Kategori: Ord och språk

Egentligen hade jag tänkt underhålla er lite med det gåtfulla sydslaviska ljudet (om det nu verkligen bara är ett ljud) ”jat” och kanske till och med skriva en liten historia med ”jat” som subliminal huvudperson, men jag orkar inte för gårdagens kväll mötte morgonen på Londis och min hemväg. Igår var Janicas disputation och kvällen började med drinkar på Kino Europas uteservering i glada vänners lag och fortsatte sedan stilenligt och lyckligt.

Nå, jag ska berätta om en liten språklig upptäckt jag gjorde under ett samtal ganska tidigt på kvällen. Maria, en väninna till festföremålet, berättade om ett tärningsspel hon spelade i sin barndoms Mostar. Till spelets regler hörde att man inte sa talen på vanligt sätt: jedan, dva, tri, četeri, pet, šest. I stället använde barnen ett magiskt språk som de föreställde sig var turkiska. Så här: jek, du, se, ?, penj, sjesj. Namnet för ”fyra” hade för tillfället fallit bort ur Marias minne. Jag lyssnade överraskad för jag kände ju igen de där orden. Jag har ett persiskt/iranskt kapitel i mitt livs historia och jag har ännu något hundratal ord kvar i minnet och räkna till sex kan jag förstås fortfarande: jek, do, se, tjahaar, panj, sjisj. (Min trranskribering är lite egenvillig, ”o” och ”u” har tyskt mönster, men resten har svenskan som mall.)

vi strök förbi ett hörn av Trg bana Jelačića på vägen mot Kino Europa

På italienska finns det två ord för duva, ”piccione” och ”colomba”. De här två orden uttrycker två helt väsenskilda duvföreställningar. Det enda de har gemensamt är väl fjäderdräkten, fast inte dess färg. En ”colomba” är en andlig och ideell duva som har förbindelser med den helige ande och freden. Fast en liten prosaisk sida har den i och för sig som ”colomba pasquale” som är en kaka i form av en ”påskduva”. Nå, men detta är väl snarare en kroppslig utväxt på det andliga trädet än något eget. En ”piccione” är en sådan där grå fågel som trängs i flockar på piazzorna, en ”piccione” vill bli matad med brödsmulor eller hela bröd och blir det också ofta och den skiter ymnigt på städernas byggnader och torg. Det är hur lätt som helst att se var en ”piccione” har huserat, en ”colomba” däremot lämnar inga spår.

På engelska finns ett besläktat ordpar: ”pigeon” och ”dove”. En ”pigeon” är helt klart en ”piccione”, men är en ”dove” på alla sätt en ”colomba”? Jag vet inte, men nog finns det en ”white dove” och en ”dove of peace” men absolut inte någon "pigeon of peace"?

På svenska finns det bara en duva. Och på tyska bara en ”Taube”. Vad beror detta på? Varför har svenskan och tyskan inte någon ”duvkomplikation”? Det verkar för övrigt som om inte heller kroatiskan har en sådan: duva heter ”golub” rätt och slätt, fast jag måste kanske undersöka detta närmare.

Nu ska jag avslöja varför jag talar så här mycket om duvor. Ovanför mig bor det någon – jag vet inte vem – som har gjort sin balkong till ett hem för duvor, jag är rätt säker på att det rör sig om ”piccioni”. På senare tid har det inträtt en förändring. En presenning har spänts – ja, ”spänts” är väl att ta i – över balkongen, kanske med någon renhållningsavsikt för att grannarna – inte jag – har klagat. Så här ser det ut:

under duvbalkongen befinner sig alltså mitt balkongrum

Så här ser det alltså ut när de flesta duvorna inte är ”hemma”. Jag har en känsla av att jag befinner mig mitt i en process. Under mig har man bytt skyddstak över ingången till fläktfirman, men detta glastak är redan täckt med duvskit. Det kommer att hända mer här.

Det blåser ljumma vindar runt husen här denna morgon och nyss gick Londi och jag för att köpa lite grönt från Tonis lastbil. Först gick vi under lindar.

Ännu doftar de inte, men så är det inte lipanj ännu, bara travanj och däremellan kommer ju också den undersköna månaden svibanj…

Längs Rapska har de grävt upp den ena trottoaren på ett ställe så vi var tvungna att sicksacka lite och Londi passade på att lukta på något okänt, men snart var vi framme vid lastbilen som precis som de flesta andra lördagar stod parkerad strax intill affären Union. Det första jag fick syn på på lastbilen, utom Toni själv förstås, var underbart frisk och grönglänsande blitva så jag köpte ett stort knippe. Sedan plockade jag på mig diverse: karfiol, mladi luk och jaja (blomkål, färsklök och ägg). Till sist bad jag om ett kilo äpplen: Može li kilo jabuka? Izaberite, sa Toni då och jag valde. Sedan avbröt någon av de andra kunderna vid lastbilens bakända Toni med ett skämt (det tror jag i alla fall att det var). Han log brett med äppelpåsen i handen. Sedan satte han ner den på vågen och frågade eller konstaterade: Kilica? Da, može, svarade jag och gladde mig i hemlighet åt denna diminutiv. Ett "litet kilo" har allt en särskild vikt, kanske minns ni ett annat litet viktigt Kilochen från de masuriska berättelserna…

I början här när jag inte förstod vad någon sa till mig, så svarade jag på något annat språk – oftast engelska eller tyska – och sa att jag inte förstod kroatiska. Sedan kom tiden då jag sa ”ne razumijem hrvatski”, men dessa ord satte nästan alltid punkt för samtalet, åtminstone ett på kroatiska, så jag började fundera på ett nytt standardsvar. Det blev ”razumijem samo malo hrvatski” (”bara lite” alltså). Även den frasen fungerade som ett slags broms om än inte lika vass, bara de tålmodigare eller modigare fortsatte att prata trots hindren som ställts i utsikt och ibland förstod jag vad som sas en lång stund i sträck. På sista tiden – när jag känner att jag behöver varna för min språkliga begränsning – har jag börjat säga ”ne razumijem sve” (”allt”) eller för att göra det lite snyggare ”nažalost ne razumijem sve” (”tyvärr”). Det är visserligen i kaxigaste laget att säga ”jag förstår tyvärr inte allt” för det låter som om jag vore nära att förstå allt och detta har då och då försatt mig i situationer då jag känt att ”samo malo” hade varit mer passande att säga. Men inte alltid för på ett smygande sätt blir ”ljudkulissen” omkring mig undan för undan alltmer genomskinlig, trots att jag inte bedriver några studier värda namnet och trots att jag är i just den ålder jag är.

Min kroatiska befinner sig sedan ett tag på en platå, en låg platå. Sedan februari har jag ingen lärare längre och egentligen borde jag se mig om efter en ersättare, men jag har liksom ingen tid. Både arbete och nöjen kräver mycket och så sover jag ju ibland också.

Den här morgonen faller ett milt vårregn. När Londi och jag kom ut för vår runda såg vi vår granne Stanko stå och röka i barens uterum. Han vinkade lite så vi gick också ”in” där. Baren var stängd, men på ett som ni anar ganska öppet sätt. Stanko har förlorat ett ben och har svårt att stå stilla utan stöd – mot någon vägg till exempel. Och att gå och röka i regnet är också svårt. Vi pratade lite om det ena och det andra på vår speciella blandning av tyska och kroatiska. Så stannade Stanko upp i samtalet och sa något i stil med: ”men ni har väl andra planer än att stå här och prata med mig”. ”Imam vremena”, svarade jag och var i hemlighet stolt över att jag fick tag i frasen så där direkt utan att behöva rota omkring i skallen: ”Jag har tid.” Stanko skrattade och ritade en liggande åtta i luften och sa ”Ewigkeit”.

Nu är Londi och jag hemma och har ätit frukost. Jag har också tittat lite i mina kroatiska lektionsanteckningar och då upptäckte jag den här frasen från den allra första lektionen som väl ägde rum för så där ett år sedan: ”Imaš li vremena danas?” (Har du tid idag?) Så lång tid tog det alltså innan jag lyckades använda den i ett naturligt sammanhang.