Där har vi det märkliga ordet igen. Här finns en mer genomtänkt definition på det än den jag gav sist.
Till saken: Jag har funderat lite på om det inte går att bredda eller fördjupa detta intressanta medium åt ett annat håll än de hittills testade. I allt detta skrivande – och naturligtvis också i tal – är ords betydelse och värdeladdning av stor betydelse och jag föreslår här ett litet försökssamarbete kring definitioner av vissa problematiska ord. Vi skulle till exempel kunna börja med ordet ”sentimental”: Vad exakt betyder ordet och hur ser det ut med ordets laddning? Några exempel på sentimentala texter kanske också skulle passa in.
Hur har jag då tänkt mig att det här ska gå till? Jo, de som tycker det är intressant postar sina definitioner och kommentarer hit och sedan undersöker vi tillsammans styrka och svaghet i varje definition. Sedan föreslår någon ett annat ord för dissektion. Vi kan också gärna flytta arbetsplatsen från min blogg till en annan efter några rundor eller så kan man multiplicera platserna på olika sätt.
Ett sådant här samarbete skulle kunna ha två mål: det första är naturligtvis att arbeta fram ett förråd av genomtänkta och nära nog heltäckande orddefinitioner – en encyklopedia blogistica – det andra är ett slags metamål, som består i att ta reda på hur man kan utveckla ytterligare samarbetsformer mellan människor i den här sfären.
Förslag på andra ord och begrepp vi kan diskutera:
postmodern
rasism
upplysning-romantik (kanske dessa båda i ett sammanhang)
arbete
kunskapssamhället
Detta skulle skilja sig från ett diskussionsforum på det sättet att någon tar vara på resultaten och håller dem tillgängliga för andra över tiden.
Så spännande! Jag har inte glömt dina funderingar på en diskussion kring den svenska skolan, det har bara varit så mycket annat som snurrat i huvudet. Jag deltar gärna i en diskussion, i den mån luckorna i min bildning tillåter…
Jorun: Jag avvaktar lite med min definition på ”sentimental” (jag har inte formulerat den ännu), så att jag ger plats för någon annan först. Det här är ett experiment, som jag inte anar utgången av. Tanken/en tanke är att man genom utbyte av idéer kring detta når till något större än det man kan nå som enskild (ingen ovanlig tanke, men fruktbar ändå). Jag sätter här stor tillit till andras bidrag.
Mina förslag på andra att ord att gräva i är verkligen bara förslag, som gärna får bytas ut mot andra.
En virtuell semantisk nätverkshjärna alltså. Kul! Jag ska fundera på ordet sentimental ett tag.
Jag börjar lite då:
Överdrivet känslosam – här kommer det första problemet: överdrivet ur vems synvinkel? Vad som är överdrivet är mycket subjektivt. Man beskyller gärna någon annan för att överdriva eller vara just sentimental, ofta för att man inte delar den andres känsloengagemang.
Att visa känslor betraktas väl i allmänhet som något positivt; när man är sentimental har man gått över en gräns, man har blottat sig känslomässigt.
Eller är detta att vara sentimental något som har med känslomässigt hyckleri att göra? Är det det som gör ordet negativt laddat?
Är sentimentalitet på något vis könsbundet? Är det vanligare att till exempel kvinnor är det?
Det verkar ha något tillbakablickande över sig: ”Då” är mer sentimentalt än ”nu”. Sentimentalitet är också mer inriktat på ”där” än på ”här”. Sentamentalitet är kanske en flykt från något, en feghet.
Kikar in i en etymologisk ordbok, där det engelska ordet beskrivs som:
A vogue word with wide application mid-18c., commonly ”a thought colored by or proceeding from emotion” (1762), especially as expressed in literature or art. The 17c. sense is preserved in phrases such as my sentiments exactly.
At first without pejorative connotations; meaning ”having too much sentiment” had emerged by 1793 (sentimentalist).
Intressant nog, och här vill jag kort uppehålla mig innan jag går vidare. Tydligen är ”sentimental” vid mitten av 1700-talet något man särskilt vill understryka – den nedsättande betydelsen tillkommer senare. Efter franska revolutionen. Finns det ett samband mellan den begynnande materialismen och nedvärderingen av känslouttryck? Eller är industrialismen snarare en förutsättning för att ”sentimental” alls ska bli till ett uttryck?
Jag förmodar bådadera.
Den smala definitionen av ”sentimental” som något som har sitt ursprung i känsla inbjuder förstås till en rejäl konnotationsspridning.
Spännande. Men jag håller mig i kulissen t.v. Men du – ta inte ”postmodern” – då spricker den civiliserade fernissa med vilken jag försöker täcka mina inlägg.
Tänk också på ”Sentimental Journey”, den gamla jazzhiten.
Intressant diskussion! Kanske är det som Agnes funderar om, att sentimental blir ett pejorativt uttryck först i samband med industrialismens intåg. Troligen även realismen på 1800-talet.
Realismen var ju den kulturella yttring, som först beskrev fattigdom, svält, fabriksarbetarnas livsvillkor etc. utan förskönande omskrivningar.
Om man då tänker sig, sentimentalitet i betydelsen ”längtan tillbaka”, beror det naturligtvis på 1800-talet (och nu?) på vilken socio-ekonomisk ställning personen har som längtar till flydda dagar. För tredje generationens fabriksarbetare torde rikemannens längtan tillbaka till godset, festerna, tjänstefolket o.s.v. te sig som oerhört sentimentalt och rent av verklighetsfrämmande, eftersom de fattigas flydda dagar knappast är något att vare sig längta efter eller minnas med sentimentalitet.
Å andra sidan kan man väl knappast påstå att Dickens, en av realismens stora mästare var osentimental i sina beskrivningar av Oliver Twist eller Nicholas Nickleby. Tanken är ju, att man ska få upp ögonen för samhällets orättvisor, men även att man ska tycka synd om olycksbarnen.
Ofta upplever jag att en nutida definition av sentimental leder tankarna till skenhelighet, gråtmildhet eller något oäkta. Har också detta sina rötter i realismen? Är det finare att jobba på med vardagens uppgifter och jobba långa dagar, än att vara sentimental och längta bort eller tillbaka? Har vårt moderna samhälle inte plats för ”överdriven känslosamhet” eller för känslosamhet i största allmänhet? Ser vi känslosamhet som farligt, svårkontrollerat?
Bengt: Kanske vill du komma ut från kulissen genom att föreslå nästa ämne. Mina förslag var bara förslag på vad som skulle kunna föreslås. Jag tycker det skulle vara roligt om någon annan kom med nästa ord, men först ska vi se vart vi kan nå med ”sentimental”…
Agnes och Marita: Jag ska försöka sortera lite bland era bidrag till analysen. (Rätta mig om jag är för summarisk eller om jag snedvrider något.)
En fråga vi ställer oss är varför ”sentimental” har blivit ett ord med pejorativ laddning.
En annan sak att fundera över är den socio-ekonomiska ställningens betydelse för vad man kan/kunde vara sentimental om.
Realismens förhållande till begreppet ”sentimental” är en vidare punkt att spekulera kring.
Materialismens och industrialismens roller i förhållande till känslouttryck och uppkomsten av den negativa klangen i ordet ”sentimental” är ytterligare en fråga.
Vi frågar oss också om det samhälle vi lever i idag har behov av att få kontroll över starka känslor genom att döma ut vissa av dessa som sentimentalitet.
Väldigt intressant att ta upp något som enligt min åsikt är så pass utbrett som ordet sentimental-itet. Med utbrett menar jag inte ofta- eller allmäntförekommande som ord, utan som en reaktion som ordet i sig ”beskriver” eller innehåller. Det är alltså en reaktion, vilken som helst (i form av ett leende, tårar…osv) som uppstår i en levande varelses inre, efter att denna levande varelse sett något, tänkt på något, gjort något…osv. Vi är alltså alla sentimentala, oasett kön, ålder…..och allting som finns eller funnits…en händelse, sak, tanke på något, minnen..osv gör någon sentimental. Det är en ”obotlig farsot”, närvarande från vaggan till graven ! Det är min bästa vän som går mig på nerverna. Han äter med mig, sover med mig, går på toa med mig, och när jag försöker bli av med honom, blir han bara starkare. Alltså, oroa er inte om ni anser att ni er sentimentala, ni skall bara leva med det, ni har ändå ingen annan utväg….lycka till.
Hälsningar till alla läsare, men särskilt till Bodil som skapat denna fantastiska websida….
Inser att vi ännu inte uttömt ämnet sentimentalitet, men någon gång framöver kunde vi väl diskutera ordet ”tolerans”, speciellt som ordet får en märklig innebörd i det moderna ”noll-tolerans”. Tolerans som sådant innebär ju inte nödvändigtvis gillande eller accepterande, bara just tolerans – ett leva-och-låta-leva-utrryck. Noll-tolerans däremot förutsätter ett ogillande och ett icke-acccepterande. Ibland bildas ord på konstiga vis, utan att någon reflekterar över innebörden, tycker jag. Eller?
Sentimentalitet är besläktat med nostalgi, men längtan är inte efter det som varit, utan efter det som skulle kunna vara, om känslor i stället för fakta fick styra.
Sentimentalitet står till viss del i motsats till rationalitet, och människor som är stolta över sin rationella läggning använder det som ett nedsättande ord. Sentimentala människor anser att rationella människor är kalla och saknar kontakt med sina känslor.
Tror jag.
Sejfo:Där fick vi den kanske mest påträngande aspekten av sentimentalitet trädd över huvudet eller hjärtat på oss. Jag valde det här ordet just för att jag fått ett påpekande (bakom kulisserna) om att en av mina texter är sentimental.
Marita: Tack för förslaget, då står ”tolerans” överst på listan för kommande ord att gräva i. Även om det låter som en efterkonstruktion så snuddade jag faktiskt med tanken vid just det ordet, men jag ”tappade” det.
Jorun: Jag grips av den första meningen i din kommentar ”längtan är inte efter det som varit, utan efter det som skulle ha varit”. Intressant väg att skilja sentimentalitet från nostalgi.
intressant diskussion ! att ordet sentimental har genomgått en pejorativ utveckling p g a bl a realismens och industrialismens segertåg förefaller troligt – men hur använder vi det idag ?
En typiskt sentimental film är för mig en amerikanskfilm, med tårdrypande slut, ett annat exempel är svenska filmen ” Såsom i himmelen… ” som var bra gjord men outhärdlig i slutet.
Sentimental blir alltså inte bara liktydigt med ordspråksdef. ”överdrivet känslosam” utan känslosam på ett omoget, barnsligt och oreflekterat sätt.
Är Bodil med ?
Martin
Martin: Jag vill inte stå här med något slags facit. Jag tror att ”sentimental” är ett ganska mångtydigt ord, som säkert kommer att fortsätta att ”röra sig”.
Och så är det ju det här med den egna sentimentaliteten… Jag menar inte att du är det – det vet jag ju ingenting om – men jag får medge att jag kan vara det av och till… känslosam på ett omoget (ahimé), barnsligt och oreflekterat sätt.