Det bästa med DDR var slutet – 4.

Det här är alltså det sista avsnittet av den här Klier-essän. För dem av er som hellre vill läsa texten i orginal, finns den här.

Det bästa med DDR var slutet…

…och för att uppnå detta har flera människor ur generationer medverkat och utan dessas personliga mod hade vi kanske inte haft någon demokrati idag. De gav oss som agerade i samband med murens fall styrka genom sitt fasta stöd. Jag tycker att dessas människors bidrag till historien inte värderas tillräckligt högt.

Och idag? Länge hade östtyskarna något tillplattat över sitt sätt att agera. Det visade sig i det här undanglidande sättet att tala. Man sa Ja, men…, när gäster berömde de underbart restaurerade städerna. Det tjatiga öst=bra, väst=dåligt gick på nerverna och slog om till mindervärdeskomplex. Hur skulle man egentligen göra så att det passade någon?

Undan för undan har stämningen blivit vänligare och öppnare. Jag har följt en sak som höjer stämningen i min hemstad Dresden: På våren börjar där grillfesternas tid och den varar till långt in på hösten. Från mitt föräldrahems balkong sveper min blick över en fyrkant, där tolv hus är grupperade kring gemytliga gräsmattor. Och det går knappt en helg så här under sommarhalvåret utan att de som bor i husen festar här i större eller mindre grupper. Man grillar och pratar och stämningen är uppsluppen utan att man går till överdrift. Och den som för tillfället inte är med och grillar vinkar vänligt från balkongen.

Det här avslappnande helgumgänget mellan människorna säger mycket mer om stämningen i ex-DDR än några enkäter, som man nästan aldrig vet hur de egentligen kommer till. För den här gemenskapen över generationerna i vårt kvarter här i Dresden löper tvärs igenom samhällsklasser, åldersgrupper och annat som kan skilja. Och varför skulle så många människor ha så trevligt tillsammans på sin fritid, om de nu har det så dåligt som man med eftertryck hävdar?

Om vi skulle försöka föreställa oss en sådan här grillfest på DDR-tiden – vi skulle tro att vi att vi var med i fel film! Avslappnade ansiktsuttryck? Nej, verkligen inte. Och jag kan inte minnas att jag upplevt en endaste gårdsfest på vår gård genom årtiondena. Hur skulle det ha gått till förresten? Festen skulle knappast ha hunnit börja förrän den som ansvarade för ordningen i huset hade frågat efter polistillstånd för det hela. Och något sådant kunde man naturligtvis inte få för fester utanför de egna fyra väggarna. Festen skulle ha upplösts och initiativtagarna skulle ha fått sina namn antecknade och sedan skulle de ha blivit straffade. Dessutom: Vem skulle på den tiden ha litat på alla sina grannar? Det fanns inte utrymme för någon avslappnad stämningen när man vid arbetsdagens slut måste köa i timtal hos bagaren eller charkuteristen eller sitta och vänta i överfulla väntrum på vårdcentralen eller jaga efter reservdelar till bilen, om man nu alls hade någon bil…

Naturligtvis finns det mycket kvar att göra. Vi ser tillbaka på tjugo växlingsrika, men ändå förhållandevis lugna år. Vårt samhälle har slagit sig till ro med fraser som Jag har inte skadat någon eller Allt var väl inte dåligt. Och partikamraterna sitter i förbundsdagen och delstatsparlamenten, de glänser som advokater och håller i trådarna som fastighetsmäklare. Utan skrupler drar de sina offer inför rätta och pressar ur demokratin som en citron. Det stoppar in sina provokationer överallt där det går.

Och fortfarande ger en och annan sin röst till gårdagen av rädsla för morgondagen. Enligt en opinionsundersökning säger bara 40% av de tillfrågade östtyskarna nej till att en diktatur under vissa omständigheter skulle vara det bästa statsskicket. Detta påminner oss om att verkligen inte alla längtade efter ett slut på DDR-diktaturen: Vid sidan av modiga medborgarrättsaktivister och översittaraktiga partikamrater fanns det ett stort antal människor som hade anpassat sig till systemet… och som inte alls led, när en arbets- eller studiekamrat fick sitt liv förstört för att han eller hon inte ville vara med och ljuga. Människor utan några som helst ambitioner att gå med i en måndagsdemonstration.

Också med dessa måste det förenade Tyskland leva, fast vi behöver inte upphöja dem till moralisk måttstock. Och för övrigt: Den här sortens människor finns i båda delar av Tyskland.

…

PS I Salongen finns sedan igår en ny text med det kanske lite gåtfulla namnet Livsmaskineriets eviga gång.