I Spiegel (45/2008) läste jag för ett tag sedan en artikel med titeln ”Keine Spur von Diktatur” (Ingen spår av diktatur) av Jan Fleischhauer. I ingressen frågar sig författaren, med utgångspunkt från att det den 9 november nästa år kommer att vara tjugo år sedan Berlinmuren föll, hur det kommer sig att det inte finns någon plats i stadens centrala delar som officiellt påminner om DDR och den fredliga revolutionen mot dess förtryck. Är detta en tillfällighet eller är det så med avsikt, undrar han.
Artikeln börjar med lite återblickar: Muren var 155 kilometer lång och i centrum löpte den mellan Brandenburger Tor och riksdagen. Den var fyra meter hög och den omgavs av ett brett område med olika bevakningssystem (Kontrollstreifen, Kolonnenweg, Signalzaun) och beskjutningsanordningar.
Nu finns det bara 58 betongsegment kvar. Vi får möta murkonstnären Ben Wagin som försöker göra ett minnesmärke av murresterna:
Er kämpft jetzt seit 20 Jahren um dieses Grundstück. Es soll etwas bleiben, was an die DDR erinnert und den Tod an ihrer Grenze.
Sedan 20 år kämpar han för detta stycke mark. Något ska bli kvar som påminner om DDR och om döden vid dess gräns.
Fleischhauer lämnar Wagin och hans kamp, går vidare och kommenterar situationen:
Die Republik hat viele Straßen, die nach Wilhelm Pieck oder Ernst Thälmann heißen, aber nicht eine, die nach den Helden von 1989 benannt ist.
Republiken har många gator som heter efter Wilhelm Pieck eller Ernst Thälmann, men inte en enda som är benämnd efter hjältarna från 1989.
(Pieck och Thälmann var DDR-politiker.)
Och ingenstans finns det ett officiellt minnesmärke över de människor som fick sätta livet till, när de försökte ta sig över den tysk-tyska gränsen. Det enda som finns är lite spridda kors eller ljus som placerats ut på privat initiativ. Också murmuseet vid Checkpoint Charlie har tillkommit på privat initiativ.
Fleischhauer fortsätter:
Die Frage ist also, warum gibt es so wenig, was an die DDR-Diktatur erinnert? Was hindert die Verantwortlichen, die Schrecken des SED-Regimes anschaulich zu machen?
Frågan är alltså, varför finns det så lite som påminner om DDR-diktaturen? Vad hindrar de ansvariga från att åskådliggöra SED-regimens fasor?
Så lämnar vi Berlins centrala delar och far ut till Zossen, till fängelset Hohenschönhausen som numera är en minnesplats för Stasi-offer. Vi får möta Hubertus Knabe som är chef för minnesplatsen och han för oss genom celler och förhörsrum. Han säger bland annat så här om sin arbetsuppgift:
Erst wenn die kommunistische Diktatur den Deutschen so präsent ist wie das Verbrecherregime der Nationalsozialisten, ist die Aufarbeitung gelungen.
Först när den kommunistiska diktaturen är lika närvarande för tyskarna som nationalsocialisternas förbrytarregim, är målet nått.
Knabe har många fiender bland DDR-regimens gamla anhängare.
In vielen Ostmedien ist er einfach nur der ”Stasi-Jäger”, und das ist nicht positiv gemeint.
I många östtyska medier är han helt enkelt ”Stasi-jägaren” och det är inte positivt menat.
För inte så länge sedan blev han i en artikel i ”Berliner Zeitung” anklagad för att föra galna privata krig mot människor. Tidningen fick emellertid en månad senare trycka en dementi, eftersom det visade sig att skribenten till den första texten var en före detta Stasi-angivare.
Enligt Knabe finns det ett samarbete mellan vänsterpolitiker och historiker som försöker rehabilitera DDR.
Deshalb soll auch alles weg, was an den Stasi-Terror erinnert, oder möglichst wenig sichtbar sein. Diese Verklärer, sagt er, gewinnen langsam die Oberhand.
Därför ska också allt bort, som påminner om Stasiterrorn, eller i alla fall göras så osynligt som möjligt. Dessa ”förhärligare”, säger han, tar sakta men säkert överhanden.
Knabe berättar vidare att gärningsmännen har börjat skriva böcker och hålla föredrag där de rättfärdigar sitt handlande. Och ibland har de också dykt upp vid visningarna på minnesplatsen för Stasi-offer.
