Kategori: Ord och språk

Från borgen i Bled såg vi Triglav, Sloveniens högsta berg.

ospektakulär bild av Triglav, som alltså befinner sig något åt vänster i fonden

Förresten är det en stiliserad Triglav som smyckar den vit-blå-rödrandiga slovenska flaggan:

Triglav betyder den trehövdade (ni som följer den här bloggen är i och för sig rätt vana vid ordet/ordelementet ”glav”, så förklaringen är kanske onödig: Glavni kolodvor=Hauptbahnhof, glavica karfiol=blomkålshuvud) och det anspelar på en gammal slavisk guddom. Jag säger slavisk och inte slovensk för att den har lämnat spår även i andra delar av den slaviska världen. I Theodor Fontanes roman Der Stechlin, som utspelar sig i Brandenburg finns till exempel en Fräulein von Triglaff. Och Fontane som gärna betonade det slavisk-vendiska arvet i de här trakterna valde säkert inte det namnet på måfå utan som en anspelning på denna guddom, som hade många kultplatser både i Brandenburg och Pommern:

Triglaw, auch Triglav, Triglaf oder der Dreiköpfige genannt, ist ein slawischer Kriegs- und Stammesgott, welcher von den Pomoranen besonders in Wollin und Stettin, später auch in Brandenburg verehrt wurde. Über den Kult des Triglaw berichten vor allem drei Biographien des Bischofs Otto von Bamberg, der in den Jahren 1124 und 1128 zwei Missionsreisen in das Gebiet der Pomoranen unternahm. In der älteren Literatur wurde Triglaw auch als weibliche Gottheit dargestellt.

”Sziget” är ungerska och det betyder ”ö”. Ordet steg in i min vokabulär för drygt ett år sedan och det är inte främmande längre. Igår publicerade jag här min översättning av den ukrainske poeten Vasyl Makhnos dikt Sighetu Marmației. Diktens namn är också namnet på en stad, en stad i den rumänska provinsen Maramureş alldeles vid den ukrainska gränsen. Jag tyckte genast att det var något bekant med den första delen av namnet. Den är en rumänisering av det ungerska ordet för ö har jag nu fått bekräftat. Hela namnet betyder då ”ön i Maramureş”. En ö på land? Ja, fast det finns vatten emellan, några flodarmar gör staden till en ö:

Och här bor jag i stadsdelen Sigečica och det namnet innehåller också det ungerska elementet ”sziget”, fast detta har försetts med en kroatisk diminutiv. Sigečica var en gång en by på en ö bland Savas flodarmar, ja, ni minns kanske historien om tavlan med texten om namnets historia.

Jag vet egentligen ganska lite om Ungern, men jag tycker mig känna till att det inte är ett land med ett överflöd av öar. Jag tänker på vida slätter, floder, kullar, men inte några öar, fast kanske finns de just i floderna? I alla fall fascineras jag av denna spridning av ordet ”sziget” från Ukraina och Rumänien till Kroatien. Och jag tänker mig att ordet innerst betyder ”flodö” och en flodö är på något vis något annat än en vanlig ö, vattnet far förbi den i stället för att helt lugnt omge den.

Här kan ni följa ett par av min kroatiskas myrsteg igen:

Jag vill nu börja lära mig bilda lite mer komplicerade satser, även om jag på intet sätt behärskar de okomplicerade.

Kako se zove? Vad heter han/hon?
Znaš li kako se zove? Vet du vad han/hon heter?

Je li to istina? Är det sant (sanning)?
Ne znam je li to istina. Jag vet inte om det är sant.

Snijeg će padati sutra? Ska det snöa imorgon?
Jesi li čula da će padati snijeg sutra? Har du hört att det ska snöa imorgon?

Ganska lätt egentligen det här med bisatser. Det svenska ”om” ersätts med ingenting och det svenska ”att” med ”da” och ordföljden är oförändrad utom i det sista fallet här, men det beror inte på att det är bisats.

De senaste två lektionerna i kroatiska har handlat om aspekt, tror jag i alla fall. Det speciella med den här ”kursen” är ju att Jasmina aldrig tidigare undervisat i kroatiska och att hon under kursens lopp upptäcker den ena egenheten efter den andra hos sitt språk och tillsammans med mig förvånas och förundras över dem. Det är egentligen en fantastisk form av språkkurs! Något så fräscht och levande! Ingen av oss vet var vi kommer att hamna ”den här gången”. Det som styr mest är mina frågor, men jag vet ju sällan om jag ställer lätta eller svåra frågor. Vi är ju båda intensivt språkintresserade, så vad som än dyker upp och oberoende av hur mycket eller lite jag lär mig den ena eller andra gången, så är det alltid ett äventyr.

Men nu till något konkret, ja, till detta med aspekt, som vi tror att det är. Jag har märkt att verben på något vis bildar ett slags ”familjer” och om man lägger till det ena eller andra prefixet – eller infixet för den delen – så förändras betydelse och temporalt användningsområde. Mycket handlar om om en handling är pågående eller avslutad, tror jag mig förstå. Men det handlar också om annat.

Förra gången talade vi lite om verb som har med ätande och drickande att göra.

Verbet ”dricka” är ”piti” och verbet ”äta” är ”jesti”. Till dessa kan man lägga diverse förstavelser, särskilt till ”piti” verkar det som. Här är några (få) exempel:

popiti( dricka upp)
napiti (dricka upp)
ispiti (dricka ur)
zapiti (dricka en hel del öl/vin/sprit tillsammans ”i glada vänners lag”)

Strax fick jag problem med vad skillnaden mellan ”popiti” och ”napiti” kunde vara. Jasmina förklarade och jag ritade till. Så här:

”Popiti” betyder att det blir tomt i glaset och ”napiti” betyder att det blir fullt i den drickandes kropp. (På ett liknande sätt fungerar ”pojesti” och ”najesti”.)

Sedan frågade jag om skillnaden mellan ”popiti” och ”ispiti” (det här med ”upp” och ”ur” var ju snarast ett slags försöksöversättningar). Jasmina funderade och sa att ”popiti” är det vanliga medan ”ispiti” handlar om ”ett snabbare drickande och en större mängd”.

Det här är en enastående rolig språkkurs för genom den lär jag mig inte bara ett språk utan jag upptäcker världen och lustigt nog gör min lärare på sätt och vis det också. Synd bara att Jasmina nu ska lämna Zagreb för sin dalmatiska hemstad för hon är färdig med sina studier här, eller nästan i alla fall, och ska börja arbeta i Šibenik någon gång i maj. Fast några lektioner till ska vi ha när hon kommer upp hit igen lite då och då under våren.

Siječanj, veljača, ožujak… Vad är nu detta för en dunkel besvärjelseramsa, undrar kanske någon. Andra vet. Ja, det går trögt, efter snart ett och ett halvt år här snubblar jag fortfarande över några av månadsnamnen. Det är egentligen just de tre första som vägrat sätta sig, men nu försöker jag med milt våld att dunka in dem – och ni har nu mer eller mindre frivilligt dragits in i detta. Jag skriver dem tre gånger och om inte det måste vara en verkningsfull besvärjelse, så säg!

siječanj
veljača
ožujak
travanj
svibanj
lipanj
srpanj
kolovoz
rujan
listopad
studeni
prosinac

Det kan hända att någon av er minns att jag för ungefär ett år sedan skrev en liten text om ”listopad”, oktober, lövfällningens månad och om hur underligt det är att ”listopad” på ukrainska istället betyder ”november”. Inte faller väl löven tidigare i Kroatien än i Ukraina, undrade jag då pudelklokt.

Och i juni förra året kunde jag inte låta bli att skriva något om ”lipanj”, lindens månad, när jag gick under de ymnigt blommande lindarna här. ”Lipanj” lärde jag mig i ett andetag, jag drog in ordet med lindblomdoften.

När jag skulle lära mig ”kolovoz” såg jag Glavni kolodvor (Centralstationen) framför mig och ”kola” betyder ”vagn”, kanske har månadsnamnet med hövagnar att göra. Fast det är bara en gissning. I alla fall har mitt år nu fått ett ankare i centralstationen här, om det är bra eller dåligt, vet jag inte.

I rujan är jag född. Det är ett roligt och kort och lite vilt namn och jag minns alla plakaten med ”Rujan Fest” från ja, just september. En månad att glädja sig över.

Jag tycker mycket om de slaviska månadsnamnen. De får året att rulla i en annan takt än den jag en gång uppfattade som självklar. Och glöm inte žužuladör, namnet på månaden juli i den resianska almanackan. Det både viskar och trumpetar ut sin sommar under Monte Canin!