Snart är det den 9 november 2009 och under dagarna fram till dess tänker jag i fyra delar publicera Freya Kliers senaste essä om DDR i min översättning:
Berlin i augusti 2009
DET BÄSTA MED DDR VAR SLUTET
Köer framför valbåsen
Hösten 1989 bragte modiga medborgare DDR-regimen på fall, fredligt och utan någon som helst förebild i den tyska historien. Vem minns inte de hisnande veckorna och månaderna, som nu ligger två årtionden tillbaka? Fredlig revolution – det väckte beundran världen över. För en del var revolutionen snarare den logiska avslutningen på en skrotfärdig diktatur.
Diktatur – var det överhuvudtaget det? Denna fråga drar en skara partikamrater från förr med envis regelbundenhet in i det offentliga rummet. För dem har händelserna under hösten 1989 aldrig varit något annat än förkroppsligandet av kontrarevolutionen. Knappast av en tillfällighet var de flesta av dem under DDR-tiden i hög grad inblandade i förtrycket av sina medmänniskor; sådant svetsar samman. Tvärs över landet bildar de nätverk, i vänsterpartiet favoriserar man kommunistisk plattform. I sina publikationer, där också Karl-Eduard v. Schnitzler till sin död var med som författare, smutskastar de demokratin och förhärligar av alla krafter det undergångna DDR. Hur många par rosa glasögon ovanpå varandra skulle man behöva för att varsebli verkligheten så som den målas upp i deras plattformar för kommunister och socialister*?
Året 1989 måste ha varit en ändlös mardröm för gårdagens människor. Bara detta att valfusket i maj – som i över fyrtio år praktiserats med självklarhet – plötsligt inte accepterades längre, måste ha pinat dem på samma sätt som det demokratiska uppbrottet i Iran idag pinar mullorna. Hade de över huvud taget något spelrum kvar 1989? De hade ju ingen som helst erfarenhet av hur det känns när den makt man fäst sig så vid glider en ur händerna. 1950, när Ulbricht-regeringen för första gången piskade igenom riksdagsvalet via en enhetslista, var deras värld ännu som den skulle. För den övervägande majoriteten av befolkningen var den däremot inte det, här härskade ihållande förfäran. Herre, skänk oss ett femte rike, det fjärde är det tredjes like! stönade många inför den brutalitet, som efter nationalsocialismen nu föll över dem med socialismen. Vid det första uppenbara valfusket år 1950 haglade protesterna och det blev uppståndelse. Det blev det också i Werdau i Sachsen, där nitton elever i protest mot alla paraderna och de förljugna slagorden kastade stinkbomber vid FDJ-möten och tillverkade flygblad som de stoppade i alla brevlådorna i den lilla staden. Flygbladstexterna talade klarspråk. Och de var fulla av det naiva hoppet om att på demokratiskt vis kunna tvinga de av Moskva tillsatta funktionärerna till återtåg: ”Säg nej till Stalins trogna tjänare!” stod det på ett flygblad, ”Rösta mot SED-pamparna och för frihet från fruktan och nöd!” på ett annat och ”Gör uppror mot den sovjetiska diktaturen!” på ett tredje…
Deras förhoppning om en väg mot demokrati var förgäves, DDR befann sig redan i Moskvas järngrepp. Och därför reagerade partifunktionärerna 1950 med en våg av arresteringar. Den träffade alla dem som protesterat mot valfusket, bland annat de nitton eleverna från Werdau: För att avskräcka andra gav man dem sammanlagt 130 års fängelse. Med denna rättsvidriga dom i Freisler-stil** förstörde man resten av livet för unga människor. Var DDR kanske inte något orättsstat? Från och med 1952 fick – för att också säkra denna ”rättning i ledet” juridiskt – bara den som kom från ett politiskt pålitligt hem läsa juridik vid landets universitet. Rättegångar mot politiska ”brott” förkroppsligade under de följande årtiondena raka motsatsen till rättvisa…
Valfusket 1950 resulterade i officiellt 99% ja-röster till den socialistiska kursen. Och så förblev det också under fyra årtionden – tills de där kommunalvalen i maj 1989, då många DDR-medborgare till sist fick nog.
Plötsligt bildas det köer vid valbåsen som dittills knappast någon vågat sig fram till. Åtskilliga ringer till valbyrån de hör till för att meddela att de inte tänker komma – något som tidigare varit otänkbart. Och rösträkningen? Den övervakas denna gång över hela landet av oppositionella och så kommer bedrägeriet äntligen i dagen.
För DDR-ledningen och dess maktapparat har kontrarevolutionen i maj 1989 redan gått hotfullt långt. Är interneringslägren redo? Hur länge ska de låta dessa manövrer – som självklart satts igång av ”fientligt-negativa element på USA-imperialismens uppdrag” – fortgå?
Sommaren 1989 förvärras DDR:s politiska kris genom händelserna i Polen, flyktvågen via Ungern och ambassadockupationerna och det bildas spontant oppositionella grupper. De kallar sig Neues Forum, Initiative für eine Sozialdemokratische Partei, Demokratischer Aufbruch, Demokratie Jetzt… och de kommer från en medborgarrättsrörelse, som redan i åratal kämpat för demokrati, för det mesta i skydd av kyrkan.
Och medan det i september 89 dagligen flyr en folkhop av en bys eller småstads storlek via den ungerska gränsen, börjar partikamraterna kring Gorbatjov också trycka på från Moskva…
Medlemmarna i DDR-regeringen är hypernervösa och med dem den övervägande delen av deras förtryckarapparat.
I juni 1989 hyllade de med Egon Krenz den kinesiska regeringens massaker på Himmelska fridens torg. Och de önskade sig under förhösten en liknande behandling av de uppstudsiga DDR-medborgarna om de inte slutade med sina provokationer. Neues Forum var för dem redan en ”statsfientlig plattform”…
…
Intressant läsning, men jag blev lite konfunderad av texten ”*Vem minns inte de hisnande veckorna och månaderna, som nu ligger två år tillbaka?*”.
Skrevs essän 1991?
Eller tänker jag fel?
Vid närmare eftertanke inser jag att det måste handla om ett litet ”feltryck”. Jag antar att det skall stå ”tjugo”(?)
Tack Lars, det var jag som inte hann korrekturläsa texten innan jag cyklade till bussen imorse. ”Två årtionden” ska det förstås stå. Jag rättar till det nu.
Då kan du kanske också ta bort alla kommentarerna till och med denna.