Kategori: Ord och språk

Där har vi det märkliga ordet igen. Här finns en mer genomtänkt definition på det än den jag gav sist.

Till saken: Jag har funderat lite på om det inte går att bredda eller fördjupa detta intressanta medium åt ett annat håll än de hittills testade. I allt detta skrivande – och naturligtvis också i tal – är ords betydelse och värdeladdning av stor betydelse och jag föreslår här ett litet försökssamarbete kring definitioner av vissa problematiska ord. Vi skulle till exempel kunna börja med ordet ”sentimental”: Vad exakt betyder ordet och hur ser det ut med ordets laddning? Några exempel på sentimentala texter kanske också skulle passa in.

Hur har jag då tänkt mig att det här ska gå till? Jo, de som tycker det är intressant postar sina definitioner och kommentarer hit och sedan undersöker vi tillsammans styrka och svaghet i varje definition. Sedan föreslår någon ett annat ord för dissektion. Vi kan också gärna flytta arbetsplatsen från min blogg till en annan efter några rundor eller så kan man multiplicera platserna på olika sätt.

Ett sådant här samarbete skulle kunna ha två mål: det första är naturligtvis att arbeta fram ett förråd av genomtänkta och nära nog heltäckande orddefinitioner – en encyklopedia blogistica – det andra är ett slags metamål, som består i att ta reda på hur man kan utveckla ytterligare samarbetsformer mellan människor i den här sfären.

Förslag på andra ord och begrepp vi kan diskutera:
postmodern
rasism
upplysning-romantik (kanske dessa båda i ett sammanhang)
arbete
kunskapssamhället

Detta skulle skilja sig från ett diskussionsforum på det sättet att någon tar vara på resultaten och håller dem tillgängliga för andra över tiden.

-Om man kan tyska och har lite fantasi, så förstår man jiddisch, åtminstone det mesta, hörde jag en gång någon säga. Ja, det verkade väl vara sant, för jag hade faktiskt något år tidigare lyckats läsa några gamla sångtexter på jiddisch som jag hittat instuckna emellan bladen i en bok om orientmattor på ett antikvariat.

-Jag tänker försöka läsa Singer på originalspråk, sade jag.

Dagen därpå gick jag in på en av Stockholms större bokhandlar. – Har ni böcker av Singer på jiddisch? – Ja, ett ögonblick. Strax var mannen tillbaka med en tjock inbunden bok. Han räckte mig den. Jag tog emot den med båda händer, den var tung. Försiktigt slog jag upp den någonstans i mitten. Framför mina häpna ögon vällde ett myller av obegripliga tecken fram – hebreiska bokstäver. – Jag har redan läst den, mumlade jag otydligt och slog hastigt igen boken, så att det inte skulle märkas om jag hållit den uppochner eller bakochfram.

Skamsen smet jag ut på gatan. – Javisst, så var det ju: Jiddisch skrivs vanligen med hebreiska bokstäver – med bokstäver som harpor, skrev en gång Else Lasker-Schüler i en av sina dikter…

Först ska jag förklara ”talko”: Ett ”talko” är, har jag fått veta, en typ av samarbete som ”när till exempel byborna tillsammans flyttar en trädstam eller gräver ett dike”. Om några läsare av denna text känner sig lockade att fylla i de många luckor jag lämnar i min Numminensak här, så skulle det kunna bli ett härligt talko.

Igår kväll var det Numminen här för hela slanten – Tractatussviten och förmodligen något annat också, jag hittar inte cd:n nu; förresten är den en gåva från Agnes. I mitt huvud ringer och bankar fortfarande ”Was man nicht wissen kann, darüber muß man schweigen”. Igår slog vi upp sista sidan i Wittgensteins ”Tractatus Logico-Philosoficus” i den engelska version vi har i bokhyllan. De engelska slutorden lyder: ”What we cannot speak about we must pass over in silence.” Snyggt, men den tyska texten är direktare.

Hela albumet (eller är det två olika?) bildar en vildvuxen enhet, med ett sammelsurium av musikstilar och texter, filosofiska och absurdistiska och vardagliga, på tyska, finska, svenska, engelska och italienska, ett virrvarr av variationer på den märkliga Numminenvarelsen, Mauri Antero, inget dåligt namn förresten. Han sjunger ”Dägä” (ett ord för dada enligt min man) på en pedantisk-ironisk tyska – i den här raden når han en speciell pedantisk höjdpunkt: ”Der Rhythmus des Rocks löst Probleme, wenn man ”dägä” singt.”

Numminen rapar sig igenom en hel låt. Egentligen tycker jag, om jag försöker vara ”objektiv", inte att rapsången ”ger något”, men det envisa, fåniga rapandet trycker på något slags nöjesreceptor hos mig och ju skränigare och onaturligare rapandet blir desto hårdare blir det trycket och när det hela övergår i rena rapskrik grips jag av en euforisk hysteri. Rapet är nog en variation på ”dägä”…

Kanske kan man sammanfatta Tractatussviten med ett enda ord, ett fascinerande finskt ord: ”on”. ”On” betyder ”det är” och kan användas som en självständig fras. Exempel: Två människor sitter mitt emot varandra, den ena säger ”on”, den andra svarar ”on”.

Was man nicht wissen kann, darüber muß man schweigen. On.


I det här huset är det mycket som blir hängande länge (ett exempel är ekorrkortet som satt fast med ett häftstift mitt på en vägg, på sned, i kanske tio år). På badrumsdörren har vi sedan ett antal år en plansch som återger en Gauguinmålning, en plansch jag köpte på en utställning i Göteborg. Bilden föreställer ett landskap med en häst och en gris i förgrunden. Imorse torkade jag golvet i korridoren, bland annat just utanför badrumsdörren. Jag läste texten under Gauguinbilden högt för mig själv: ”Näkyjä ja haaveita”. Jag tycker om den texten och jag läser gärna och ofta upp den. Först trodde jag att den betydde ”Hästen och grisen”, fastän jag tyckte att ”haaveita” var ett krångligt ord för gris, men å andra sidan heter gris ”maiale” på italienska och det låter ju inte heller så kort och snärtigt som just ”gris” eller kanske ännu hellre ”pig”. En dag frågade jag Anja, en finsk bekant, vad frasen betyder. ”Syner och drömmar”, svarade hon. ”Å”, sa jag. Vad kan det då heta på franska? För ursprungstiteln är väl kanske på franska… ”Visions et rêves”? Det kanske förresten är namnet på utställningen och inte på tavlan. Vad kan detta heta på polska? Jag blir ju mer och mer intresserad av Polen och kanske skulle min språkkurs i polska kunna ta sin början i just uttrycket ”Näkyjä ja haaveita” (ja, det är svår att låta bli). Jag måste komma utanför mina knaggliga artighetsfraser och de inte alltid så andvändbara orden ”pogoda” (väder), ”swiat” (värld) och ”piantek” (fredag) – här fattas en del diakritiska tecken, det vet jag.