Sie stellten sich neben die ehemaligen Häftlinge, die in Hohenschönhausen die Besuchergruppen leiten, und machten böse Anmerkungen. ”Unsinn!”, riefen sie, wenn die Rede auf die brutalen Verhörsmethoden kam, oder ”Lüge!”
De ställde sig bredvid de före detta fångarna som visar runt besökargrupperna på Hohenschönhausen och fällde illvilliga kommentarer. ”Dumheter!”, ropade de, när de brutala förhörsmetoderna kom på tal, eller ”lögn!”
Vi får i artikeln vidare stifta bekantskap med två organisationer som försvarar DDR-staten och Stasis metoder och vars medlemmar till största delen är gamla Stasi-medarbetare: ”Insiderkomitees zur Förderung der kritischen Aneignung der Geschichte der MfS” och ”Gesellschaft zur Rechtlichen und Humanitären Unterstützung”. Vid en sammankomst berömmer den före detta Stasi-officeren Gotthold Schramm bland annat Stasi-grundarnas ”förebildliga antifascistiska hållning”. En annan Stasi-officer, Klaus Eichner, berättar stolt att han har en Dzersjinskij-staty (alltså en staty av grundare av den sovjetiska hemliga polisen) på sitt skrivbord. Man förnekar att det någonsin givits order om att skjuta ner flyktingarna som försökte ta sig över muren.
Kampen mellan dem som vill påminna om DDR-regimens brott och dem som vill dölja dem fortsätter. Utgången är oviss.
•••
PS Sedan igår kväll finns den sjätte texten i Salongens serie om Kerstin Ekmans "Herrarna i skogen" inne.
Hej Bodil,
bara några småsaker:
Ernst Thälmann var inte DDR-politiker. Han mördades 1944 av faschisterna.
Gator som hade namn efter DDR-politiker döptes om ganska strax efter murens fall. Wilhelm-Pieck-Straße i Berlin-Mitte heter Torstraße sedan 1994.
Officiella Minnesmärken över Maueropfer finns på olika ställen i Berlin, till exempel [här](http://www.berlin.citysam.de/fotos-berlin/mahnmal-fuer-maueropfer-1.htm) direkt intill Reichstag.
[Gedenkstätte Hohenschönhausen](http://de.wikipedia.org/wiki/Gedenkst%C3%A4tte_Hohensch%C3%B6nhausen) ligger inte i Zossen, utan i Berlin.
Jan Fleischhauer tycks vara en väldigt välinformerad människa.
PS: I våra utbildningsprogramm ingår det exkursioner både till [Sachsenhausen](http://de.wikipedia.org/wiki/KZ_Sachsenhausen) och Hohenschönhausen – för att inget ska sjunka ner i glömskan.
Här är [hela artikeln](http://wissen.spiegel.de/wissen/dokument/dokument.html?id=61822134&top=SPIEGEL)
Det där med Zossen var slarv av mig. Föredraget av Hubertus Knabe, chef för Gedenkstätte Hohenschönhausen, hölls där.
Vad gäller Thälmann så är det också mitt fel att det inte blev exakt. Under mina tider i DDR så hörde jag hans namn gång på gång tillsammans med Ulbrichts eller Honeckers eller andra DDR-potentaters namn. Därav sammanblandningen med dessa herrar.
Ja, det var inte lätt med våra kändis, de levande och de döda. Thälman var så att säga Östtysklands ”Ernesto”. Vid Kuba finns till och med en [ö](http://sv.wikipedia.org/wiki/Cayo_Ernesto_Thaelmann) som heter så. 😉
Mycket intressant ämne, Bodil.
Och karln hette Wilhelm Pieck, inte Piek, DDR:s förste och ende president var faktiskt en ganska ansedd politiker, t.o.m. i väst. Jag tror att det här med minnesmärken i Tyskland alltid kommer att vara en gryta med heta potatisar. Det finns ju också en önskan att uppföra minnesmärken över offren för Flucht und Vertreibung. Det är helt enkelt inte så enkelt att på ett vettigt sätt manifestera det förflutna i Tyskland, tycks det.
Jag tror också det finns många människor som levde i DDR som vill se ett erkännande av deras vardag och verklighet på ett mer nyanserat sätt, inte bara via Stasi eller muren. Det handlar inte bara om folk med Stasi-bakgrund, det får vi inte glömma bort. De, om man får uttrycka det lite krasst, ”positiva” sidorna av DDR lämnas ju helt därhän i debatten och det är ännu så länge väldigt inopportunt att ta upp det ämnet.
Ett minnesmärke över en mur, hur skulle det se ut? En mur till?
Ni vet väl att t.o.m. FDJ har en hemsida…
Jag ska rätta till stavningen av Pieck.
Jag håller inte med om att de ”positiva sidorna” hos DDR-staten ”lämnas helt därhän” i debatten eller i andra sammanhang. Det är snarare mycket vanligt att dessa ventileras. För att ta ett banalt exempel så dyker dessa sidor upp i stort sett varje gång jag skriver något om DDR här. Jag stöter på det löpande i tidningar och tidskrifter, i samtal, i böcker och i filmer (ta ”Goodbye, Lenin” till exempel). Och visst FDJ har en hemsida och Jugendweihe firas.
Kanske beror det på att mina vänner, släktingar och bekanta från DDR till största delen hör till regimens offer eller till dem som levde undankrupna i nischer och inte till varken bödlarna eller medlöparna, men jag har svårt för att se positiva sidor hos en regim som sköt ihjäl människor bara för att de ville lämna landet.
Nej, du har nog rätt, att det visst finns en hyfsat nyanserad bild av DDR-vardagen och den framkommer säkert oftare än jag märker, jag hänger inte med i allt som skrivs eller sker, det jag ser härrör från ett ganska begränsat perspektiv. Och Good-bye Lenin är ett strålande exempel på det du nämner. Helt rätt.
Men jag tycker du skjuter lite över målet när du säger att det är svårt ”att se positiva sidor hos en regim som sköt ihjäl människor bara för att de ville lämna landet”. Det är inte det jag talar om, jag tänker på den vardag människor kämpat med och stått ut med, och under 40 år förmodligen med en viss stolthet ser tillbaka på. Det har inget med regim eller Schussbefehl att göra, det har att göra med det som jag ibland märkt i inslag på tv, att man inte vill bli betraktade som illdådingar, bara för att man levt på fel sida om muren. Vanligt folk, alltså, de bör ju också hedras och respekteras för det de klarat av och stått ut med, återigen. Det hör ju till en nyanserad betraktelse av det förgångna, att skapa sig en helhetsbild av det som var DDR. Jag tror t. ex. många äldre saknar den relativa sociala tryggheten, en sida hos ett samhälle som i allt annat skämmer ut sig, men som i flera fall visat sig ha haft…ja, ”positiva sidor”. Jag kan inte uttrycka det på annat sätt. Det blir kusligt om man betraktar allt i svart. Jag skulle t.ex. vilja att Sverige tog ansvar för sina medborgare, ordnade jobb, sjukvård, skola etc. och inte sket i dem (ursäkta uttrycket) som vår fria värld och vårt fria land gör. Resultatet ser vi ju nu. Det har egentligen inget med DDR att göra, för dit vill ingen igen, men i förlängningen kommer det att behövas en nykter syn på det här.
Och återigen. hur ska ett minnesmärke se ut? Det måste ju finnas idéer? Kanske en murstump med ett stort hål i?
Och det här med FDJ, det var bara en gliring, jag trodde ingen kände till det…de har ju varit förbjudna i BRD och som jag trodde bortglömda.
Michael,
jag sköt eventuellt över målet, men det var för att jag kände mig provocerad av det där med ”positiva sidor”. Jag får höra det så gott som varje gång som jag säger något negativt om DDR.
Jag minns en hel del fint från min DDR-tid, men dessa saker har inget eller mycket lite med systemet att göra. En hel del av livet i olika nischer (tex i vissa Schrebergärten och i en viss form av praktisk uppfinningsrikedom) hade en hel del fint och en liksom gammaldags charm. Men de här sakerna fanns trots systemet. De skapades inte av systemet.
PS För övrigt fanns det säkert positiva saker i Nazityskland – som inte skapades av det systemet.
”Det blir kusligt om man betraktar allt i svart”. Jag håller med Michael Wirth.
Trots allt är DDR-nostalgin ett faktum. Bodils ädla fördömanden av DDR riskerar att framstå som ihåliga om hon inte förklarar orsaken till denna längtan tillbaka.
Man längtar tillbaka till sin ungdom.