Kerstin Ekman: Herrarna i skogen (2)

![bok](/wp-content/PICT1/PICT1777_01_01.jpg @alignright)Jag har vandrat ett stycke till i Kerstin Ekmans ”Herrarna i skogen”. Nu har jag både ”Den lövgröna skogen” och ”Gran” bakom mig – för tillfället åtminstone, jag kommer säkert att återbesöka den ena eller andra platsen i dem rätt snart. Det är en avsevärd skillnad mellan de här båda kapitlen, i mitt minne ser det i alla fall ut så. Stämningen i dem är inte alls densamma och de två innehållen bär olika själar i sig. Det första kapitlet är svindlande och det går fram i jättevågor med sina vida grepp om årtusendena och hela den europeiska kontinenten. Det är fyllt av saga och dikt, av europeisk kulturhistoria och visan om herr Olof slår en cirkel av magi kring läsaren.

skogsgryning

Det andra kapitlet är allvarligare och mindre böljande liksom rakare och mörkare. Här finns visst också dikt och mystik, men granramen gör dem tystare på något sätt. Här finns mer natur än kultur och här är mer norr än söder. Linné stiger fram och Rudbeck och den halländske mykologen Elias Fries som i mycket unga år ställer den här frågan till sin far kyrkoherden, som han bara får tala latin med:

”Dic pater, quid est lamella?”

Och fadern svarar:

”Lamella est laminus tenuis.”

Och Kerstin Ekman återger sedan samtalet så här på svenska: ”Säg pappa, vad är en lamell? frågar pojken och fadern svarar att lamellen är en tunn skiva.”

Ett litet underkapitel heter ”Makten och rätten” och här resonerar KE om vem skogen egentligen tillhör. I texten känner jag igen en del av det jag själv har tänkt när jag vandrat omkring med Londi, min hund, i skogen här:

skogen

Vem äger skogen? Att den som kan hugga ner den bara har makten, inte rätten, är ingen underlig tanke att tänka. Till och med den som utan att använda skogen till sitt livsuppehälle känner sig djupt förtrogen med den kan tro sig äga den. Kunskap och kärlek inger den känslan. Trampar man själv upp stigarna i blåbärsriset och märker hur älgar och rådjur börjar ta an dem och hålla dem öppna, är man inte långt ifrån känningen av egen mark. När man vet vem som bor i lyan, om det är rävhonan eller grävlinggalten, när man känner till myceliernas nätverk under mossan utan att ens se några kantarellkroppar och när man vet i vilken myrkant hjortronblommen brukar stå fredad för junifrosten, då är man hemma hos sig.

stig

Många av de stigar vi följer har vi nog från början trampat upp själva. Rådjuren och älgarna går där också, det syns. Ja, egentligen är det svårt att veta vem som trampade först – vi håller dem öppna tillsammans. Jag minns vintern för två år sedan, då vi hade mycket snö här. Jag drog upp ett skidspår genom skogen som jag åkte i nästan varje dag i över två månader. Londi skuttade efter i spåret. Efter ett tag bar skidspåret inte bara märken av hundtassar utan också av rådjursklövar, rävtassar och till sist, fram på vårkanten, av älgens stora klövar som trampde rakt igenom isen på mossen och gjorde slut på skidåkandet.

Och var rävhonan har sin lya vet jag också, fast hon byter ibland ställe från år till år. Här har jag sett rävungarna leka om våren:

rävunge

Och kantarellernas och de andra svamparnas platser känner jag väl till. Jag vet var de är när sommaren fuktig och var de väljer att titta upp under torrare år.

Så skogen här känns allt som min, fast ibland händer på något ställe det där hemska som KE beskriver så här:

Men känslan kan klippas av. En dag är det höga skogsrum som omslutit vandraren avverkat. Det har förvandlats till en skyddslös yta med stenstalp, bråtar av ris och kvist och med djupa sår i marken efter skogsmaskinerna.

skövling

7 tankar om “Kerstin Ekman: Herrarna i skogen (2)

  1. Vill bara säga att jag gillar ditt tillägg mycket, när du fyller på Ekmans stigiakttagelse med din egen. Den här läsningen kan bli KANON, din av Ekman alltså!

  2. Tack, Karin,

    ja, det är väldigt stimulerande att vandra så här med en fot på bokens stig och en på verklighetens. Det ena ger till andra och tillbaka. Dessutom är det roligt att ha upptäckt ett så här lockande författarskap så här sent – det finns så mycket kvar att läsa och uppleva.

  3. Ja, ”det där hemska” händer och det är chockerande för en skogsvandrare. Plötsligt märker man att det man mer eller mindre medvetet hade som orienteringspunkter – förutom stigarnas nätverk sådant som gläntor, trattkantarellslänter, egenartade träd, trädkonstellationer etc. – försvunnit och gjort en riktningsvill och även själsligt vilsen. Stigen själv blir egendomligt anonym och svåråtkomlig eftersom den är beroende av sin omgivning.
    Jag måste bestämt också skaffa mig den där skogsboken av Kerstin Ekman.

  4. Jag minns en dag när Londi och gick längs en av våra stigar uppför en backe i skogen åt ett håll som vi inte hade gått på ett tag. Vi gick – Londi småsprang väl – sorglöst uppåt och allt kändes som vanligt. Jag snubblade lite på en gren, det minns jag än fast det här är ganska länge sedan och det är en småsak att snubbla lite på en gren, för när vi kom upp till krönet gjorde vi båda ett plötsligt språng rakt uppåt och Londi flåsade till och det gjorde kanske jag också för där framför oss, där den vackraste delen av den här skogen alltid funnits, fanns ingenting mer än kalrakad mark.

    Ja, jag tycker att du ska skaffa Kerstin Ekmans skogsbok. Den kan man vistas i länge.

  5. Du, apropå dina bilder. Har du lagt märke till att en hel del av bilderna har Ekman tagit själv? Fotot på omslaget är hennes, vill jag minnas, och många vackra foton inuti. Det är liksom en tryckt jätteblogg av en spränglärd europé med nordligt perspektiv, skulle man kunna säga.
    Kom bara att tänka på det.

  6. Jo, det har jag sett och skogen på omslaget är hennes bild. En underbar bild på ett rådjurskid har satt sig i mitt minne.

    Om Ekman skulle få för sig att ha en blogg skulle den nog innehålla just sådant som finns i den här boken: tankar om tillvaron, om naturen, om litteraturen, om orden, om konsten skulle finnas där och bilder från vandringarna med hunden, vardagsiakttagelser om det mänskliga och det andra. Och jag skulle följa den.

    Just nu läser jag början av den tredje delen. Jag tycker om att hon citerar ur Goethes ”Erlkönig” och ”Willkommen und Abschied” direkt på tyska. Det finns ju översättningar som man kan titta på om man inte förstår och dessutom sticker Ekman till läsaren små översättningsfragment och stödkommentarer, så att man egentligen inte behöver kunna tyska för att följa med. På samma sätt gör hon med de latinska citaten – aldrig pedagogiskt påträngande och klåfingrigt, utan hon ger de här små vinkarna som om hon utgick från att läsaren egentligen inte alls behöver någon hjälp.

Kommentera