Kanske är det oklokt att jag ger mig in på det här, eftersom jag inte har alla detaljer i historien klara för mig, men å andra sidan så är det just för att jag vill se klarare och veta mer, som skriver detta. I Östeuropa kastar ännu arvet från de kommunistiska diktaturerna långa skuggor in i människors liv. Vi här i Västeuropa har det på många sätt lättare eller i alla fall är det mycket sällan någon anklagar oss för vårt politiska förflutna, för våra orena kompromisser, för våra smitningar från ansvar, för vår feghet. I länderna i östra Europa däremot händer det ofta att man måste förklara varför man handlade som man handlade vid det ena eller andra tillfället. Och det finns så många halvt begravna historier om angiveri, svek och hugg i ryggen att det finns nog för att fylla alla dagar för en lång tid framåt med avslöjanden. Förmodligen, eller ska jag säga helt säkert, är det oftare som de små brottslingarna avslöjas än de verkligt stora. Ska man då hellre försöka stryka ett streck över allt som varit och börja om på nytt? Nej, det tror jag, för alla offrens skull, inte, men samtidigt är det viktigt att veta att vi här i Västeuropa är privilegierade som inte har det här skuldbagaget att bära på och vi ska också minnas att detta inte är vår förtjänst.
I alla fall fick jag på lite krokiga vägar (titta en liten bit ner i kommentarflätan) för snart en månad sedan fått veta ett och annat om ett sådant här händelseförlopp och det har kommit att fastna i tankarna på mig, så att jag nu till slut efter mycket funderande vill skriva något om det.
Det hela hade sin början i Berlin den här sommaren. Till sommarakademin vid rumänska kulturinstitutets filial i Berlin hade två rumänska vetenskapsmän som under en tid samarbetat med Securitate inbjudits. De två är germanisten Andrei Corbea-Hoisie och historikern Sorin Antohi.
Nästa steg i förloppet var att författarinnan Herta Müller (som har rötter i Rumänien) i juli vände sig emot detta och skrev en upprörd artikel i Frankfurter Rundschau, där hon pekade ut det som en skandal att det rumänska kulturinstitutet låter före detta angivare som arbetat för Securitate representera dagens Rumänien i Tyskland. Här finns artikeln.
Ett därpå följande steg blev att den rumänske författaren Mircea Cartarescu sedan tog kulturinstitutet i försvar. Han skrev i den rumänska tidningen ”Evenimentul Zilei” att det inte finns någon lag som förbjuder före detta angivare att uppträda vid offentliga evenemang. Dessutom borde man i Rumänien intressera sig mer för de stora brottslingarna, det vill säga Securitate-officerarna och inte jaga småbrottslingar, tillade han. Här kan man läsa närmare om detta.
Lite längre fram – i början av september – kom i Frankfurter Rundschau svaret från Horia Roman Patapievici (som är chef för Rumänska kulturinstitutet) till Herta Müller. Han försvarade sitt handlande, det vill säga att han hade tillåtit de både före detta Securitate-samarbetsmännen att delta i sommarakademin. Han sade bland annat att man inte kan ta ifrån dem deras medborgerliga rättigheter och att han som representant för en statlig institution inte kan sätta sig över lagen. Här finns hela Patapievicis brev.
Ernest Wichner på Leipziger Buchmesse i mars 2007
Samma dag skrev den rumänientyske författaren Ernest Wichner (som också är chef för Literaturhaus i Berlin) ett öppet brev till Patapievici i samma tidning. Jag tänker här återge hela det brevet och dessutom ge en översättning av det:
Auch ein klares Wort ist Amtspflicht
Lieber Horia Roman Patapievici,
wie ich Dir schon in einem persönlichen Brief mitgeteilt habe, lese ich Deine Antwort an Herta Müller auch als Antwort auf meine Kritik an dieser Sommerakademie im Rumänischen Kulturinstitut und antworte Dir – zwar nicht an ihrer Stelle, wohl aber im Einvernehmen mit ihr.
Ich glaube nicht, dass ein Verzicht des Rumänischen Kulturinstituts in Berlin auf die Teilnahme zweier überführter Securitate-Spitzel an einer wissenschaftlichen Tagung deren verfassungsgemäß garantierte Bürgerrechte verletzen würde, auch nicht deren Freiheit zur Berufsausübung. Mögen sie doch ihre Rechte und Freiheiten dort genießen, wo man sie haben will. Man muss sie nicht überall und in allen Institutionen einer Gesellschaft dulden, nur weil es kein Gesetz gibt, das ihren Ausschluss von repräsentativen Veranstaltungen ermöglicht. Der Direktor des Rumänischen Kulturinstituts in Bukarest als oberster Dienstherr sämtlicher Kulturinstitute kann und darf öffentlich mitteilen, dass er in Veranstaltungen der Institutionen, für die er Verantwortung trägt, keine ehemaligen Securitate-Spitzel zu sehen wünscht. Dies sollte doch reichen.
Und wenn es Verlage gibt, die ihre Werke drucken wollen, so mögen sie es tun. Man muss nichts verbieten, um Haltung zu zeigen. Man sollte bloß die Haltung, die man Spitzeln und Hochstaplern gegenüber hat, öffentlich aussprechen. Dagegen hat die EU nichts einzuwenden. Und ich glaube auch nicht, dass es in Rumänien ein Gesetz oder eine Verwaltungsvorschrift gibt, die Dich daran hindern, Dich in Wahrnehmung Deines Amtes gegen ehemalige Securitate-Spitzel und akademische Hochstapler auszusprechen.
Ich bin im Gegenteil davon überzeugt, dass es zu Deinen wohlverstandenen Amtspflichten gehört, Dich klar und unmissverständlich zu äußern. Auch weil man Dich für jemanden hält, der aufgrund seiner Überzeugungen und seines intellektuellen Formats dazu in der Lage ist, bist Du in Deinem Amt.
Wie Du weißt, habe ich auch Herrn Prof. Dr. Klaus Rüsen gefragt, was er von den beiden Spitzeln auf dieser Tagung hält. Er hat zurückgefragt, wem die Herren Sorin Antohi und Andrei Corbea-Hoisie denn geschadet hätten, ich müsse ihm erst diese Frage beantworten, bevor ich ein Recht habe, mich über deren Präsenz auf der Tagung zu empören. Nun ist mir auch aus hiesigen Diskussionen wohlbekannt, dass noch nie ein ehemaliger Spitzel zugegeben hat, irgend jemandem geschadet zu haben. Es sind zwar aufgrund dieses Spitzelwesens ganze Lebensläufe und Gesellschaften ruiniert worden, aber nie hat ein Spitzel der Stasi oder der Securitate jemandem persönlich einen Schaden zugefügt.
Im Falle des erlogenen Doktors und falschen Professors Sorin Antohi lässt sich zumindest aus seiner "internationalen akademischen Karriere" nach dem Ende der Diktatur ein ganz erheblicher Schaden konstatieren und benennen: All die Studenten, die Herr Prof. Antohi in Budapest promoviert hat, sind um ihre Leistungen betrogen worden, ihre Promotionen sind ungültig. Ja, was tun wir, wenn der ehemalige Spitzel, nachmalige Hochstapler und nunmehrige Direktor dieser Sommerakademie, ganz aktuell das wissenschaftliche Institut, das ihn zum Direktor dieser Sommerakademie ernannt hat, schlicht und einfach selbst erfunden hat? Im Programm steht, er sei Leiter des "Arbor Mundi. Institute for Advanced Study in Intercultural Humanism, Bochum", dieses Institut gibt es nicht, jedenfalls habe ich bei redlichem Recherchieren keinen Beleg für dessen Existenz gefunden. Und mit diesem Institut kooperiert das Rumänische Kulturinstitut Berlin bei der Ausrichtung dieser Tagung. Dürfen wir da nicht laut und deutlich mitteilen, dass sich dieser Mensch in jeder Hinsicht als ein moralisch verkommenes Subjekt erwiesen hat, mit dem wir nie wieder etwas zu tun haben wollen? Wir dürfen es privat tun und wir dürfen es in unseren Ämtern tun. Und es hat niemand das Recht, uns daran zu hindern.
Wir brauchen weder hier in Deutschland noch in Rumänien das Strafgesetzbuch, um uns vor ehemaligen Spitzeln zu schützen. Es reicht, dass die Institutionen der Gesellschaft wie des Staates die Zusammenarbeit mit ihnen meiden. Und dass die verantwortlichen Personen in diesen Institutionen öffentlich zu ihren Entscheidungen stehen. Den rumänischen Staatspräsidenten möchte ich sehen, der Dich als Direktor des Rumänischen Kulturinstituts entlässt, weil Du dich weigerst, ehemalige Securitate-Spitzel, Betrüger und Hochstapler im Ausland als würdige Repräsentanten der rumänischen Kultur zu präsentieren. Und wenn deutsche Professoren unbedingt mit solchen Leuten konferieren wollen, mögen sie es auf ihre eigenen Kosten tun.
Mit freundschaftlichem Gruß,
Ernest Wichner
• • •
Och här är då min svenska översättning av brevet:
Också klara ord är tjänsteplikt
Kära Horia Roman Patapievici,
som jag redan meddelat Dig i ett personligt brev läser jag Ditt svar till Herta Müller också som ett svar på min kritik av denna sommarakademi vid Rumänska kulturinstitutet och svarar dig – visserligen inte i hennes ställe men, tänker jag mig, i samförstånd med henne.
Jag tror inte att, om Rumänska kulturinstitutet i Berlin hade avstått från att låta två bevisligen skyldiga Securitate-angivare delta i en vetenskaplig kongress, detta hade fått till följd att dessas grundlagsenligt garanterade medborgerliga rättigheter eller deras rätt att utöva sitt yrke skulle ha åsidosatts. Låt dem åtnjuta sina rättigheter och friheter där man vill ha dem. Man måste inte släppa in dem överallt och vid alla institutioner i ett samhälle bara för att det inte finns någon lag, som gör det möjligt att utesluta dem från representativa evenemang. Chefen för Rumänska kulturinstitutet i Bukarest som högste arbetsgivare för alla kulturinstituten kan och får offentligt tillkännage att han vid evenemang vid instituten, som han ansvarar för, inte önskar se några före detta Securitate-angivare. Detta borde väl räcka.
Och om det finns förlag som vill trycka deras verk, så må de göra det. Man behöver inte förbjuda något för att visa civilkurage. Men borde visa sin inställning till angivare och bedragare öppet. Mot detta har EU inget att invända. Och jag tror inte heller att det i Rumänien finns någon lag eller föreskrift som hindrar Dig från att å Ditt ämbetes vägnar uttala Dig emot före detta Securitate-angivare och akademiska bedragare.
Tvärtom är jag övertygad om att det hör till Dina ämbetsplikter att yttra Dig klart och otvetydigt. Du innehar det här ämbetet för att man på grund av Dina övertygelser och Ditt intellektuella format anser Dig ha de kvaliteter som krävs till det.
Som Du vet har jag också frågat prof. dr. Klaus Rüsen vad han anser om de två angivarna på den här kongressen. Han svarade med att fråga, vem herrarna Sorin Antohi och Andrei Corbea-Hoisie skulle ha skadat; jag var alltså först tvungen att besvara den frågan innan jag hade någon rätt att bli upprörd över deras närvaro vid kongressen. Nu är jag också från diskussionerna här i landet väl medveten om, att hittills aldrig någon tidigare angivare medgivit att han skulle ha skadat någon. Visserligen har på grund av angiveriet hela liv och samhällen blivit förstörda, men aldrig har någon av Stasis eller Securitates angivare tillfogat någon människa personlig skada.
När det gäller den falske doktorn och professorn Sorin Antohi kan man åtminstone utifrån hans ”internationella akademiska karriär” efter diktaturens slut konstatera och identifiera en rad skador: Alla studenter som prof. Antohi har examinerat i Budapest, har blivit bedragna på sina prestationer, deras examina är ogiltiga. Ja, vad gör vi, om den före detta angivaren och senare bedragaren och nuvarande chefen för denna sommarakademi, helt enkelt har uppfunnit det vetenskapliga institut, som utnämnt honom till chef för denna sommarakademi? I programmet står det att han är ledare för ”Arbor Mundi. Institute for Advanced Study in Intercultural Humanism, Bochum”; detta institut finns inte, i alla fall har jag efter noggranna efterforskningar inte funnit något bevis på dess existens. Och med detta institut samarbetar Rumänska kulturinstitutet i Berlin när det gäller att organisera denna kongress. Får vi inte då högt och tydligt tala om att denna människa i varje hänseende har visat sig vara en fördärvad individ som vi aldrig mer vill ha något att göra med? Vi får göra det privat och vi får göra det i våra ämbeten. Och ingen har rätt att hindra oss i det.
Varken här i Tyskland eller i Rumänien behöver vi en strafflag för att skydda oss emot före detta angivare. Det räcker med att samhällets och statens institutioner undviker att samarbeta med dem. Och att de ansvariga personerna i de här institutionerna står för sina beslut offentligt. Jag skulle vilja se den rumänske president som avskedar Dig från Din chefspost vid Rumänska kulturinstitutet, för att Du vägrar att presentera Securitate-angivare, bedragare och svindlare som värdiga representanter för rumänsk kultur. Och om tyska professorer absolut vill konferera med sådana människor, får de göra det på sin egen bekostnad.
Med vänskaplig hälsning
Ernest Wichner
Att jag har valt att citera Wichners brev i dess helhet, kan eventuellt te sig partiskt, men egentligen är det här mer ett försök att börja förstå den här konflikten och det är dessutom meningslöst att skriva allt på en gång, för vem skulle orka läsa det? Kanske kan den här texten få vara en inledning till något längre och kanske också till något mera principiellt.
Jag kan tillägga att affären komplicerats ytterligare genom att en man som heter Carl Gibson har givit sig in i debatten och kritiserat Herta Müller för hennes kritik, eftersom han anser att hon inte under sin tid i Rumänien visat prov på särskilt mycket motståndsvilja mot den kommunistiska diktaturen. Hon blev dissident först sedan hon kom till Tyskland, menar han och därför ska hon vara återhållsam i sin kritik mot andra. I den här artikeln finns bland annat något om detta.
För den läsare som inte vill vänta eller som vill ”se själv” finns nederst på denna sida länkar till ytterligare ett antal artiklar som behandlar ”affären”.
Konstigt nog finns det en massa folk framför allt i Västtyskland som ägnar mycket kraft och tid åt att syssla med ”arvet från kommunismen” och de bedömer och rensar ut att man bara frågar sig under vilket fruktansvärt system man växte upp. Om jag jämför detta med något som kallas för ”Entnazifizierung” efter andra världskriget i Västtyskland så måste socialismen ha varit mycket mycket värre an NS-diktaturen. Det var en hel del före detta nazister som kunde fortsätta arbeta efter kriget i den västra delen av Tyskland, till och med lärare t. ex., eftersom det var så stor brist på lärare på den tiden. I Östtyskland fick ingen förbli lärare längre som varit aktiv under nazitiden. Vi hade bara Neulehrer istället…
Jag personligen känner till en man som jobbade som angivare under DDR-tiden. Redan när han jobbade började han ångra sig, men han vågade inte lämna jobbet. Modet räckte inte, han hade fru och barn. Efter murens fall fick han bara jobb som lagerarbetare. Det gjorde han, det ansåg han var straffet för sitt sysselsättning under DDR-tiden, han som hade högskoleutbildning, tills han fick ruinera sin rygg. Hur länge, menar du, skulle han ha fortsatt betala för det som han hade gjort under socialismen? Om man är en ”riktig” brottsling då blir man dömd och sedan finns det en viss tid då man sitter i fängelse eller man betalar ett större böte. Men sen är det slut, man kanske hamnar i något resocialiseringsprojekt, men man får i alla fall börja på nytt. Har de som hade fel jobb under DDR-tiden ett brändmärke för livstid? Min vän som nästan gick sönder i livsmedellagret lyckades starta eget, han har blivit bokhandlare under tiden. Ska han sätta upp en skylt på affärsdörren? ”Jag var angivare – Det ska bara komma in de som inte har något emot före detta angivare.” Och hur många år skulle skylten förbli där?
Om de som ägnar så mycket kraft och tid åt att syssla med ”arvet från kommunismen” hellre hade brytt sig om nutidens problem, så kanske min dotter hade ett deltidsjobb idag och min svärson en utbildningsplats. (Det är för övrigt hos bokhandlaren hon får jobba då och då…)
Sånt kommer jag på när jag läser din text, Bodil. Jag tycker inte alls om angiveri. Men inte heller om så många slags fördömelser och lynchningar – som genomförs i stort sätt av människor som inte hade ett dugg att göra med det som hände här – och som troligen aldrig kommer att ta slut.
Keri,
jag får en känsla av att du inte har läst min text särskilt noga och det kan jag i och för sig inte klandra dig för, eftersom den är alldeles för lång, men eftersom du nu kommenterar den, så blir det lite underligt när kommentaren hamnar lite ”vid sidan om”. I min inledning skriver jag att det här angivarproblemet är något som tynger östeuropéer (oberoende av skuld eller oskuld) på ett orättvist sätt om man jämför med hur det är för västeuropéer. Den inledningen skrev jag för att visa att jag är medveten om den här orättvisan. Vad min text egentligen handlar om är de oerhörda komplikationer – som kanske är omöjliga att genomlysa – som gång på gång uppstår i de här kommunistdiktaturernas kölvatten. Det som hände i somras var alltså att två före detta Securitate-angivare (deras skuld är vad jag förstår bevisad) inbjöds av Rumänska kulturinstitutet i Berlin till att vara med vid en sommarakademi. Efteråt uttalade sig författaren Herta Müller i skarpa ordalag emot detta. Kulturinstitutets chef försvarade sig med att det inte var olagligt att låta före detta angivare vara med. Ernest Wichner, rumänientysk och chef för Literaturhaus i Berlin, ställde på Herta Müllers sida. Sedan dök Carl Gibson upp (också han rumänientysk) och uttalade sig emot Herta Müllers protest, eftersom han anser att hon inte varit tillräckligt tydligt emot Ceaucescu-regimen för att ha någon rätt att kritisera tidigare angivare offentligt.
