Hos polisen – Come to pick up!

Låt er inte störas av att jag blivit traktorfilmare – jag ska hålla de flesta av mina alster utanför bloggen – men jag behöver en motvikt mot det kafkapolisiära i den här perioden.

Låt mig berätta en liten episod eller en liten räcka episoder som utspelade sig på Petrinjska (huvudpolisstationen ligger där) för en knapp vecka sedan:

Jag kastade mig iväg tidigt denna morgon för att stå vid porten när den öppnades, men märkligt nog öppnades den före utsatt tid, så jag var alls inte först. I alla fall rände jag snabbt uppför trappan till lokalen med de två utlänningsdiskarna. Förutom dessa finns det en rad andra, bland annat en för statslösa. Utlänningar stavas på engelska ”foreinger” och det med neonbokstäver.

dålig mobilbild, men jag litar fortfarande inte på mitt fotoprogram

Först rörde sig köerna åtminstone i snigelfart, men så blev det plötsligt stopp: Kölapparna var slut. Några försökte med pennor och knivar att pilla fram lite papper ur ”behållaren” ändå, men utan framgång. Inget hände och sedan fortsatte det att inte hända något. Tydligen hade ingen av dem som satt bakom diskarna till uppgift att sätta in en ny kölappsrulle. All verksamhet stod stilla i ungefär fem minuter. Det låter kanske inte mycket, men fem minuter är en lång tid i en sådan här situation. Människorna i salen kastade frustrerade eller aggressiva blickar hit och dit, någon ropade något in mot en av diskarna. Damen bakom utlänningsdisken tittade tjurskalligt rakt ut genom glaset. Till sist reste sig en av tjänstemännen, en kvinna med högburet huvud, och gick med en irriterad suck som väl skulle betyda ungefär ”alltid ska ni förbruka så mycket papper – helt i onödan” ut genom en bakdörr och kom sedan ut i förrummet och öppnade nådigt behållaren och stack in rullen. Man såg att allt detta var under hennes värdighet. När rullen väl var isatt sträcktes ett tjog arga händer – en av dem var min – mot lappöppningen. Vi slet åt oss lapparna och så uppstod en bred oformlig kö vid utlänningsdiskarna. Vad som hände framför de övriga kunde jag inte intressera mig för. Läget såg inte lovande ut, så jag fattade hastigt beslutet att oinbjuden bege mig upp till tredje våningen för att försöka leta reda på min ”handläggare”, den rosa damen som varit så intresserad av fjädertvätten under mitt förra besök i huset. Jag knackade på en dörr och ryckte sedan upp den – det är så man gör – nej, ingen kände till mitt fall. Dessutom såg mäniskorna därinne ut som om jag överraskat dem i underkläderna. Jag fortsatte till en annan dörr och genomförde samma operation med samma resultat, men till sist hittade jag min fjäderbyråkrat. När jag steg in i rummet såg hon vresigt på mig och sa myndigt: ”What do you want?” Jag förklarade att jag var där för att hon hade bett mig komma med vissa papper. Då skickade hon ut mig i korridoren och sa att det var hon som bestämde när jag skulle bli insläppt. Jag satte mig på en stol och såg mig om, tog lite bilder, filmade lite.

rum för vapen

Efter en ganska kort stund släpptes jag in och överlämnade mina papper: mitt gamla arbetskontrakt, det nya, något sjukförsäkringspapper och ett papper som hon egentligen inte hade bett om, men som hon ivrigt rafsade åt sig. Och så var det dags för nästa steg. När skulle jag kunna få det där klistermärket i passet som är mitt uppehålls- och arbetstillstånd för det kommande året? ”Ja”, sa min handläggare, ”ni kan komma mellan den tolfte september och den trettionde.” Misstänksamt frågade jag: ”Kan jag komma den tolfte?” ”Nej”, svarade den rosa damen, ”ni måste ringa först. En vecka innan måste ni ringa och ni får inte ringa före den tjugofemte september.” Jag är visserligen luttrad, men det här blev för ”smalt”. Jag skrev lite på min mapp och bad henne skriva vad hon ville. Så här ser våra gemensamma anteckningar ut: