Min kroatiska befinner sig sedan ett tag på en platå, en låg platå. Sedan februari har jag ingen lärare längre och egentligen borde jag se mig om efter en ersättare, men jag har liksom ingen tid. Både arbete och nöjen kräver mycket och så sover jag ju ibland också.
Den här morgonen faller ett milt vårregn. När Londi och jag kom ut för vår runda såg vi vår granne Stanko stå och röka i barens uterum. Han vinkade lite så vi gick också ”in” där. Baren var stängd, men på ett som ni anar ganska öppet sätt. Stanko har förlorat ett ben och har svårt att stå stilla utan stöd – mot någon vägg till exempel. Och att gå och röka i regnet är också svårt. Vi pratade lite om det ena och det andra på vår speciella blandning av tyska och kroatiska. Så stannade Stanko upp i samtalet och sa något i stil med: ”men ni har väl andra planer än att stå här och prata med mig”. ”Imam vremena”, svarade jag och var i hemlighet stolt över att jag fick tag i frasen så där direkt utan att behöva rota omkring i skallen: ”Jag har tid.” Stanko skrattade och ritade en liggande åtta i luften och sa ”Ewigkeit”.
Nu är Londi och jag hemma och har ätit frukost. Jag har också tittat lite i mina kroatiska lektionsanteckningar och då upptäckte jag den här frasen från den allra första lektionen som väl ägde rum för så där ett år sedan: ”Imaš li vremena danas?” (Har du tid idag?) Så lång tid tog det alltså innan jag lyckades använda den i ett naturligt sammanhang.
Så härligt skrivet, Bodil. Ja, en sån där stund kan förgylla en hel dag. Och det där ”imam vremena” gör egentligen att jag skjuter upp saker ideligen.. Fast det är jag inte stolt över..
Hej Marlena,
lite ologiskt av mig kanske, men det är ju oftast lättare att hitta tid till att stå kvar och prata (på vilket språk som helst) än till att bygga upp projekt kring hur man ska lära sig att prata just det där språket – på allvar.
För övrigt är ”imam vremena” ett mycket vackert och harmoniskt uttryck, så det kan vara värt att säga det bara för den sakens skull.
Vad trevligt när polletterna faller ned, både mänskligt och språkligt. Du kunde gott skriva mer av det här; dina anspråkslösa möten. Det ger en viss lokal charm, för oss insnöade nordbor.
Jo, det var trevligt både det ena och det andra och det gav dagen en vacker början. Jag skulle gärna skriva mer om sådant här men det är inte alltid så lätt att gripa ögonblicken och lägga undan dem till minnet och ibland känns det också som om jag är lite indiskret när jag skriver om sådant här.
Säg den författare som inte är indiskret. Men jag förstår din inställning, som väl till stor del har med din uppgift i Zagreb att göra.
Gabrielle,
delvis är det förstås så att min ”roll” här sätter vissa gränser för vilka möten jag kan beskriva. Fast egentligen tänkte jag just nu på en historia jag skulle vilja berätta men som jag inte vet vilken förklädnad jag ska ge.