För mig är detta en allvarlig fråga som jag bland annat genom det här försöker sätta mig in i. Inte minst gör jag det för att de här regimerna inte alls bara hade angivare och medlöpare utan också verkliga offer. Dessutom tar jag upp det här för att en historia som denna visar hur oerhört komplicerat det här är. Att försöka förenkla eller bara glömma tror jag är skadligt.
Visst har jag läst din text, framför allt det som du skrivit längst ovan. Jag ville ju bara berätta hur mitt intryck är om detta – och att de som inte varit inblandade på riktigt inte har någon rättighet alls att bedöma och fördöma. Det är ju så mycket jag inte heller förstå eller kan förklara – till exempel för mina barn. Och bäst går det ju när man tar upp enskilda människors öde. Offer tycks det ju finnas tillräckligt mycket – numera på ”båda sidor”…
Herta Müller kritiseras för att hon flyttande från systemet, då får man aldrig våga säga något om det senare. Christa Wolf kritiseras för att hon stannade och jobbade fortfarande som författare. Då får man inte heller våga säga något om det systemet senare… Det finns ju så många kloka män istället som vet bäst.
Men förlåt om jag skjutsade diskussionen till ett håll som du inte ville ha.
Bodil,
I din text lutar ju faktiskt du åt att du ger Müller/Wichner ”rätt”. Wichners text är ju dessutom mycket övertygande, han ger exempel på en hållning som borde vara möjlig för den rumänska staten idag. Men den är ju jäkligt krävande. Och vad gör man, från statens sida om man sen klantat sig? Om man t ex inte visste att någon man bjudit in i något sammanhang inte är snövit? Gör man inte som den där karln som var chef för institutet då? Man kan hur som helst inte göra ogjort och i regel är det bäst att stå för det man gjort. Ännu bättre förstås att man får det att framstå som riktigt bra. Fast just det slog väl Wincher hål på.
Keri
Jag menar att du har fel i en sak. Det är inte bara de som själva varit med som får ha åsikter. Vi andra får det, om inte annat så i åsiktsfrihetens namn. Man hamnar i mycket märkliga positioner om bara människor med erfarenhet av vad det än vara månde, får uttala sig i frågan. Så det håller inte.
Däremot bör vi ju som Bodil försöka vara ödmjuka och pålästa.
Keri,
jag vet inte om jag principiellt vill säga att de som inte var inblandade inte skulle ha någon rättighet alls att bedöma sådant här, nej, det vill jag allt inte. Det jag ville säga med min inledning var vi västeuropéer ska vara försiktiga med våra ”domar” och att vi ska vara medvetna om att vi sluppit mycket elände som östeuropéerna fått bära. Om man säger att västeuropéer inte alls har med det här att göra, så uppmanar det egentligen bara till likgiltighet och ointresse och till det behövs inga uppmaningar. Jag tror att det är viktigt att både öst- och västeuropéer tänker igenom och talar om sådana här saker, men västeuropéerna får inte glömma den här skillnaden.
Och när det gäller det du säger om din bekant som ”jobbade som angivare” i DDR och som fick bli lagerarbetare som straff så kan jag inte låta bli att tänka på Wicherts ord om angivarna både i Stasi och Securitate som ”aldrig skadat någon människa”:
*Nun ist mir auch aus hiesigen Diskussionen wohlbekannt, dass noch nie ein ehemaliger Spitzel zugegeben hat, irgend jemandem geschadet zu haben. Es sind zwar aufgrund dieses Spitzelwesens ganze Lebensläufe und Gesellschaften ruiniert worden, aber nie hat ein Spitzel der Stasi oder der Securitate jemandem persönlich einen Schaden zugefügt.*
Du skriver: ”Herta Müller kritiseras för att hon flyttande från systemet, då får man aldrig våga säga något om det senare. Christa Wolf kritiseras för att hon stannade och jobbade fortfarande som författare. Då får man inte heller våga säga något om det systemet senare… Det finns ju så många kloka män istället som vet bäst.”
Här vet jag inte hur du menar. Är det en könsfråga vem som får säga något i det här fallet? Alltså menar du att det är för att Herta Müller är kvinna som hon inte får kritisera inbjudandet av de här två före detta angivarna?
Det du säger om ”offer på båda sidor” blir jag inte riktigt klok på, men jag hoppas du inte vill jämställa angivare som blivit straffade med dem som plågats och förföljts av DDR-staten (bland annat med hjälp av angivarna).
Karin,
som du ser har förtydligat det där om vem som får säga något om vad. I och för sig tror jag att du förstod det ändå.
Ja, det är nog så att jag lutar åt Müllers och Wichners håll, men samtidigt så vill jag UNDERSÖKA det här och det är därför jag har försökt sammanfatta de olika positionerna och för dem som kan tyska har jag dessutom lagt ut alla de här länkarna. Och sedan kan man naturligtvis också fundera över Gibsons position…
Det kom inte fram något nytt här, tycker jag. Som utomstående kan man ana att man inte sitter med hela bilden, det kan finnas en förhistoria som är känd för de inblandade. Kritiken mot Antohi gäller inte bara vad han gjorde under ceausescutiden; ska man tro Wichner är han en akademisk bedragare. Om inte några nya fakta får mig att ändra uppfattning är jag beredd att hålla med Wichner när han säger ”Man muss nichts verbieten, um Haltung zu zeigen.”
Fick du veta något mer om Richard Wagners och Herta Müllers förflutna i Rumänien?
Tja, det beror på vad man visste innan. I alla fall har jag nu genom Wichner fått veta att Gibson för honom är en person som till varje pris är ute efter Herta Müller för att han tycker att hennes bild av banatschwabarna i ”Niederungen” är förnedrande.
Naturligtvis är det ändå svårt att veta vad som är sant eller falskt in i minsta detalj. Sådana här spion- eller angiverihistorier är ju per definition omöjliga att helt tränga in i.
Jag är inte kompetent att yttra mig i denna fråga und f.ö. måste jag läsa texten och alla kommentarer minst en gång till för att bilda mig en uppfattning. Men en sak slog mig omedelbart i Wichners brev (och här följer ett långt citat): ”Jag tror inte att, om Rumänska kulturinstitutet i Berlin hade avstått från att låta två bevisligen skyldiga Securitate-angivare delta i en vetenskaplig kongress, detta hade fått till följd att dessas grundlagsenligt garanterade medborgerliga rättigheter eller deras rätt att utöva sitt yrke skulle ha åsidosatts. Låt dem åtnjuta sina rättigheter och friheter där man vill ha dem. Man måste inte släppa in dem överallt och vid alla institutioner .
Dert är just här, menar jag, som man gått fruktansvärt fel i Sverige. Extremiströrelser måste naturligtvis få yttra sig så länge de håller sig inom lagens råmärken. men man är inte skyldig att erbjuda dem ett forum! Här gör JK fel som vill tillåta nazistpropaganda i svenska skolor. Här gör de politiska partierna (främst sossarna) fel när de insisterar på att ”ta debatten” med Sverigedemokraterna. Här gör de som inviger en sporthall i Sydsverige fel när de inbjuder Pia Kjaersgaard att hälsa till publiken.
Och man kan gå vidare: det finns ingen anledning att sända ett program som ”halal-TV” i den form man tydligen gjort.
Återigen vill jag understryka att detta inte innebär ett ställningstagande i den speciella sakfråga som Bodil och kommentatorer diskuterar. Jag kan helt enkelt inte bedöma detta. Men jag vill dra en parallell till en utveckling i Sverige som jag finner ytterst oroande: i en missuppfattning om vad yttrande- och meningsfrihet innebär underlåter man att dra den nödvändiga rågången mellan demokrati och och icke demokrati, mellan ett sekulärt samhälle och religiös barbarism.
Och här i Österrike (och Tyskland?) där ”Wiederbetätigung” är en realitet och bekämpas hårt med lagliga medel kritiseras detta av aningslösa svenska ”Gutmenschen” som ett angrepp på yttrandefriheten. Det skulle göra dem gott att se en del av de intervjuer med överlevande och deras efterkommande som just gjorts i anledning av årsdagen av rikskristallnatten.
Bengt,
jag har inte heller egentligen gjort det här inlägget för att ta ställning i den sakfråga eller de sakfrågor det rör. Av en händelse (den jag i början av inlägget kallar ”lite krokiga vägar”) blev jag bekant med några brottstycken ur den här historien. Sedan gnagde den i mitt sinne under en tid och till slut (igår eller i förrgår) kände jag att jag måste försöka ta reda på mer. Så därför läste jag igenom alla texterna som jag länkar till här ovanför och skrev sedan ihop min text i hopp om att genom att göra den här bearbetningen så småningom se klarare. Och visst kan jag säga att jag på sätt och vis ser klarare i den betydelsen att jag känner till mer om själva förloppet. Men å andra sidan har allt blivit ännu grumligare, eftersom sådana här affärer nästan aldrig går att komma till botten med.
Jag tror kanske inte att du vill ha en nutidspolitisk diskussion på din blogg och avstår därför från att skriva en längre kommentar. Men problemet som avspeglas med de rumänska föregivna angivarna möter vi varje dag, låt vara i en mycket vardagligare dimension, också i Sverige. Någonstans borde vi ha ett forum för att diskutera detta.
Men mera allmänt: när och hur mycket skall man förlåta? Rumänien, STASI osv. ligger ju mycket nära i tiden och där bör väl endast offren ha sin röst. Men för saker som hände längre tillbaks i tiden vill jag erinra om vad den nyss avlidne f.d. borgmästaren i Wien alltid talade om nämligen ”die Gnade des späten Geburts.” Dvs. vi var inte där och slapp alltså ta ställning.
Jag sitter framför en dålig monitor och har inte heller jag läst ditt inlägg med högsta närvaro. Jag vill bara tillägga att det är visst befogat att uttrycka sig om angiveriet i gamla Öst även om man inte var där. Jag menar logiken skulle vara att man inte får uttala sig om någonting om man inte själv varit erfaren i ditot. Sen tycker jag tiden är god för en diskussion om tiden, då den förr eller senare måste ske.
Sist anser jag att vad som hör hit är i vilken roll människorna var inbjudna til mässorna och annat. Inte som angivare naturligtvis utan för sin egentliga kunskap och där har de all rätt att föra sin talan. Ett samhälle kan ju inte för att göra som till exempel jehovas vittnen och frysa ut en bara för att de har lämnat gruppen. Samhället är ju vi alla. Här tycker jag därför Bengt Os särskiljning mellan rättan att uttala sig och att hjälpa dem med forumet är bra. Även om det blir knaggligt i det här fallet.
Gustaf, med risk för att vara lite tjatig så säger att jag tycker att det finns anledning att intressera sig för det här antingen vi har egen erfarenhet av det eller inte, men att de som inte varit utsatta för förtrycket i en diktatur bör inta en ödmjuk hållning i detta undersökande och grävande. Var hade vi själva hamnat om vi levt under trycket?
Jag ansluter mig också till Bengts förslag om en skiljelinje mellan att ge yttrandefrihet åt extremister och att aktivt bereda sådana rörelser rum.
Du är inte tjatig och jag höll ju med dig, även om jag inte förstår varför vi ska inta en ödmjuk hållning? Förvisso vet vi inte hur vi hade handlat i X-situation, men nog måste vi utgå från vår egen etik när vi diskuterar det skedda.
Problemet kan hanteras på olika plan och grunden är att segraren skriver historien. 1. Angivarna utförde dock sina dåd innan vändningen vilket gjorde att de inte bröt mot lagen. Man kan t.o.m. påstå att de utförde sin plikt som medborgare. 2. Hur ska man bedöma deras verk moraliskt? Det anses numera att de som kämpade mot det gamla systemet gjorde rätt och de som arbetade med det gjorde fel.
Om vi vrider lite på det och tar exemplet att vi anmäler nazister som vill förstöra den svenska nationalstaten är det fel? Nu är exemplet delvis knas eftersom nazisterna inte riskerar digra straff, men ändå belysande anser jag.
Till saken hör det också att Rumänien är medlem i EU, gjorde sig av med den förre diktatorn, men egentligen tog man bara bort ett skickt och ersatte det. En förklaring jag har hört i Rumänien. Samma slags människor på tronen alltså. Detta antar jag också är vad Cartarescu syftar på i utdragen i sin artikel: ”das rein und unversöhnlich sein sollte im Fall der wahren großen Schurken: den Securitate-Offizieren, jenen, die offen Böses getan haben und die heute diejenigen sind, die in Rumänien Gesetze machen.”
Vad du har gjort är att sätta i gång en diskussion om ett ytterst intressant ämne, men det håller inte att trippa runt som på svag is. Nej, ska man diskutera det ska det göras med alla de espontaneos som står till buds.
Till saken hör också att det finns indikationer på att personer som Kapuschinsky och Zygmunt Bauman m.fl. kulturella kändisar arbetade för polska underrättelsetjänsten. Förtar det deras verk? Nej, men inte heller ska det förtigas och de som vill bedöma deras verk efter kunskapen om deras skelett i garderoben, ska få göra det. Att jämföra med Rumänien är även Grasshistorien med SS här i Tyskland.
Gustaf,
jag håller allt fast vid det här med ödmjukheten, eftersom det är svårt för någon som vuxit upp under fria eller relativt fria förhållanden att förstå vad det är att leva i en diktatur. Till saken hör ju att man inte vet när eller om en diktatur ska gå under. Varken östtyskar eller rumäner visste ju att de system som i många år förtryckt människorna skulle upplösas så här relativt plötsligt. Ingen enskild kunde veta att detta skulle komma att ske under hans eller hennes livstid. Och om man tänker sig att man lever i en diktatur för hela livet och att enda vägen ut är förenad med livsfara, så är det begripligt om man försöker krypa undan i något slags nisch eller att man gör vissa kompromisser. Ännu mer komplicerat blir det om man har barn, ja, alla mänskliga bindningar gör att man har anledning att vara försiktigare än om man inte hade haft några, för det jag gör kan någon som står mig nära bli bestraffad för. Detta har vi västeuropéer sluppit och därför menar jag att vi när vi vill uttala oss om och bedöma det som hänt under de östeuropeiska diktaturerna, så är det lämpligt att vi tänker igenom och försöker sätta oss in i alla de här sakerna och kanske mer därtill. Detta menar jag med ödmjukhet. Å andra sidan menar jag inte att vi ska tro att alla i dessa diktaturer ”egentligen var offer”. Det finns ett mycket brett spektrum mellan rena offer och ondskefulla förbrytare.
Jag talar delvis utifrån egna erfarenheter av DDR-diktaturen, eftersom jag bodde och arbetade i landet under en tid. Trots att jag var stämplad som ”utlänning eller spion från Kapitalismen” fick jag ändå – delvis på hemliga vägar – en viss insyn i vad det var att vara medborgare i det landet. Samtidigt eller kanske snarare efteråt gick det upp för mig hur svårt det är att redan ut sådana här spion- och angivarhistorier. Det hemska är att det är nästan omöjligt att veta att någon var oskyldig, det enda som går att veta eller i alla fall nästintill veta är att en och annan var skyldig – sedan detta bevisats och medgivits.
Den sak jag tar upp inlägget här ovanför är en mycket komplicerad historia och jag sammanfattade den i en kommentar här tidigare så här:
Det som hände i somras var alltså att två före detta Securitate-angivare (deras skuld är vad jag förstår bevisad) inbjöds av Rumänska kulturinstitutet i Berlin till att vara med vid en sommarakademi. Efteråt uttalade sig författaren Herta Müller i skarpa ordalag emot detta. Kulturinstitutets chef försvarade sig med att det inte var olagligt att låta före detta angivare vara med. Ernest Wichner, rumänientysk och chef för Literaturhaus i Berlin, ställde på Herta Müllers sida. Sedan dök Carl Gibson upp (också han rumänientysk) och uttalade sig emot Herta Müllers protest, eftersom han anser att hon inte varit tillräckligt tydligt emot Ceausescu-regimen för att ha någon rätt att kritisera tidigare angivare offentligt.
Här handlar det både om hur före detta angivare ska bemötas och om vilka som har rätt att ha synpunkter på sådana här angivare. Och kanske också om vem som har rätt att avgöra vilka som får yttra sig.
PS Om ”Grasshistorien” har jag skrivit lite här: En Grasshistoria: ”för att inte låta gräset växa över mig…”
Två spanjorer sitter i hotellbaren. Vi började prata om spanska inbördeskriget som fortfarande är ett öppet varigt sår där. Vi kom in på skuldfrågan och den äldre sa att man kan inte döma de förr för då var det andra tider. Man riskerade döden om man sa något.
Nun, du funderar på vem som har rätt att yttra sig om angivarna och hur angivarna ska bemötas. Silkesvantar, boxhandskar eller nåt där emellan om jag har förstått dig rätt.
Problemet som jag ovan skrivit kan närmas med flera utgångspunkter och görs utifrån vilken moralisk och etisk syn man har. Byk ska tvättas, men när de används blir de sketna igen. Världen kan aldrig vara ren som en diamant och ständigt måste en diskussion pågå om rätt och fel handlande och historien är vår spegel, inte sant. Därför är valet mellan vilka handskar man ska närma sig problemet med helt upp till var och en och det finns inget rätt svar.
Sen hur man ska bemöta andra grundas i etikett anser jag. Man ska passa sig för hyckleriet vilket du tar upp i Grassfallet, vilket förövrigt är ett bra inlägg, och är det inte också det som Carl Gibson syfter på i Hertas fall. Det är lätt att kasta sten och skymfa när man står på säkert avstånd, vilket vi, historiens arvtagare, naturligtvis gör.
Kanske kan man [här](http://www.levandehistoria.se/node/2260) lära sig något nytt…