Über die Landschaft warf er einen blauen Schatten. Er war der, welcher die Tiere noch reden hörte; und er verklärte ihre unverstandenen Seelen.

Och till sist sätter jag in en länk till min presentation av Else Lasker-Schüler, där också Franz Marc har en roll.

Då kan vi börja.

Någon gång i september förra året skrev jag en text om två svenska konstkritikers nazianklagelser mot några nordiska målare från olika tider. Två av de anklagade var Carl Wilhelmson och Christopher Rådlund. En av dem som anklagade var Jessica Kempe. Så här skrev jag om henne – med infällda citat av henne:

"Nu är dags mata in Carl Wilhelmsons måleri i nazikvarnen. Jessica Kempe tittar på målningarna på en utställning på Waldemarsudde och skriver så här i DN:

Porträtten av kvinnor, döttrar och äldre i arbete vid fönstrens dagsljus och kritvita spetsgardiner tycks lika verkliggjorda som önsketänkta. Alla på plats, alla överens, långbenta kvinnor raka som furor, inga leenden, ingen klagan. Samma samförstånd hos fiskarna på havet.

Och lite längre ner fortsätter hon:

Det är både vackert, grumligt rasbiologiskt och häpnadsväckande djärvt."

Här är en länk till hela inlägget Vart är svensk konstkritik på väg?

Och vad sa då Kempe i DN igår? Jag väljer att gå in i det stycke där jag kopplas samman med det föregivna citatet ”rasbiologiska beskyllningar”. Var har jag yttrat detta, undrar jag. Och om jag har sagt det, vad är det som omger de två orden? Här är stycket i Kempes text:

I ljuset av Kollnitz undersökning är denna omvända historieskrivning lika vedervärdig som historieförnekande. Kollnitz källforskning fyller inte endast ett outforskat tomrum. Den utgör även ett stoppargument i debatten med dagens nationalistiska och kulturkonservativa konstkritik som förklarar bort den europeiska och svenska konstens rasteoretiska historia som ”rasbiologiska beskyllningar” (Bodil Zaleskys blogg), ”förvillelser” (Axess blogg) eller ”svammel” (Inga Magnussons blogg).

Vad står det annars i det här avsnittet? Att ”Kollnitz källforskning fyller […] ett outforskat tomrum”. Det är något oskarpt med formuleringen, men sådant händer. Jag ska inte hänga upp mig där, för det finns annat att titta närmare på. Det står att Kollnitz bok ”utgör […] ett stoppargument” (vad är ett ”stoppargument”?) ”i debatten med dagens nationalistiska och kulturkonservativa konstkritik”. Jag ser att jag räknas in i det här nationalistiska tillsammans med Axess och Inga Magnusson. Nu frågar jag mig – eller för all del Kempe – om hon räknar mig som nationalist, för att jag inte tycker att Wilhelmsons målningar innehåller ”grumligt rasbiologiskt” (Kempes ord) stoff? Eller kanske för att jag inte tycker att Rådlunds ”Winterreise” har sina rötter i en naziestetik?

Här kan den som vill läsa hela Kempes Kollnitz-"recension".

Och här finns till sist två andra pausträdstexter som rör den svenska konstdebattens rundgångar under den gångna hösten:

Christopher Rådlunds ”Winterreise” och ett sidospår till en ”Herbstreise”

Ana Maria Narti – om realismen och socialrealismen

PS Om någon skulle irritera sig på den vulgära rubriken till inlägget, så kan jag tala om att den vill sätta ett finger på Kempes språk(miss)bruk.

Tillägg 16.1: I Anna Brodow Inzainas blogg Brodows blandning kan man läsa något av det Jessica Kempe knappast skrev om i sin "recension" av Andrea Kollnitz avhandling, nämligen om avhandlingens innehåll.

15 tankar om “Den svenska konstdebatten vid ruta ett igen – Jessica Kempes Kampf

  1. Hej Bodil. I min DN-recension (14/1-10) av Andrea Kollnitz avhandling ”Konstens nationella identiter. Om tysk och österrikisk modernism i svensk konstkritik 1908-1934″ nämnde jag din konstblogg med rätta som ett av flera exempel på en konservativ diskussion som okunnigt förnekar det tidiga 1900-talets institutionaliserade rasbiologi och det nationella projektets tro på ras- och geografibetingade konststilar. Det var tidens rådande ideologi.

    I verkligheten var konstnärerna Carl Wilhelmson, Anders Zorn och Carl Larsson, Richard Bergh alla – liksom många modernister – hängivna anhängare av idén om medfödda folkkaraktärer/folktyper/folksjälar och deras respektive naturgivna estetik. Klarlagt i bland annat Maja Hagermans bok ”Det rena landet” 2006. Och givetvis i Andrea Kollnitz bok.

    Du skriver här ovan att du ”inte tycker att Carl Wilhelmson var rasideologiskt grumlig”, vilket jag däremot kunde konstatera i min DN-recension. Men oavsett ditt eget tyckande var folktypslärorna Wilhelmsons faktiska utgångspunkt, vilket jag tycker måste problematiseras och som alls inte förminskar hans också mångkulturellt influerade konstnärsskap. Att konstatera hans tidsenligt rasbiologiska uppfattning är alltså ingen beskyllning som du påstått, ingen projektion eller anklagelse och inget försök av mig att som du skrev 11/9-09 att ”mata ner Carl Wilhelmsons nazikvarnen”. Carl Wilhelmsons rasbiologi, folktypsläror och nationalism präglades av sekelskiftet och inte av 1930-talets nationalsocialism. En viktig skillnad.

    1930-talsnazismen förföljde och rensade däremot ut Franz Marcs expressionistiska blå hästar som du visar här, liksom de gula som pryder Kollnitz bok. Om varför nazisternas konstpolitik ansåg modernismen och expressionismen som de tänkta evolutionärt avvikande rasernas sjuka och urartande konst, kan man läsa i Arne Ruths och Ingemar Karlssons bok ”Samhället som teater”. Estetik och politik i tredje riket.” Om Börjes konstblogg tror att bokens syfte är något annat, tror Börje helt fel.

  2. Gunnar, en motfråga. Varför inte? För mig har konstkritiken och konsthistorieskrivningen uppdraget att tolka, analysera och diskutera alla tiders visuella bildspråk, stereotyper och retoriska grepp och deras samband med tidens ideologier och människosyn. Hälsar Jessica Kempe. På riktigt.

  3. Jag frågade därför att ”Wilhemsons utgångspunkt i folktypslärorna” (låt oss kalla det WUIF) är ett uppslagsboksfaktum. Det är inte tolknign, analys eller duískussion om bildspråk. Man kan hitta det i dom böcker du skriver om, man kan hitta det om man tittar på hans bilder, man kan hitta det om man har en blekaste idé om ”svenskket”.

    Vad jag, och många andra antar jag, finner problematiskt (to coin a phrase) är varför detta skulle vara så problematiskt. Eliot och Pound avskydde judar, och vi har problematiserat sönder hans dikting, men vi (jag) fortsätter läsa Four Quartets. Dante tyckte Vergilius – världens snällaste författare – inte borde få komma till himlen därför att han inte fanns till när kristendomen fanns till.

    Vilka moraliska slutsatser kan man dra av detta? Menar du att Wilhelmsson ska ”förpassas” till Nationalencyklopedins mörka källare? Vad i hela friden betyder ”problematisering”?

    För mig är ”problematisering” att nysta upp och klarlägga gamla invanda föreställningar och dunka dom i huvet, som att Henning Mankell kan skriva svenska, eller att Margaret Thatcher reformerade den brittiska ekonomin. Det är inte att skriva oss på näsan om att en förfärlig massa svenskar på den tiden hade konstiga uppfattningar om raser, precis om många svenskar nuförtiden har konstiga uppfattningar om astrologi.

    Tell us something we don’t know.

  4. Som vanligt är det nödvändigt att göra åtskillnad mellan konstnären och verket. När Jessica Kempe skriver om Bodil att hon “inte tycker att Carl Wilhelmsson var rasideologiskt grumlig”, så skriver Jessica Kempe om något som Bodil mig veterligt inte har uttryckt någon mening om. Vad Bodil skriver, är att hon ”inte tycker att Wilhelmssons målningar innehåller ‘grumligt rasbiologiskt’ (Kempes ord) stoff”.

    Huruvida Wilhelmsson som person (i tidens anda) var hemfallen åt rasbiologisk grumlighet har jag ingen kunskap om, men jag håller med Bodil om att detta i så fall är svårt att se i hans tavlor. Åtminstone om man endast är måttligt mottaglig för konspirationsteorier. Här kanske Jessica Kempe har en pedagogisk uppgift i att upplysa oss fåkunniga? Det är ju möjligt att exempelvis Andrea Kollnitz’ avhandling på ett övertygande sätt styrker påståendet om Wilhelmssons grumlighet. Inget konstigt i det, i så fall.

    Den brännande frågan är i stället denna: Vilken relevans har konstvärldens hundra år gamla åsikter för dagens konstdebatt? Kan man verkligen använda argument av typen ”guilt by association” och hävda att de som i dag ogillar viss nutida konst gör det av samma (grumliga) skäl som dåtidens kulurkonservativa ogillade den tidens nya konst, exempelvis tysk expressionism? Nej, sådana argument är inte hållbara. Kanske finns det nutida kufar inom ”kulturvärlden” som delar de rasbiologiska och rashygieniska uppfattningar som torgfördes under det tidiga nittonhundratalet. Jag tror emellertid inte det. Jag har i varje fall inte träffat på, sett, läst eller hört någon sådan kuf. Tiderna förändras och vi med dem. Mainstream då är extremism nu. Så är det bara. Att döma retroaktivt med historiska tidssprång är poänglöst, när det gäller allmänt omfattade normer och åsikter. Och det är i samma mån grovt missvisande att beskriva dagens kulturkonservativa som en samling rasbiologiskt och nationalistiskt anfäktade mörkermän och -kvinnor. (Att detta skall behöva påpekas, suck.)

    Det finns bra och dålig konst från alla tidsepoker och från alla ”ismer”. Jag medger att det är omöjligt att objektivt avgöra vad som är bra respektive dåligt, men vi borde åtminstone försöka diskutera konstnärlig kvalitet i allmänhet, snarare än att stämpla ”ismer” i sig som antingen bra eller dåliga. Jag kan köpa det postmodernistiska mantrat att allt som utger sig för att vara konst också ÄR konst, eftersom det inte går att ersätta den definitionen med någon annan praktiskt användbar definition, men jag förbehåller mig rätten att tycka att konst är bra eller dålig. Ingen konstyttring kan få fribrev som varande BRA konst. Postmodernismens anspråk i detta hänseende är häpnadsväckande. Men visst finns det bra postmodernistisk konst!

    Och om nu Wilhelmsson var grumlig, på vilket sätt förringar detta hans verk? Det är väl ändå verket som skall stå i centrum för en konstdebatt och för konstkritiken? Kan inte personer, vars åsikter för hundra år sedan man ogillar i dag, ha skapat konst av bestående värde? Kan inte en ärkeskurk åstadkomma god konst? Jo, verkligen! De ”slätkammade” och välanpassade skapar sällan bestående konstverk.

    Får man inte villkorslöst tycka om GOD konst, utan bara den för tillfället korrekta konsten?

    Detta var bara några lösryckta funderingar. Ämnet är både komplext och utmanande, och kanske, för att travestera ett gammalt talesätt om militärer, för allvarligt för att hanteras av konstexperter? :-)
    Eller av sådana som jag, som bara efterlyser logiska och begripliga argument i alla typer av debatter?

  5. Jag postade min kommentar nr. 5 innan jag hade läst kommentar nr. 2-4. Jag finner att jag delvis har upprepat Gunnars argument. Och lärt mig en del nytt. Allright, Wilhelmsson VAR tydligen, med encyklopedisk visshet, rasbiologiskt grumlig. Men jag håller med Gunnar om att jag inte förstår vad som är problemet. Historiskt intressant, ja, men inget ”estetiskt” poroblem.

  6. För att undgå associationen till ”problem” kan man byta ut ordet problematisera mot ”ställa frågor”, diskutera, undersöka, utforska med mera, med mera.

  7. Först vill jag be om ursäkt för att bloggens modereringsfunktion bakom ryggen på oss alla ställt till med en viss oordning. Nu tror jag att allt ska vara riktigt på det tekninska planet.

    Jessica, du säger att du ”med rätta” nämnt min ”konstblogg” (jag förmodar att du syftar på mitt blogginlägg om din recension av utställningen med Wilhelmsons måleri härförleden) ”som ett av flera exempel på en konservativ diskussion som okunnigt förnekar det tidiga 1900-talets institutionaliserade rasbiologi och det nationella projektets tro på ras- och geografibetingade konststilar.”

    Här är den text (bilderna undantagna) som ”med rätta” fått detta omdöme:

    Ni minns kanske på ett ungefär Eva Ströms kommentar till Christopher Rådlunds målning ”Winterreise” i Sydsvenskan för någon månad sedan. Så här skrev hon:

    ”Vilka estetiska ideal finns exempelvis bakom Christopher Rådlunds ”Winterreise”, återgivet i boken ”Figurationer”, där man ser åtta symmetriska pelare i ett tomt vinterlandskap under en apokalyptiskt dov och ödesmättad himmel? För mig pekar bilden mot nazikonstens estetik, och man måste vara antingen okunnig, estetiskt okänslig eller blunda för att inte få associationer i den riktningen.”

    Nu är dags mata in Carl Wilhelmsons måleri i nazikvarnen. Jessica Kempe tittar på målningarna på en utställning på Waldemarsudde och skriver så här i DN:

    ”Porträtten av kvinnor, döttrar och äldre i arbete vid fönstrens dagsljus och kritvita spetsgardiner tycks lika verkliggjorda som önsketänkta. Alla på plats, alla överens, långbenta kvinnor raka som furor, inga leenden, ingen klagan. Samma samförstånd hos fiskarna på havet.”

    Och lite längre ner fortsätter hon:

    ”Det är både vackert, grumligt rasbiologiskt och häpnadsväckande djärvt.”

    Som Lars säger här ovanför och som du också kan utläsa ur min text, så talar jag inte om Wilhelmsons person utan om hans måleri. En viktig skillnad. Och som synes vänder jag mig mot ditt uttryck ”grumligt rasbiologiskt”, som du använder för att beskriva vad du ser på tavlorna. Jag förstår fortfarande inte vad du menar med detta. Kan du vara snäll och reda ut uttrycket ”grumligt rasbiologiskt”?

    Sedan vill jag peka på ditt – mycket milt sagt – slarviga sätt att använda citationstecken. Du låter mig säga ”rasbiologiska beskyllningar”. Var har jag sagt det?

    För att ta ett lite större avsnitt säger du så här:

    ”dagens nationalistiska och kulturkonservativa konstkritik som förklarar bort den europeiska och svenska konstens rasteoretiska historia som ”rasbiologiska beskyllningar” (Bodil Zaleskys blogg), ”förvillelser” (Axess blogg) eller ”svammel” (Inga Magnussons blogg).”

    Under din artikel i DN (14.1) frågar jag dig i en kommentar vad du menar med ”nationistisk”. I ett mail säger du att du inte menar mig, när du använder det ordet. Jag skulle, enligt dig, i stället falla under rubriken ”kulturkonservativ”. Hur kan man läsa ut denna uppdelning ur din text? Och vem/vilka syftar i så fall ”nationalistisk” på?

  8. #1 Jessica Kempe borde nog läsa Karlsson & Ruths bok lite nogrannare.
    Det är allmänt känt att modernism och expressionism hamnade på utställningen Entartede Kunst 1937. Men innan dess fanns uppenbarligen också en stark uppskattning av expressionismen inom nazistpartiet. (Läs t ex på sid 182) Det förhållandet är väl ändå relevant i sammanhanget?

  9. Bodil: Jag ska givetvis inte svara för JK, men det här med ”grumlig rasbiologi” är ett paradexempel på nåt som kallas ”åsiktanakronism” (vanligt inom ‘the whig interpretation of history’), alltså en tendens att pådyvla historiska figurer ens nutida åsikter. För Wilhelmsson var hans rasbiologiska tänkande säkert inte särskilt ”grumligt”. Det är för Kempe det är grumligt. Därför att det ledde till Auschwitz. Därav Kempes fällande dom över Wilhelmsson. QED.

  10. Gunnar, vad får dig att tro att jag förkunnat en fällande dom över Wilhelmson? Läs min DN-recension på dn.se och diskutera sedan utifrån min historiska och samtida reflektion.

  11. Jessica: Här är för det första länken till din recension, så att alla har den till hands: http://www.dn.se/kultur-noje/konstrecensioner/carl-wilhelmson-pa-prins-eugens-waldemarsudde-stockholm-1.949412

    Din fällande dom utspelar sig i två på varandra följande stycken: den första börjar ”Själv har jag svårt att skilja…” och den följande börjar ”Wilhelmsson människor är värdiga…”

    Ditt mest talande bevis i din fällande dom mot Wilhelmsson i de här två styckena är att han inte betraktar och avbildar bohusländska fiskare som avslappnade middagsgäster hemma hos Jessica Kempe. Varför var dom ”alla på plats, alla överens, långbenta kvinnor raka som furor, inga leenden, ingen klagan. Samma samförstånd hos fiskarna på havet”…? Därför att det är så bohuslänska fiskare var. Wilhelmsson är realist, en realist med fenomenalt färgsinne.

    Du har begått samma faux pas som stackars Annette Kullenberg en gång när hon anklagade Bo Widerberg för att försköna arbetarklassen i Ådalen 31: ”Det finns väl inga kvinnor som skurar sina golv så mycket !” Jo, det gör det. Det finns massor av dom, och har alltid funnits.

    Min åsikt är att du har feltolkat Wilhelmsson. Om han levde i ett idéklimat där rasbiologiskt tänkande var dominerande, så är i alla fall inte jag så särskilt överraskad. Om du har en konkret anklagelse mot Wilhelmsson vad gäller rasism, så får du presentera den straight up. Om inte, så tycker jag det här insinuanta tonläget är malplacerat.

  12. Tack Bodil!–, Jessica Kempes konstfientliga syn på klassisk figuration är väl ökänd vid det här laget, men det vore synd om man lät den dionysiska tyska expressionismen dras med i den aktuella vad W.B.Yeats kallat ”tidvattensvåg av skit” och att efterpolitiseras bara för att avfärdas, den var ingalunda direkt överförbar till politiska termer, dess Tid kom aldrig. Vad j vet har man inte gjort den skatteskrivningen men mitt lösa intryck av många sammanställningar är att en tredjedel bland de tyska expressionisterna hamnade på vänsterflygeln (som Walden), mindre än en tredjedel på den nazistöttande sidan (som Fritz Langs fru) o mer än en tredjedel i ett indifferent el. demokratiskt mittblock,, innan ljuset släcktes.
    Vänlig hälsning Håkan S

  13. Ja, Håkan, dels ville jag än en gång rent allmänt peka på det besynnerliga i Kempes resonemang kring konstriktningar och politik, dels ville jag rädda expressionismen från att – efter andra konstriktningar – bli ett nytt tillhygge i hennes kampanjer. Det är egendomligt att en konstkritiker ser konsten som så sekundär.

    Slutligen ville jag naturligvis försvara mig mot anklagelser för ”nationalism” och annat trist.

    Hälsningar
    Bodil

Kommentera