Kanske skulle jag öppna en matblogg. Nej, säger ni och ni har förstås rätt för jag behärskar egentligen bara en rätt, åt gången alltså. För tillfället handlar min matlagning här om ”blitva”, ”mangold” på svenska, om det nu är svenska.
Blitva lagar jag till så här – och inte på något annat sätt: Jag kokar den en stund – kanske tio minuter, kanske lite längre. Sedan vrider jag ur bladen noga, när de svalnat lite, annars blir det obehagligt. Jag hackar lite vitlök och strör bitarna över blitvan. Ja, kanske skär jag blitvans stjälkar och blad i lite mindre bitar. Och så saltar jag lite och till sist – eller tidigare – häller jag olivolja över det hela:
Och detta kan man ha till vad man vill: pršut kanske eller någon ost eller ägg eller… Gott va?
PS Jag hade faktiskt med mig en liten glasburk med blitva upp till Japetić, så jag kunde trycka in några blad i brödet och bjuda mina medvandrare, som tyckte att jag hade lyckats med mitt kokande.
Det är bara riven parmesan eller Pecorino Sardo, som fattas, enligt mina smaklökar.
Men Mangold är jättegott och (fortfarande) en smula okänt i Sverige. Jag odlade det i flera år när jag hade trädgård.
Mangold och jordärtskockor växer med djungelstyrka utan någon som helst skötsel, förutom vatten. Tips för en dag då du har en mullbänk…
Jag kunde kanske pröva med någon autokton får- eller getost till min blitva.
”Den dag jag har en mullbänk”, tja varför inte försöka med dessa tu. Fast jag fick egentligen helt andra associationer av ordet ”mullbänk”.
Aj da. Du kanske har läst för mycket djupa-mullen-dikter?
Å nej, tvärtom! Jag tänkte på en sådan där tjock snusläpp – eller blandar jag ihop något med något nu? (Jag har gått så många timmar längs Sava idag så jag är alldeles matt.)
Jag älskar mangoldsås till pasta. Gott med tomat också. 🙂
Nej, visst heter det mullbänk. Mina associationer går dock mer åt Bellman, än åt snuset.
Vad skönt att utmattad återvända efter långpromenad – det gjorde jag med.
Constanze,
tack för förslag på variation!
Gabrielle,
egentligen är det Bellman-tider(i litteraturkursen) här så jag kunde ha tänkt på Bellman. Eller så kunde jag ha tänkt på det där ”mull och ben” eller ”ben och mull” som gång på gång dyker upp i Eva Maria Liffners ”Lacrimosa” – ett Almqvist-citat, väl?
Nu ska jag försöka ”sända” några fragment från promenaden.