Balkans bödlar smakar gärna bosnisk kaka

Egentligen hade jag tänkt tala om något helt annat denna morgon, men artikeln om Plavšić och ledaren om Karadžić i SvD ger mig ingen ro. Dessa två hör till de grövsta krigsförbrytarna från kriget på Balkan under 1990-talet, men ändå verkar de kunna glida undan från något som en aning skulle likna rättmätiga straff – precis som Milošević som efter rader av smitningar och förhalningar hann dö sig ifrån en dom. Och var är Mladić?

Jag läser att Karadžić ”under hot om långvarig bojkott” kräver ”ett uppskov på två år för att förberede sitt försvar”. Är det han som dikterar villkoren?

I artikeln om Plavšić läser jag att hon reser hem idag och att hon i Serbien ska mottas av sin syster med sitt favoritbakverk, en ”traditionell bosnisk kaka”. Och så citeras hennes advokat Peter Althin som säger: ”Men hon är lättad och glad, det har varit en svår tid i Sverige”.

Så här hanterar vi i Europa idag några av de största människoskändarna från kontinentens senaste krig. ”Åh, vill du förbereda ditt försvarstal några år? Ja, det är klart.” ”Var det jobbigt i Hinseberg? Då ska du få åka hem lite tidigare.”

Srebrenica: minnesstenen över de mördade; här finns orternas namn och punkterna efter siffran 8372 anger att detta inte är den slutliga…

p2008-60jpg

6 kommentarer till “Balkans bödlar smakar gärna bosnisk kaka”

  1. Tack Bodil, det var fint av dig. Jag känner personligen några människor som gråter idag. De gråter därför att de våldtagits på nytt och för att det som kanske hade läkts en liten smula nu rivits upp till öppna sår igen. Vår värld är banne mig galen. Varför livstid för ett mord, när massmord ger sex år på Hinsan? Jag kan inte se det rimliga, som i detta fall är tack för gott samarbete med ”Högre representanten” själv från hans tid i Sarajevo. Den ene skurken hjälpte honom bli av med den andra skurken. Den moraliska frågan är om den ene skurken därmed ska bjudas på kaka – i frihet. Jag kan förstå varför Stig Dagerman efter sin tyska resa – som i sin knivskarpa analys visade på de allierades hyckleri och massmord – tog sitt liv. Det är inte utan att man själv, vid flera tillfällen, kontemplerat samma möjliga utväg. Den stinkande gryta som kallas politik är motbjudande.

  2. Ed dag om året borde alla låtsas,
    att döden vilar i ett vitt schatull.
    Inga stora illusioner krossas,
    ich ingen skjuts för fyra dollars skull.

    Världskatastrofen sover lugnt och stilla
    emellan lakan på ett snyggt hotell.
    Inget rep gör någon broder illa,
    och ingen syster slumrar vid ett slutet spjäll.

    Inga män blir plötsligt sönderbrända
    och ingen dör på gatorna just då.
    Visst är det lögn, det kan väl hända.
    Jag bara säger: Vi kan låtsas så.

    Stig Dagerman 1954

    Karadzic får nog ingen tid att ”förbereda ett försvar”. När tiden är inne, är den inne. Han kommer inte undan och allt annat än en omedelbar rättegång vore oacceptabelt. Skuld efter krig är komplicerade saker… Var person har makt att säga nej, inte delta i en massaker eller gängvåldtäkt. Masspsykos, plötslig död, extrem rädsla och förvirring i kombination med order från starka auktoriteter får de flesta att göra saker de aldrig ens skulle kunna tänka sig under normala omständigheter. Självklart, kan man inte se genom fingrarna med maktpersoner som beordrat massmord, förföljelse och orsakat total ödeläggelse av människors liv. De makthavare i Europa som inte ingrep, utan bara tittade på – bär de någon skuld? Vi tog alla emot flyktingar, men kläckte inte en enda genomförbar plan för att få stopp på eländet under nästan 10 års tid. De som for på solsemester till t.ex. Grekland, Italien eller Rumänien, för att ”komma ifrån vardagen” alldeles vid kaosets och dödens gräns – bär de någon skuld? De profitörer som tog rejält betalt för att smuggla ut flyktingar ur landet under vedervärdiga former – bär de någon skuld?

    Kan man sona ett massmord genom att sitta i fängelse? Blir bördan av att ha förlorat hela sin släkt i ett meningslöst inbördeskrig mindre av att Plavsic kommer hem och äter kaka? Blir det lättare för Plavsic att leva bland de människor hon gjort så illa? Finns det möjlighet att gå vidare och bygga något nytt, om man ständigt påminns om alla oförrätter, all outsäglig smärta? Är det rätt att låta ilska, hämndbegär och sorg förstöra och förmörka det korta liv man har här på jorden? Hur lever man med att hela ens släkt blivit utplånad? Kan man bygga något nytt och ljust efter det? Om man inte försöker bygga något nytt och komma vidare – vad händer då? Blir man i så fall straffad dubbelt för något man inte bär ansvaret för? Har inga svar – bara frågor… Allihop och fler dök upp i samma sammanhang som fick dig att skriva blogginlägget. Alla de där svåra orden – rätt, fel, skuld, oskuld, etik, moral, omoral, förlåtelse, hämnd, oförlåtligt och det där hemska ordet ”borde”…

  3. Marita, det var verkligen en klok text du skrivit! Jag tror att det är frågorna som är det viktiga. Men ett svar tycker jag mig se: att de ansvariga på politisk och/eller militär maktnivå bär den oförånkomligt största skulden, alla dessa professorer, poeter och akademiledamöter som blev som besatta av Milosevic tes: ”Ingen ska nånsin mer slå en serb” och som därmed, väl planerat och väl genomtänkt, utlöste efterkrigstidens största folkmord, i Kroatien, Bosnien och Kosovo. Av den serbiska drömmen om ett eget mäktigt rike blev det aska och död och en mycket liten serbisk nation med tiotusentals internflyktingar. Allt detta kunde man ha lärt av Hitlers tusenårsrike. Men lärdom är uppenbart inget för människan. Hon måste prova sin ”dröm” i varje generation, och med ”de rätta” politikerna vid makten kan drömmen förverkligas på prov, till ackompanjemang av massmord och förödelse.

  4. PS, Marita, jag ser nu att jag måste förtydliga en sak. När jag skriver om de tre grupper som underblåste Milosevic-planen, så är det inte i avsikt att vara så där allmänt anti-intellektuell, utan för att de verkligen utgjorde ett skikt i denna serbiska krigsplanering. Som vi alla vet var Plavsic en ansedd professor före kriget, och Karadzic både poet och psykiatriker.

  5. Thomas. Nej, människan är inte någon läraktig varelse när det gäller negativa saker i allmänhet. Vi kan enbart lära av våra egna, personliga misstag och ibland inte ens det… Kanske är det det där med empati och inre förståelse av katastrofer som är så omöjligt för oss att greppa, om vi inte varit där själva. Det gäller, tyvärr, även professorer, läkare, lärare och andra intellektuella. Det vore intressant att kunna ”avläsa” Plavsics inre tankeprocesser. Vad har hon lärt? Kan hon se var det spårade ur? Skäms hon? Kan hon förlåta sig själv? Känner hon att hon förrått sin intellektuella bakgrund eller sin mänsklighet? Förstår hon djupet och vidden av vad som skett och sin egen del i det? Kan hon leva med det och gå vidare?

    Tursamt nog, tycks människor kunna lära bättre av sådant som fungerar väl – men i stället blir vi fast i våra tankar och har svårt att se att det kan finnas andra, mer framgångsrika sätt att lösa ett nytt problem… Tankar som ”så här har jag alltid gjort” hämmar utveckling och nytänkande. Och eftersom vi har så svårt att lära av andra eller av historien, är vi troligen dömda att upprepa samma misstag om och om igen, ”uppfinna” samma lösningar, presentera samma ”nydanande” idéer med andra ord…tills den dag då någon verkligen tänker helt nytt och fritt och har lärt sin läxa, utan att låta sig nedslås av den.
    Fast – vem skulle det vara? Skulle vi lyssna? Eller skulle vi spika upp vederbörande på ett kors, låsa in honom/henne och kasta bort nyckeln, förlöjliga hans/hennes budskap av ren, oförfalskad rädsla för verklig utveckling?

  6. Thomas och Marita,
    tack för de idéer och funderingar ni förmedlat här, som vidgar blogginläggets innehåll på flera tänkvärda sätt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *