Kategori: Politik

I den tredje artikeln i sin skogsserie ”Skogen vi ärvde” kommer Maciej Zaremba ytterligare något intressant på spåret. Det är inte skogsägarna som är de egentliga bovarna eller annorlunda uttryckt, visst kan de vara bovar, men om de inte vill vara det, så tvingas de till det av Skogsstyrelsen som beivrar kloka, vårdande former av skogsbruk som utgallring av äldre träd med bibehållen skog. I stället förordar eller snarare kräver denna institution kalhuggning följd av granmonokultur.

Zaremba visar genom en rad praktiska exempel på att Skogsstyrelsens närmast maniska sysslande med miljövandalism eller anstiftan till sådan paradoxalt nog inte medför några som helst ekonomiska fördelar för skogsägarna. Det är uppenbarligen inte ens lönsamt att ägna sig åt denna form av våld mot skog och mark. Och den starkaste drivkraften till vandalismen och missbruket verkar finnas i föreställningar som rent vetenskapligt sett sedan länge är ”überholt”, i av misstag konserverade felslut.

Onsjöskogarna hösten 2008 när massakern inleddes

Här följer några citat ur artikeln ”Motorsågsmassakern. Det finns alternativ, men lagen kräver kalhyggen”:

En utglesad blandskog med ungt och gammalt om vartannat, en sådan som svampplockaren och fåglarna trivs i, påstås inte öka i volym i önskvärd takt. Skall därför huggas ned och ersättas med en virkesåker.

Varför blev denna rättegång inte av? Därför att den hotade att göra en synvända av historiska dimensioner. Åtskilligt skulle framstå i ett annat ljus.

Han undrar vems ärenden Skogsstyrelsen går egentligen. Inte är det Sveriges.

Och så det mest förbluffande: professorerna Sune Linder och Jan-Erik Hällgren upplyser att Skogsstyrelsens föreskrifter inte ens tjänar sitt eget ändamål. Vill man maximera produktionen är det fel väg att stuva så många likadana träd som möjligt på en hektar.

I januari 2005 mejade Gudrun ned 75 miljoner kubikmeter skog, ett helt års avverkning. I pengar räknat var det den största svenska katastrofen i mannaminne. Femton miljarder kronor gick upp i blåsten på en natt.

Virkesåkrarna som Skogsstyrelsen beordrat fram blev en katastrof för enskilda skogsägare. Somliga har förlorat allt de ägde. Men för massaindustrin blev de rena skördefesten. I ett par år framöver fick man råvaran till vrakpris, 30 procent billigare.

När en delegation från Skogsstyrelsen kom för att granska en tredskande skogsägare i Ulvsjötrakten, lösgjorde sig denne ämbetsman från gruppen, tog ägaren åt sidan. Och sade i låg ton att han personligen hade förståelse för hans idéer.Kontinuerligt skogsbruk är det rätta. Men som tjänsteman måste han hantera ärendet i enlighet med kalhyggespraxis. ”Hoppas att du förstår.”

Och här finns artikeln som helhet att läsa.

Lag och rätt har förvisso aldrig varit ett, men när lagen börjar deformeras till omoral eller uppmaningar till brott är det dags att rycka upp den med rötterna.

För en vecka sedan pekade jag på den första artikeln i Maciej Zarembas serie om mordet på den svenska skogen här under pausträdet. Idag vill jag visa på den andra artikeln och citera lite ur den.

Onsjöskogen i oktober 2008 – här fanns en gång ett av skogens största liljekonvaljställen

I ”Lagen är en rökridå” går Zaremba närmare in på de mekanismer som gör det inte bara möjligt men med få undantag tillåtet att genomföra en skogsmassaker av det slag som nyligen skett i utkanten av Storfors i Värmland.

Det finns inte mycket i lagen att stödja sig på för den som vill skydda skogen från att kalhuggas. Det enda någorlunda handfasta som finns är de här raderna i § 30 i skogsvårdslagen som Zaremba citerar i artikeln:

”Skyddszoner med träd och buskar ska lämnas kvar mot skogliga impediment, utmed hav, sjöar, vattendrag och öppen jordbruksmark samt vid bebyggelse i sådan utsträckning som behövs av hänsyn till växt- och djurlivet, kulturmiljön och landskapsbilden”, och vidare att ”hyggens storlek och form skall anpassas till natur- och kulturmiljön”, samt att ”skador på mark och vatten skall undvikas”.

Dessa rader saknar emellertid så gott som all verkan om en skogsägare bestämmer sig för att kalhugga en skog. Och ingen miljöbalk har någon som helst betydelse i sådana fall. Den svenska skogen är lämnad åt skogsbolagens och skogsägarnas godtycke på ett sätt som bjärt sticker av mot förhållandena i andra europeiska länder. Här är några citat ur Zarembas text som visar på sakernas groteska tillstånd:

Ett givet tillstånd till kalhygge kan inte tas tillbaka.

Miljöbalken upphör att gälla när skog skall huggas ned.

Skogsstyrelsens tillstånd för avverkning kan inte överklagas eftersom de saknar underskrift.

Naturhänsyn gäller bara för människor, inte för skogsmaskiner.

Vill någon hugga ned alla träden vid samma strand, har domstolen ingen talan.

Miljöbalken gäller inte om man avverkar skog.

Det finns ingen logik, ingen ursäkt, ingen förklaring.

Riksdagen har inte redovisat några som helst motiv för varför skogsbruket skall vara undantaget från miljöansvar.

Lagen behöver följas endast då Skogsstyrelsen på en direkt fråga ”gäller miljöhänsyn också mig och i så fall hur?” skriftligen och detaljerat intygar att så är fallet. Avsaknad av svar gäller för ”gör som ni behagar”.

Under samma år inkom cirka 67.000 anmälningar om avverkning till Skogsstyrelsen. Åtta av dem, kring 0,1 promille, villkorades av myndigheten med krav på hänsyn till människa eller landskap.

Chansen för att Skogsstyrelsen skulle kräva några som helst hänsyn av skogsägaren var en på 10.000.

Skogsstyrelsens beslut finns på riktigt för skogsägaren: han får frisedel att avverka. Men vill någon överklaga, finns de inte.

Skogsstyrelsen har under arton år inte anmält någon enda skogsägare till åtal för brott mot paragraf 30 skogsvårdslagen. De mest frustrerade över detta hittar jag hos myndigheten själv.

Men våra order går ut på att hänsyn till människa och miljö inte får kosta skogsbolagen någonting.

”Vi är lydmyndighet under departementet. Ytterst är det minister Eskil Erlandsson som dirigerar.”

Han vet säkert att i motsats till Sverige har de flesta länder i Europa tydliga regler till skydd för landskapet. I Lettland kommer ingen skogsmaskin nära ett vattendrag, i Tyskland och i Polen skulle ett hygge som det i Storfors vara kriminellt.

Och här är hela artikeln.

Linden är är snart bara ett parkträd eller en folksaga, en kvarbliven dröm.

För några år sedan läste jag Kerstin Ekmans Herrarna i skogen, en essäsamling om den svenska och den europeiska skogen i dikt och verklighet och om det som genom tiderna hotat och decimerat den. Kanske minns ni serien vi hade om boken i Salongen (tyvärr har Salongen ännu inte återvänt till livet, men jag har texterna kvar – lagningen kräver kunskap om SQL, php och Drupal)? Här under pausträdet finns några kortare texten om Ekmans bok. Den sista av dem handlar om en brutal avverkning i Vänersborgstrakten, där jag bodde då:

Herrarna i skogen 3

Onsjöskogen, september 2008

Och här är de båda första som innehåller lyckligare bilder från tiden före trädmorden:

Herrarna i skogen 1

Herrarna i skogen 2

Denna vår har Maciej Zaremba skrivit en serie uppskakande texter om den svenska skogens undergång.

Den första artikeln i serien som bär namnet ”Sveriges nya miljonprogram” börjar med en projekterad avverkning i närheten av ett bostadsområde i Storfors. Folk vill inte tro att det är sant att hela skogen ska bort. Men efter en tid, närmare bestämt:

Sju månader senare är utsikten från deras fönster mest lik slagfälten vid Verdun: meterlånga stumpar som sticker upp bland bråten där det varit skogsdunkla stigar, här och var ett ensamt träd, i övrigt ödslighet. I sommar skall detta välkomna tyskar och holländare på Inlandsbanan som Storfors turistbyrå lockat med ”orörd natur”.

Och ändå har hela Storfors under de sju månaderna som gått uppvaktat alla som på något vis har makt över detta.

Zaremba fortsätter:

För sextio år sedan fruktade poeten och botanikern Sten Selander att svenskarna inte längre skulle komma att finna de miljöer som folkvisorna sjunger om. Storskogar, lundar, hagar…

Och:

Det är det som är Reformen. Skogslandskapet undergår samma sorts förvandling som städerna på 60-talet. Miljonprogrammet fortsätter i naturen.

Med bitande ironi säger han:

Utan tvekan är den moderna svenska skogen ett framsteg ur såväl trygghets- som ur renlighetssynpunkt. Där multnar ingen ved bland ohygienisk mossa, där strövar den allergiske trygg för björken och konvaljen. Barnvänligt är det, liten risk för lille William att snubbla över murken stam, tugga i sig okänd svamp eller gå vilse. Det är sällan längre än 300 meter till körbar väg. Och den som söker stillhet lär inte bli lottlös. Varken hackspetten eller lövsångaren väsnas i plantagerna.

Om svenskarnas speciella förhållande till träden säger Zaremba bland annat det här:

När folk på 1700-talet fick välja namnen själva döpte sig tyskar och britter efter färger eller yrken. De blev Brown och Smith och Müller. Svenskar döpte sig till träd. Helst något med lind eller lund, björk, alm … Ja, lövträd. Det susar av trädkronor i telefonkatalogen, men det är svunna skogar, fantomsmärtan efter de landskap Sten Selander såg försvinna.

Och detta:

”Hela den svenska kulturen är inbäddad i storskogen som ett nybygge. Det doftar barr och pors om oss alla”, skrev litteraturhistorikern Fredrik Böök år 1924. Nästan hundra år senare skriver en författare av ett helt annat sinnelag, Joycetolkaren Erik Andersson (à propos Kerstin Ekmans ”Herrarna i skogen”) att om språket är det som fransk kultur håller heligast, så är det jorden för ryssarna och för svenskarna – skogen. ”Vi sökte skogen och han var vi.”

Zaremba berättar om hur orättvist människorna på landsbygden och i skogslänen behandlas jämfört med storstadsborna när det gäller just detta med skogen:

Stockholmaren kan ta cykeln till en trollskog och vandra där i timmar utan att stöta på en väg. I det skogigaste bland landskapen kan Hans Åfeldt inte knalla i en kvart bland virkesåkrarna utan att hamna på kalhyggen. I Stockholm är skyddszonen mot hänsynslösa hyggen tre mil från staden. I Storfors är det fem meter från husknuten. Kanske är det förklaringen till att stadsborna är de sista att uppfatta förvandlingen av landskapet.

Hur gick det till när landsbygden blev naturvårdens underklass? Man står där i rishögarna, betraktar uppvisningen i brutalitet och känner sig förflyttad till 70-talet.

Och människorna som försökte försvara den lilla skogen vid Storfors visade sig vara helt maktlösa:

Men värst av allt var upptäckten att alla hans mödor var bortkastade på förhand. Redan i somras, när han skrev sina första brev, var detta kalhygge villkorslöst godkänt av Skogsstyrelsen, utan att någon tjänsteman kastat en blick på skogen. Och det beslutet kunde inte överklagas.

Hursa? Myndigheten hjälper skogsbolaget att kringgå den enda lag som skyddar skogslandskapet? Ja, det är Hans Åfeldts erfarenhet, dokumenterad i flera tjocka pärmar. Han hoppas att DN skall berätta vad han funnit, så att inte andra gör om hans misstag. Som var att tro att vi har något som helst rättsligt skydd för skogen för människornas skull.

Här är hela artikeln.

Och jag tänker – under tandagnisslan – läsa de övriga fyra artiklarna i serien. Kanske med er. Om ni inte är färdiga med detta.

Undet Pausträdet

Genom en av mina översättarbekanta fick jag igår veta att den – sägenomsusade – skönlitterära översättarutbildningen på Södertörns högskola är hotad på grund av trubbig kortsiktighet och brist på förståelse för kulturens omistliga värden. John Swedenmark skriver i Aftonbladet bland annat så här om detta sorgliga steg nedåt mot barbariet (som ju egentligen aldrig är långt borta och som vi därför ständigt måste vara vaksamma mot):

Ekonomerna har tagit över makten från politikerna, och utövar den på ett sätt som påverkar och utarmar tänkandet.


Det allra senaste exemplet är så illavarslande att det borde stämma till omedelbar eftertanke, och politisk brandkårsutryckning.

Som översättare och kulturredaktör har jag med stolthet och tacksamhet observerat hur det litterära översättarseminariet vid Södertörns högskola blivit en framgångssaga såväl innehållsmässigt som kulturellt.


Genom att utbilda hela generationskullar av nya översättare från försummade språk har de lagt grunden för utgivning och kulturkontakter som kommer att vara i många decennier, minst. Det handlar då inte bara om att undfägna svenska läsare med nya spännande böcker, utan lika mycket om att göra Sverige delaktigt i vad litteraturforskaren Pascale Casanova kallar litteraturens världsrepublik – det världsomspännande kritiska samtal som via litteraturen förbinder världens alla vrår i en undersökning som ytterst handlar om frihet.
Dessutom har litterära översättarseminariet på ett estetiskt och yrkesmässigt plan fungerat som ett laboratorium för fördjupad förståelse av översättning och kulturmöten.


Nu har Södertörns högskola kommit fram till att denna verksamhet inte passar in i bokföringen. Eftersom det är en resurskrävande utbildning kan den inte bara försörja sig på de tilldelningspoäng, HÅP, som är grundplåten i varje högre utbildning. Nu har Högskolan bestämt att översättarseminariet inte ska få några extrapengar längre, vilket är det samma som en nedläggning till förmån för andra mer foträta utbildningar.

Och här är artikelns avslutande rader:

Om en välfungerande institution, vars skördar inte ens kan uppskattas, därför att de tillhör framtiden, får stryka på foten av standardiseringsskäl, då minskar hoppet för själva humanismen som livshållning, och vi kan vara än mer säkra på att bokhållarna är i färd med att ta över fullständigt. I ett avlägset litet land som desperat behöver kontakter utåt också på andra nivåer än byråkraternas.

Och för den som vill läsa hela artikeln.

Vid sidan om känner jag också ett slags personlig skam. För bara någon månad sedan berättade jag stolt för mina studenter i Zagreb om Södertörns översättarutbildning och framhöll den som något att efterlikna här.

Under gårdagen hölls en stor demonstration för bättre villkor för cyklismen här i Zagreb. Jag har visserligen ingen cykel här och tänker knappast skaffa någon, eftersom det är för svårt att cykla med Londi i den här stadstrafiken, men visst är jag för bättre cykelvägar genom och runt staden och allmänt bättre villkor för cyklismen här och i förlängningen ser jag också projektet som besläktat med min kamp för hundars rätt att åka spårvagn utan kamp.

När Janica och jag utan något egentligt mål – fast till sist hamnade vi hemma hos mig – promenerade i solen utmed den bullriga, breda genomfartsleden Vukovarska, översköljdes vi plötsligt av ett myller av cyklister. Vi kände igen en och annan student bland dem och kastade spridda vinkningar omkring oss. Det var svårt att ta bilder, men vi gjorde ett försök eller två: