Om ”Motorsågsmassakern”

Bodil Z Politik

I den tredje artikeln i sin skogsserie ”Skogen vi ärvde” kommer Maciej Zaremba ytterligare något intressant på spåret. Det är inte skogsägarna som är de egentliga bovarna eller annorlunda uttryckt, visst kan de vara bovar, men om de inte vill vara det, så tvingas de till det av Skogsstyrelsen som beivrar kloka, vårdande former av skogsbruk som utgallring av äldre träd med bibehållen skog. I stället förordar eller snarare kräver denna institution kalhuggning följd av granmonokultur.

Zaremba visar genom en rad praktiska exempel på att Skogsstyrelsens närmast maniska sysslande med miljövandalism eller anstiftan till sådan paradoxalt nog inte medför några som helst ekonomiska fördelar för skogsägarna. Det är uppenbarligen inte ens lönsamt att ägna sig åt denna form av våld mot skog och mark. Och den starkaste drivkraften till vandalismen och missbruket verkar finnas i föreställningar som rent vetenskapligt sett sedan länge är ”überholt”, i av misstag konserverade felslut.


Onsjöskogarna hösten 2008 när massakern inleddes

Här följer några citat ur artikeln ”Motorsågsmassakern. Det finns alternativ, men lagen kräver kalhyggen”:

En utglesad blandskog med ungt och gammalt om vartannat, en sådan som svampplockaren och fåglarna trivs i, påstås inte öka i volym i önskvärd takt. Skall därför huggas ned och ersättas med en virkesåker.

Varför blev denna rättegång inte av? Därför att den hotade att göra en synvända av historiska dimensioner. Åtskilligt skulle framstå i ett annat ljus.

Han undrar vems ärenden Skogsstyrelsen går egentligen. Inte är det Sveriges.

Och så det mest förbluffande: professorerna Sune Linder och Jan-Erik Hällgren upplyser att Skogsstyrelsens föreskrifter inte ens tjänar sitt eget ändamål. Vill man maximera produktionen är det fel väg att stuva så många likadana träd som möjligt på en hektar.

I januari 2005 mejade Gudrun ned 75 miljoner kubikmeter skog, ett helt års avverkning. I pengar räknat var det den största svenska katastrofen i mannaminne. Femton miljarder kronor gick upp i blåsten på en natt.

Virkesåkrarna som Skogsstyrelsen beordrat fram blev en katastrof för enskilda skogsägare. Somliga har förlorat allt de ägde. Men för massaindustrin blev de rena skördefesten. I ett par år framöver fick man råvaran till vrakpris, 30 procent billigare.

När en delegation från Skogsstyrelsen kom för att granska en tredskande skogsägare i Ulvsjötrakten, lösgjorde sig denne ämbetsman från gruppen, tog ägaren åt sidan. Och sade i låg ton att han personligen hade förståelse för hans idéer.Kontinuerligt skogsbruk är det rätta. Men som tjänsteman måste han hantera ärendet i enlighet med kalhyggespraxis. ”Hoppas att du förstår.”

Och här finns artikeln som helhet att läsa.

Lag och rätt har förvisso aldrig varit ett, men när lagen börjar deformeras till omoral eller uppmaningar till brott är det dags att rycka upp den med rötterna.

8 kommentarer till “Om ”Motorsågsmassakern””

  1. Okej, jag hade läst dåligt. I den artikel jag läste noggrannast var motiveringen mot kalhyggen att det förstör för turismen, gissningsvis ett uselt argument om man kollar på kronor och ören. Spejar man in i en oviss framtid kanske mer hållbart, men det brukar ofta vara det svåra i såna här sammanhang.

    Det här låter ju dock mer vederhäftigt. Och konstigt.
    Om det inte återigen är kortsiktiga motiv som vinner. Jag menar, folk (skogsägare) kanske inte räknar med en Gudrun vartannat år utan snarare med att Gudrun var ett undantag och i såna fall så blir granmattan mer lönsam i ett trettioårsperspektiv?

    Som jag fattar det så håller Sverige (ändå) på att växa igen, det vill säga det planteras mer skog än det huggs bort. Och ja, den skog som nu planteras är monokultur, det är gran och det är väl också energi och annat som jag inte kan tillräckligt om.

    Men om man fick önska så skulle man väl behandla existerande och gammal eller halvgammal skog med varsamhet, som Ekman skriver om i sin bok och som Zaremba understryker i sina artiklar att man inte gör. Istället gör man motsatsen.

    Å andra sidan, om man nu planterar träd på det som nyss var åkermark så skulle man väl kunna tillåta ett visst experimenterande där?

    Om man försöker se det hela ur ett istidsperspektiv så är vi då på väg mot en ny trädmatta på större delen av landet?

  2. Hej Karin,
    jo, det där med turismen är väl ett sekundärt argument, men det verkar ju i och för sig ha viss ekonomisk betydelse.

    Det mest störande i det här är att skogsvårdande lagar sätts helt ur spel när det är fråga om beslut om kalhyggen. Att dessutom miljömedvetna skogsägare hindras att bruka sin skog på ett för skogen skonsamt sätt gör saken bara mer grotesk. Vad jag förstår så behövs det lagändringar och dessutom behöver den här Skogsstyrelsen få sin makt beskuren.

    Att landet kommer att växa igen på grund av att det täcks av rätlinjiga granplanteringar är ju något helt annat än att det skulle finnas skogar där.

    Ibland är kanske ett istidsperspektiv det uthärdligaste.

  3. Inte nog med dina bilder, nu håller kommunen(?) på att avverka ännu mer i onsjöskogen, överallt sitter nu information om vilka områden man kommer plöja ner – kort sagt, blir nog inte mycket till skog kvar när denna gångs massaker är slut.
    Borta vid Hästängen har de redan plöjt igenom skogen på cirka 700-900 meter in i skogen, når till slut ända bort till Kaserna.
    Stigarna, minnen förstörs och det snabbt – innan någon ser – det är väl så de jobbar..

    Samma avverkning kommer även så ske på ”andra” sidan vägen också. Tyvärr.

  8. Tack P:C – förfärligt (babblet om att vilja skydda skogen tror jag inte på) detta. Jag tänker nog aldrig återvända men jag skulle vilja att allt fanns kvar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *