Kategori: Politik

Slovenerna kräver genomgripande förändringar

Under slutet av 2012 upplevde Slovenien en rad folkliga massprotester. 30 000 demonstranter från fackföreningar, organisationer för studenter, pensionärer och konstnärer samlades den 17 november till den första protesten. Dussintals protester följde i så gott som varje tätort i landet.

Vi vill att internationella observatörer ska veta att dessa demonstrationer inte är ”uppror mot åtstramningspolitik eller nödvändiga reformer” som Janez Janšas populistiska, nyliberala regering försöker beskriva dem som. De krav som ställs av slovenska medborgare rör inte bara förbättrade ekonomiska villkor utan det som en rättsstat och en demokratisk stat grundar sig på: rättssäkerhet, bevarande av välfärdssamhället, en bärkraftig ekonomisk politik som tjänar majoriteten av befolkningen i stället för snäva gruppintressen.

Som bakgrund kan sägas att massdemonstrationer är något exeptionellt för den här lugna lilla nationen och att ekonomi och levnadsstandard under diverse olika regimer ända till helt nyligen legat på en god nivå. Slovenien har betraktats som ett land som på kort tid framgångsrikt tagit en rad nya steg. Det är det första och hittills enda landet i för detta Jugoslavien som inträtt i EU, NATO, OECD och eurozonen. 2009 gick emellertid den slovenska ekonomin bakåt med 8% och under det senaste kvartalet gick landet in i en ny konjunktursvacka. Demonstranterna lägger skulden för detta inte bara på den nuvarande regeringens korrupta och inkompetenta politik, utan också på den senaste tidens rad av korrumperade regeringar som främst haft egen vinning för ögonen.

Ända sedan protesterna började har regeringen visat sin inkompetens när det gäller att kommunicera med landets medborgare. Arrogans, förlöjliganden, grovt våld och försök att provocera fram våld från demonstranternas sida är dess metoder. Följden har blivit att ännu fler vänt sig emot dem.

Janez Janša – som för övrigt är nära lierad med Viktor Orbán i Ungern – har under sina två mandatperioder försökt lägga massmedia och många av landets mest vinstgivande industrier och en rad andra institutioner under sig. Den alltmer politiserade författningsdomstolen gör sitt bästa för att blockera rätten till folkomröstningar. Rättsväsendets undermålighet, privatiseringar av allmänna tillgångar, överilade och illa genomtänkta åstramningsåtgärder håller på att bringa den en gång blomstrande slovenska ekonomin i fördärvet.

Regeringen – som tillträdde med mindre än 30% av befolkningens röster och som idag inte har mer än 20%:s stöd – försöker att genom hot och andra ljusskygga metoder inskränka yttrandefriheten och hindra media från att korrekt rapportera om demonstrationerna, utarmningen av de statliga universiteten till förmån för ideologiskt styrda ”privata” sådana, de ekonomiska nedskärningarna i skolor och förskolor, en ohållbar situation för forskning och kultur och den gravt korrumperade katolska kyrkans växande ekonomiska makt.

Regeringen försöker att härska genom att söndra och hetsa olika samhällsgrupper mot varandra. Demonstranterna svarar med att i stället försöka samla och ena människor och faktum är att dessa kommer från befolkningens alla led: gamla och unga, pensionärer och studenter, tjänstemän och arbetare, statsanställda och egenföretagare. Enligt färska opinionssiffror deltar 16% av befolkningen aktivt i demonstrationerna, 67% stöder dem och 85% förväntar sig att protesterna ska fortsätta.

Den 21 december samlades ungefär 12 000 människor till en allslovensk demonstration i Ljubljana. Dagen därpå, den nationella självständighetsdagen, genomförde slovenska kulturorganisationer en ”protestival” med 1000 deltagare som en reaktion mot det officiella firandet som iscensatts av och för den politiska eliten innanför kravallstängsel och med en ring av kravallpolis med vapnen pekande med landets medborgare omkring sig. Värt att notera är att även veteraner från det slovenska befrielsekriget 1991 deltog i protesterna, något som regeringen sannolikt inte väntat sig.

I januari kommer nya protester. Nya motståndsgrupper uppstår löpande. Till mitten av januari förbereds en kongress för att samordna grupper och organisationer som opponerar sig mot den nuvarande regeringens politik. Man vill skapa ett gemensamt handlingsprogram för den slovenska proteströrelsen. Även om myndigheterna försöker att ignorera det som sker, anser de flesta observatörer här att det inte längre är möjligt att hindra den växande proteströrelsen från att nå sina mål.

KOKS kommittén för slovensk kulturell samordning
DSP slovenska författarförbundet
ODBOR kommittén för ett samhälle grundat på rättvisa och solidaritet
TRS rörelsen för hållbar utveckling i Slovenien

Här finns en länk till den engelska översättningen (the english translation) av det slovenska originalet. (Klicka på word-länken i mitten av sidan!) Den svenska texten har tillkommit som en översättning av den engelskspråkiga versionen, men jag har valt att göra den lite kortare och jag har formulerat om vissa avsnitt något i hopp om att uppnå största möjliga tydlighet för läsare i Sverige.

Plötsligt i förrgår stängdes mitt internet av för att min hyrsevärd inte betalat räkning till telefonbolaget (mina räkningar går alltså via hyresvärden) och jag fick min internetmun tilltäppt. Nå, nu funkar det igen, men inte perfekt, så jag skyndar mig att slänga in detta:

I Slovenien genomfördes stora demonstationer den 21 december. 12 000 eller fler i Ljubljana, några tusen i Maribor och folk gick ut på gatorna i ett tiotal andra städer i landet. Demonstranterna använde inget våld alls, inte en fönsterruta krossades i Ljubljana, men trots detta hade regeringen satt in kravallpolis.

Igår var det då dags för Protestival i Ljubljana, en fantasifull, kreativ och vacker manifestation mot de rådande förhållandena i landet.

(lånat foto)

Även för den som inte förstår slovenska (själv förstår jag bara brottstycken och behöver egentligen få allt förklarat för mig), kan de här länkarna med ge en föreställning om vad som pågår och om värdigheten hos dem som deltar.

Protestival pred parlamentom

Protestival s pesmimi zazibal prestolnico

En video till: Protestniki izžvižgali politike

Idag är dagen för en av jordens många undergångar. Det kan låta allvarligt, men sannolikt låter det mer än det allvarar.

Idag är en viktig dag i och för den slovenska förnyelserörelsen. Det är nog viktigare än det här med jordens undergång, viktigare eftersom det inte är en fantasi (fast fantasier kan naturligtvis också betyda något). Vägarna är öppna – vart väljer Sloveniens medborgare att gå?

vid vägskäl uppe på Kras i augusti

Stora demonstrationer är planerade i landets största två städer Ljubljana och Maribor och även annorstädes (Nova Gorica, Postojna, Kočevje, Slovenska Bistrica, Ptuj, Murska Sobota) denna dag. Kommer Slovenien att vara detsamma när mörkret faller ikväll?

Det här är en bild från Sloveniens västligaste hörn, Piran. Jag visar den för platsens skönhets skull:

Men jag kan inte stanna vid det estetiska, eftersom så gott som hela Slovenien befinner sig i uppror i dessa dagar. I stad efter stad går människorna ut på gatorna och demonstrerar mot de korrumperade politikernas utarmning av demokratin, deras vanstyre och misskötsel av landet. Igår tvingades Maribors flera gånger korruptionsanklagade borgmästare Franc Kangler att avgå. Allting händer nu väldigt fort och makthavarna verkar villrådiga och använder sig av ”bakvägar” som till exempel att störa internettrafiken. Universitetet i Ljubljana hade ingen tillgång till internet under stora delar av gårdagen. Hur det är idag vet jag inte. Jag vet bara att stora demonstrationer planerats till den här dagen i staden. Kanske är de redan igång.

Här finns från tidningen Delo en översikt över protesterna i landet: Karta. (blått=genomförda, rött=planerade, grönt=pågående)

Låt er inte störas av att jag blivit traktorfilmare – jag ska hålla de flesta av mina alster utanför bloggen – men jag behöver en motvikt mot det kafkapolisiära i den här perioden.

Låt mig berätta en liten episod eller en liten räcka episoder som utspelade sig på Petrinjska (huvudpolisstationen ligger där) för en knapp vecka sedan:

Jag kastade mig iväg tidigt denna morgon för att stå vid porten när den öppnades, men märkligt nog öppnades den före utsatt tid, så jag var alls inte först. I alla fall rände jag snabbt uppför trappan till lokalen med de två utlänningsdiskarna. Förutom dessa finns det en rad andra, bland annat en för statslösa. Utlänningar stavas på engelska ”foreinger” och det med neonbokstäver.

dålig mobilbild, men jag litar fortfarande inte på mitt fotoprogram

Först rörde sig köerna åtminstone i snigelfart, men så blev det plötsligt stopp: Kölapparna var slut. Några försökte med pennor och knivar att pilla fram lite papper ur ”behållaren” ändå, men utan framgång. Inget hände och sedan fortsatte det att inte hända något. Tydligen hade ingen av dem som satt bakom diskarna till uppgift att sätta in en ny kölappsrulle. All verksamhet stod stilla i ungefär fem minuter. Det låter kanske inte mycket, men fem minuter är en lång tid i en sådan här situation. Människorna i salen kastade frustrerade eller aggressiva blickar hit och dit, någon ropade något in mot en av diskarna. Damen bakom utlänningsdisken tittade tjurskalligt rakt ut genom glaset. Till sist reste sig en av tjänstemännen, en kvinna med högburet huvud, och gick med en irriterad suck som väl skulle betyda ungefär ”alltid ska ni förbruka så mycket papper – helt i onödan” ut genom en bakdörr och kom sedan ut i förrummet och öppnade nådigt behållaren och stack in rullen. Man såg att allt detta var under hennes värdighet. När rullen väl var isatt sträcktes ett tjog arga händer – en av dem var min – mot lappöppningen. Vi slet åt oss lapparna och så uppstod en bred oformlig kö vid utlänningsdiskarna. Vad som hände framför de övriga kunde jag inte intressera mig för. Läget såg inte lovande ut, så jag fattade hastigt beslutet att oinbjuden bege mig upp till tredje våningen för att försöka leta reda på min ”handläggare”, den rosa damen som varit så intresserad av fjädertvätten under mitt förra besök i huset. Jag knackade på en dörr och ryckte sedan upp den – det är så man gör – nej, ingen kände till mitt fall. Dessutom såg mäniskorna därinne ut som om jag överraskat dem i underkläderna. Jag fortsatte till en annan dörr och genomförde samma operation med samma resultat, men till sist hittade jag min fjäderbyråkrat. När jag steg in i rummet såg hon vresigt på mig och sa myndigt: ”What do you want?” Jag förklarade att jag var där för att hon hade bett mig komma med vissa papper. Då skickade hon ut mig i korridoren och sa att det var hon som bestämde när jag skulle bli insläppt. Jag satte mig på en stol och såg mig om, tog lite bilder, filmade lite.

rum för vapen

Efter en ganska kort stund släpptes jag in och överlämnade mina papper: mitt gamla arbetskontrakt, det nya, något sjukförsäkringspapper och ett papper som hon egentligen inte hade bett om, men som hon ivrigt rafsade åt sig. Och så var det dags för nästa steg. När skulle jag kunna få det där klistermärket i passet som är mitt uppehålls- och arbetstillstånd för det kommande året? ”Ja”, sa min handläggare, ”ni kan komma mellan den tolfte september och den trettionde.” Misstänksamt frågade jag: ”Kan jag komma den tolfte?” ”Nej”, svarade den rosa damen, ”ni måste ringa först. En vecka innan måste ni ringa och ni får inte ringa före den tjugofemte september.” Jag är visserligen luttrad, men det här blev för ”smalt”. Jag skrev lite på min mapp och bad henne skriva vad hon ville. Så här ser våra gemensamma anteckningar ut: