För några år sedan läste jag Kerstin Ekmans Herrarna i skogen, en essäsamling om den svenska och den europeiska skogen i dikt och verklighet och om det som genom tiderna hotat och decimerat den. Kanske minns ni serien vi hade om boken i Salongen (tyvärr har Salongen ännu inte återvänt till livet, men jag har texterna kvar – lagningen kräver kunskap om SQL, php och Drupal)? Här under pausträdet finns några kortare texten om Ekmans bok. Den sista av dem handlar om en brutal avverkning i Vänersborgstrakten, där jag bodde då:
Onsjöskogen, september 2008
Och här är de båda första som innehåller lyckligare bilder från tiden före trädmorden:
Denna vår har Maciej Zaremba skrivit en serie uppskakande texter om den svenska skogens undergång.
Den första artikeln i serien som bär namnet ”Sveriges nya miljonprogram” börjar med en projekterad avverkning i närheten av ett bostadsområde i Storfors. Folk vill inte tro att det är sant att hela skogen ska bort. Men efter en tid, närmare bestämt:
Sju månader senare är utsikten från deras fönster mest lik slagfälten vid Verdun: meterlånga stumpar som sticker upp bland bråten där det varit skogsdunkla stigar, här och var ett ensamt träd, i övrigt ödslighet. I sommar skall detta välkomna tyskar och holländare på Inlandsbanan som Storfors turistbyrå lockat med ”orörd natur”.
Och ändå har hela Storfors under de sju månaderna som gått uppvaktat alla som på något vis har makt över detta.
Zaremba fortsätter:
För sextio år sedan fruktade poeten och botanikern Sten Selander att svenskarna inte längre skulle komma att finna de miljöer som folkvisorna sjunger om. Storskogar, lundar, hagar…
Och:
Det är det som är Reformen. Skogslandskapet undergår samma sorts förvandling som städerna på 60-talet. Miljonprogrammet fortsätter i naturen.
Med bitande ironi säger han:
Utan tvekan är den moderna svenska skogen ett framsteg ur såväl trygghets- som ur renlighetssynpunkt. Där multnar ingen ved bland ohygienisk mossa, där strövar den allergiske trygg för björken och konvaljen. Barnvänligt är det, liten risk för lille William att snubbla över murken stam, tugga i sig okänd svamp eller gå vilse. Det är sällan längre än 300 meter till körbar väg. Och den som söker stillhet lär inte bli lottlös. Varken hackspetten eller lövsångaren väsnas i plantagerna.
Om svenskarnas speciella förhållande till träden säger Zaremba bland annat det här:
När folk på 1700-talet fick välja namnen själva döpte sig tyskar och britter efter färger eller yrken. De blev Brown och Smith och Müller. Svenskar döpte sig till träd. Helst något med lind eller lund, björk, alm … Ja, lövträd. Det susar av trädkronor i telefonkatalogen, men det är svunna skogar, fantomsmärtan efter de landskap Sten Selander såg försvinna.
Och detta:
”Hela den svenska kulturen är inbäddad i storskogen som ett nybygge. Det doftar barr och pors om oss alla”, skrev litteraturhistorikern Fredrik Böök år 1924. Nästan hundra år senare skriver en författare av ett helt annat sinnelag, Joycetolkaren Erik Andersson (à propos Kerstin Ekmans ”Herrarna i skogen”) att om språket är det som fransk kultur håller heligast, så är det jorden för ryssarna och för svenskarna – skogen. ”Vi sökte skogen och han var vi.”
Zaremba berättar om hur orättvist människorna på landsbygden och i skogslänen behandlas jämfört med storstadsborna när det gäller just detta med skogen:
Stockholmaren kan ta cykeln till en trollskog och vandra där i timmar utan att stöta på en väg. I det skogigaste bland landskapen kan Hans Åfeldt inte knalla i en kvart bland virkesåkrarna utan att hamna på kalhyggen. I Stockholm är skyddszonen mot hänsynslösa hyggen tre mil från staden. I Storfors är det fem meter från husknuten. Kanske är det förklaringen till att stadsborna är de sista att uppfatta förvandlingen av landskapet.
Hur gick det till när landsbygden blev naturvårdens underklass? Man står där i rishögarna, betraktar uppvisningen i brutalitet och känner sig förflyttad till 70-talet.
Och människorna som försökte försvara den lilla skogen vid Storfors visade sig vara helt maktlösa:
Men värst av allt var upptäckten att alla hans mödor var bortkastade på förhand. Redan i somras, när han skrev sina första brev, var detta kalhygge villkorslöst godkänt av Skogsstyrelsen, utan att någon tjänsteman kastat en blick på skogen. Och det beslutet kunde inte överklagas.
Hursa? Myndigheten hjälper skogsbolaget att kringgå den enda lag som skyddar skogslandskapet? Ja, det är Hans Åfeldts erfarenhet, dokumenterad i flera tjocka pärmar. Han hoppas att DN skall berätta vad han funnit, så att inte andra gör om hans misstag. Som var att tro att vi har något som helst rättsligt skydd för skogen för människornas skull.
Och jag tänker – under tandagnisslan – läsa de övriga fyra artiklarna i serien. Kanske med er. Om ni inte är färdiga med detta.
Undet Pausträdet
Jag har inte läst Zarembas artiklar (jag försummar det mesta i läsväg just nu), bara lagt dem åt sidan för senare läsning. Men jag som vandrar mycket i skog och mark känner ju till eländet. Kanske har det inte samma dimensioner i Halland som i Norrland? Och här i mellersta Halland finns en hel del fantastiskt fina bokskogsreservat.
Jag minns att jag liksom bet mig fast vid de karga åsarna och kärren när den extra fula avverkningen gjordes i Onsjöskogen för fyra år sedan. Jag tänkte att i kärren och på åsarna har skogsmaskinerna och deras kommendörer ingenting att hämta, tack och lov för detta armod.