Kerstin Ekman: Herrarna i skogen (1)

![bok](/wp-content/PICT1/PICT1777_01.jpg @alignright)Vid sidan av allt det läsande som – oberoende av hur läsvärda böckerna är – just nu är pliktläsande, så läser jag lite i smyg i Kerstin Ekmans ”Herrarna i skogen”. Det är en bok som blickar över årtusenden av Europas historia genom en lövgrön lins, en skogslins. Skogen, den väldiga vilda blandskog som en gång täckte hela vår världsdel är utgångspunkten och ett slags utommänskligt minnes måttstock i den här essäsamlingen. Kerstin Ekman pratar om rötter och svampar och leder oss in i ett mikrokosmos av bär och örter, sådana vi känner till och kanske själva plockat, sådana vi hört talas om och sådana som kanske är alldeles okända för oss. Hon låter oss ana hur surt och beskt och magert det måste varit att livnära sig på det skogen ger eller gav. Men det här bärstråket är bara en liten liten del av bokens innehåll. Genom en vindruvskärna som fastnat i leran i ett krus från det svenska Vrå för sextusen år sedan förs vi in på en svindlade klimathistorisk färd. Som läsare förs vi hit och dit längs litteraturens skogsvägar, vi slår oss fram i cederskogen i Gilgamesheposet, vi irrar i skräckskogen i Dantes ”Divina commedia”, Kalevalaeposets skogsdjup håller hårt om oss, vi lever med Tristan och Isolde i Cornwalls trädklädda vildmarker och vi känner skogens ödesmakt i den medeltida visan om herr Olof.

bok

Det är en mycket lärd bok Kerstin Ekman skrivit, ett slags polyhistorverk skulle man kunna säga. Här finns inslag av religionshistoria, språkhistoria, bebyggelsens och krigens historia, biologi, geologi, konst, litteratur och mytologi. Och säkert mycket annat. (Jag har ju bara läst ett femtiotal sidor av de drygt femhundra.) Och av allt detta väver berättaren med sin omisskännliga alldeles fria röst en gröngrön skogsväv, en alldeles egen Arrasväv av löv och barr och mossa och lummer.

Till sist här några rader direkt ur boken:

Gator och gränder i urgamla europeiska städer vrider sig runt stadskärnan efter åkrarnas solvarvssystem. Dessa städer började en gång aom en uthuggning och några svedjeland. Hjulet kommer från skogen; det ligger redan färdigt i trädstammens koncentriska ringar, kan huggas ut som en skiva och sättas under den första vagnen.

13 tankar om “Kerstin Ekman: Herrarna i skogen (1)

  1. »Herrarna i skogen« är en bok med så många ingångar att den blir till ett tankens ymnighetshorn. Jag läste den i slutet av förra året och har ännu inte stoppat in den i någon bokhylla än. Den ligger lätt åtkomlig eftersom jag titt som tätt går tillbaka till någon av dess sidor.

    »Man ser det man vill se. Men man ser också bara det man kan se. Språk och begrepp måste finnas för det som iakttas, annars blir det inte observerat.«

    Det är en bok jag önskar att jag också hade i digital form, så att jag lättare hittar tillbaka till sådant som dyker upp i tanken.

    I förordet skriver Kerstin Ekman. »På trettio år har jag sex gånger mött folk i skogen«. En sådan erfarenhet delar jag, som under mer än femtio år rört mig mycket i »min skog« där Hålaveden övergår i Sydsvenska höglandet. Där har jag mött någon kanske högst var femte år. Lustigt nog var två av dessa möten, mitt i villande skogen, med fransmän.

  2. Ja, det är en lycka att läsa den här boken. Egentligen ”tjuvläser” jag den, eftersom det är så mycket annat jag borde läsa först. I alla fall vill jag låta den räcka länge. Just nu är jag i den skånska bokskogen med KE och Karl Ragnar Gierow:

    *Genom en silduk av klorofyll
    sipprade timmarna stilla*

    citerar hon Gierow. Kapitlet heter ”Waldeseinsamkeit” och det för mig till det du och KE säger om att man nästan aldrig möter någon i skogen. Inte heller jag ser särskilt ofta någon här i min lilla mycket begränsade skog och om jag gör det så är det bara i de yttersta kanterna. Och ändå är jag i skogen nästan varje dag.

  3. Jag har väl hunnit ungefär lika långt in i skogen som Bodil men innan det är för sent passar jag på att citera Karl Ragnar Gierow från Ekman:

    Ett taggigt snår, en vresigt barkad stubbe
    förvandlades till gumma med sin gubbe,
    och Baukis’ namn var ditt och mitt var File-Måns.

    Otroligt! Gierow är en diktare som jag missat, kanske finns det mer att hämta där.

    F.ö: När jag för hundra år sedan studerade juridik på Handelshögskolan fanns fortfarande ett kapitel i Jordabalken med rubriken ”Hur svin må i ollonskog släppas.” Jag vet inte om det finns kvar än idag. Ekman berättar om denna lag men citerar inte lagrummet.

    Vi ses väl längre in i skogen.

  4. Jag hade inte heller öppnat ögonen för Gierows dikter tidigare. Han var bara ett namn för mig. Vi kanske får ge oss in på en Gierow-färd vad det lider. I alla fall märkte jag när jag tittade efter nyss att jag inte har något alls av honom här.

    Fint att du kunde plocka upp den där utmärkta ollonrubriken från Jordabalken ur ditt minne.

    Ja, jag går vidare i Ekmans skogar, så vi ses säkert, även om både KE, Agneta och jag säger att man sällan ses i skogar, men den här skogen är ju en bok och där ses man väl lättare.

  5. En Karl Ragnar Gierow-sida finns här.

    På tal om bok och skog, så planterade min skånske pappa en bokskog på fyrtiotalet däruppe i norra Smålands granrike. Den är rejält uppvuxen vid det här laget och under dessa bokar finns en del år mängder av finluden stensopp.

  6. I den här skogen möter man många. Efter att ha lämnat ollonskogen träffar jag på själve Skogekär Bergbo och minns att jag en gång skrev om bröderna Rosenhane och deras uppstudsige informator. En lisskulla skymtar förbi och jag tänker på Lisskulla Jobs, vilket egendomligt namn! Och minsann: själve Carl Rupert Nyblom vars släkthistoria jag en gång redde ut tillsammans med Agneta i kommentarerna på ”Ordet.” Och finast av allt: Gaston Phoebus – hertigen av Foix, vars föregångare tillsammans med viscounten av Beziers och hertigarna av Toulouse kämpade en i längden utsiktlös kamp mot centralmakten i Paris – men kanske var det till slut bra så? Och så vitt jag förstår lurar trollen i nästa kapitel.

    Jag skrev den här kommentaren eftersom jag tänkte att då det tydligen är flera som just nu läser eller har läst Ekmans bok så kunde det har varit kul att ha en gemensam plats att diskutera eller presentera alla möjliga idéer och associationer i anslutning till boken. Agneta skriver ju t.ex. att hon titt som tätt går tillbaks till boken trots att det är ett tag sedan hon läste den. Och Andrew’s reflektion är ju intressant: kanske tar Ekman upp det senare i boken. (Men hur var det med Nottingham Forest? Och Birnham Forest men det var kanske i Skottland?)

    Någon sorts ”wiki” kanske eller någon annan lösning. Men jag har ingen aning om hur det skulle kunna gå till. Naturligtvis kan vi fortsätta att kommentera här men dels tar vi då upp en massa bandbredd för Bodil, dels har hennes bloggpost snart scrollat av skärmen.

    Någon som vill reagera på detta?

  7. Tack, Agneta för Gierow-länken och för Gierow-citatet du så påpassligt satte in under inlägget ”Respekt?”. Ja, snart är det dags för Gierow-läsning på allvar.

    Andrew,
    jag vet ingenting om skogar i England, men de engelska parkerna är väl nästan ett slags bilder av det vilda – äng och skog, fast park ändå förstås.

    Bengt,
    kanske vill du ta skogen till dig ett tag och säga något dunkelt om den. Annars kommer jag säkert med ojämna och möjligen långa mellanrum att komma tillbaka till boken här under pausträdet. Och kanske kan vi finna på sätt att länka ihop de här skogsmötena.

  8. Bengt O och Bodil,
    Jag är PÅ, som man säger i det här landet.
    Skogspå, alltså.
    En annan idé: Den håller ju för flera läsningar, ni skulle kunna göra en grej som liknar Källarhändelser om den på Salongen, jag tycker nog att den håller tillräckligt hög ”europeisk” klass för det.

    Ciao,

    Karnio

  9. Jaha, ”på” – jag är kanske inte riktigt ”med”, men jag vill gärna utbyta tankar med dig om skogen och herrarna. Förresten var det ju du som fick mig att gå och köpa boken. Och visst håller den europeisk klass och så håller den ju Europa i sig på alla möjliga sätt – många bäckar och floder av europeisk litteratur rinner genom den. Men jag läser alltså mycket långsamt i den – mitt italienska jättesjok är ännu inte avbetat.

    Bordio

  10. Bra!
    Det räcker långt om vi är med.
    Ser här att jag skrivit under jätteskumt med Karnio, det är helt enkelt fel, fullt så prillig är jag inte.
    Det kommer att bli kul.
    Och nu ska jag försöka skriva en liten stump på franska romaner om en annan JÄTTEBRA bok som är svensk.
    Hej, PS vad betyder Bordio? Är det italienska för Bodil?

  11. Hej Karin,

    jag anade allt att Karnio var en felskrivning, men jag tyckte det såg roligt och liksom kaxigt ut, så jag försökte göra en motsvarighet åt mig – Bordio.

    PS Jag har tittat på det du skrev om den här andra svenska boken, men min tidsbrist tillåter mig inte att undersöka den – inte nu i alla fall.

Kommentera