Jag läser sedan en liten tid Peter Handbergs Släpp ingen levande förbi – Berättelser från murens Berlin. Jag tänker läsa den långsamt och ännu har jag bara tagit mig igenom de första kapitlen. Så vitt jag kan se hittills är boken lika skoningslös och fri från allt överskylande och förmildrande babbel som titeln. Här finns inget av det gängse ”å ena sidan – å andra sidan” eller ”men DDR hade ju också fördelar, det var inte bara Stasi”. Här möter vi den människofientliga diktaturen i all dess grymma råhet. Läs här några rader ur kapitlet om det unga förhoppningsfulla paret Sieglindes och Lászlos misslyckade flyktförsök:
Klockan 03.20 denna junimorgon sönderslits tystnaden av en kraftig explosion. På ett ögonblick slits Sieglindes högra ben av. Lászlo blir stående som förstenad och stirrar på blodet som i tjocka kaskader pulserar ut från hennes sönderslitna benstump. Så fattar han tag i Sieglinde, släpar henne bort mot det sista sträckmetallstängslet och försöker vräka den svårt sargade kroppen över detta sista hinder. I det ögonblicket träffas han av ett flertal kulor. Några av dem genomborrar ena lungan och hjärtat. Han dör omedelbart.
Jag kommer att visa fler citat ur boken här efter hand som jag arbetar mig igenom den. Ja, den är mödosam att läsa, det vill jag medge direkt. Den är stark och otäck. Den väjer inte för det grymmaste. Och jag tänker välja mina citat bland just detta grymmaste, eftersom det så sällan kommer i ljuset.
För oss som väl kommer ihåg DDR-kommunismen, ter det sig nu i backspegeln nästan obegripligt att det fanns så många medlöpare bland de svenska rikspolitikerna. Samt att det bland dagens journalister finns en försoningens slöja över de vidrigheter som DDR-kommunismen innebar.
Ja, det är den slöjan jag vill rycka riktigt hårt i – igen. Jag har just börjat läsa en typisk ”slöjbok”, som jag tänker undersöka noga. Titeln är avslöjande nog ”Inte bara Stasi”.
Min morbror gjorde lumpen vid gränsen i slutet av 1970-talet. Denna tid ligger som en skugga över min familj då ingen vågar prata längre om vad som hänt med min morbror där. Denna människofientlighet gällde inte bara offren men också de unga männen vars framtid liksom förstördes där.
Tack Constanze,
för din kommentar här. Jag är helt ense med dig om att många av de unga värnpliktiga också hör till diktaturens offer. Eftersom du säger att ni inte kan prata om saken i familjen, så antar jag att du inte kan svara på frågor om din morbror här, men kanske ”bakom kulisserna”?
Bodil, jag kan bara berätta det som jag kittlat fram från min mamma och min morfar då jag inte fanns än när detta hände. Min morbror tvingades mer eller mindre att göra lumpen vid gränsen då vi inte hade några släktingar i Västtyskland och man ansåg att flyktrisken var därmed mycket liten. Min mamma berättade att de värnpliktiga utsattes mer eller mindre för psykiskt tortyr och att min morbror skrek på nätterna när han fick åka hem på permission. Han berättade pyttelite om vad som verkligen hänt där men jag minns ett samtal där min morfar blev mycket ledsen över dessa rättegångar som ägde runt efter murens fall och några soldater dömdes för dödsskjutningar. Han sade att min morbror berättade då att de blev så torterade att de hade skjutit även om personen hade varit de egna föräldrar. Det påminner mycket om historier jag läst t.ex. om barnsoldaterna i Afrika som hjärntvättades lika mycket. Som sagt pratar ingen om detta öppet i min familj. Min morbror har förträngt allting, precis som min morfar gjorde med sina krigsupplevelser. Min morfar vågade prata om detta när han var en gammal man. Vi får väl se om min morbror också kommer göra det om några år.
Det här påminner mig om vad som just nu sker på koranskolor i östra Afrika. De små föräldralösa barnen samlas upp, isoleras och tvingas lära sig koranverser utantill under ständiga övergrepp från lärarnas sida. Det är så otroligt grymt att det inte finns ord som kan uttrycka den vämjelse man känner.
Barn som har lyckats rymma från den här typen av tortyr har kunnat vittna och några journalister har t o m fått tillfälle att filma kränkningarna.
Constanze,
tack för att du berättar det här. Detta är så helt olikt alla underliga försök att bagatellisera DDR-diktaturens övergrepp. Den här hjärntvätten och tortyren av de unga soldaterna borde komma ut i ljuset, för när man ser den sidan också, framstår systemet som ännu mer ondskefullt och cyniskt. Jag har ännu mycket kvar i Handbergs bok, så kanske kommer jag att finna något om detta där, men det är förstås inte säkert. Någon annan måste skriva den boken.
Sven,
tack för den här anknytningen till Constanzes kommentar. Vi behöver naturligtvis också fästa uppmärksamheten på det som sker just nu. Det är i alla fall ett första steg på en väg bort från de här ständigt återkommande övergreppen på det uppväxande släktet. Jag tänker nu också på alla unga självmordsbombare. Varför ska de behöva dö när de ännu befinner sig i livets inledningsskede?
Det finns förstås mycket mer att säga om det här. Förresten pekar György Dragománs bok ”Den vita kungen” också på sådana här förtryckarövergrepp just mot barn. (Jag citerade lite ur den i föregående inlägg.)