Kategori: Ord och språk

Bli nu inte besvikna över att rubriken tycks utlova något annat än det som strax följer här.

För kanske ett halvt år sedan köpte jag mig en så kallad ”touch-lamp”, en liten bords- eller sänglampa som, om man lägger handen lätt på dess fot, kan fås att variera sin ljusstryka i tre steg. Nå, för några dagar sedan upphörde den att fungera och behagade bara vara ”helsläckt”. Och det hjälpte inte att jag bytte glödlampa. Igår tog jag den tillbaka till varuhuset, där jag hade köpt den, och den blev noggrant undersökt, men den fortsatte envist med att inte lysa. Jag erbjöds att ta något annat för samma pris. Jag sa att jag ville ha en liten lampa, men nej, det fanns inga andra lampor. Efter en stunds rundvandrande bland hyllorna bestämde jag mig för att det kunde vara bra med lite nya handdukar, inte minst en badhandduk kunde vara bra att ha, för annars finns det risk för att jag sliter ut min polska karthandduk som jag tycker så mycket om.

Jag plockade åt mig en badhandduk och två små handhanddukar, alla i någon nyans av rött och priset stämde nästan exakt med touch-lampans pris. En kuna fick jag tillbaka att roa mig fritt med.

När jag kom hem synade jag mina nyförvärv och fann då att alla hade samma intressanta text, 100% pamuk, på den lilla skötselrådslappen. ”Pamuk”, tänkte jag, det måste vara turkiska och vad kan det betyda annat än ”bomull”, för inte är det här nylon, ull eller siden. Jag slog upp det – ja, det stämde – och kom att tänka på en studentuppsats där jag läst att kroatiskan har ett ”inte så litet antal gamla turkiska lånord”. Också det kroatiska ordet för ”färg”, ”boja”, kommer från turkiskan, tänkte jag stolt över min läraktighet.

Någon gång i våras köpte jag en förpackning med nyponte för att det ansågs nyttigt på något sätt. Jag tröttnade ganska snart på smaken men jag lärde mig i alla fall vad nypon heter på kroatiska: šipak.

Vid ett par tillfällen hade jag sedan möjlighet att briljera med denna kunskap och jag kände mig absolut trygg i mitt šipak-vetande. Ända tills helt nyligen, då det gick upp för mig att det här med šipak minsann inte är så enkelt. Först sa min hyresvärd att det finns underbar šipak på Hvar. Jag godtog upplysningen, men efteråt kunde jag inte låta bli att undra för mig själv: ”underbara nypon, hur kan de vara?” För mig var det svårt eller till och med omöjligt att föreställa mig ett underbart nypon. Och när Janica någon dag senare lovade mig lite frukt från Hvar som hennes föräldrar tagit med hit till Zagreb: apelsiner, citroner, johannesbröd och šipak, blev jag ännu mer ställd. Det var första gången i mitt liv som jag blivit lovad nypon.

Så kom då fruktpåsen och jag öppnade den. Bland doftande knippen av torkad salvia fann jag apelsiner, johannesbröd och citroner och en šipak! Men det var inget nypon eller om man så vill ett väldigt stort nypon, nämligen ett granatäpple! Nu är det uppätet, men så här såg det ut strax innan dess:

Och jag vet inte längre vad šipak är, inte med säkerhet i alla fall.

Efter ett uppehåll på fem-sex månader har jag börjat ta privatlektioner i kroatiska för Jasmina igen. Om jag fortsätter att skylla på att jag har för mycket att göra blir det aldrig något av, tänkte jag och fattade detta beslut. Kanske kan det bli lite fart på inlärningen nu. Jag har ju ändå under den här perioden kommit att få en del språkfönster öppnade genom ren nötning. Fler och fler ljudklumpar har blivit till begripliga fraser.

Mitt mål med denna ”första” lektion var att få nycklar till det förflutna och till framtiden. Jag ville äntligen komma ut ur nuburen. Jag hade sett en lapp på ett träd i parken där det stod ”Jeste li vidjeli ovog psa?”. Ovanför texten fanns en bild på en hund. Jag hade tytt texten till ”Har ni sett den här hunden?” (Jag hoppas att hunden kommit till rätta!) och det visade sig vara riktigt. Och Jasmina gav mig systemet:

en form av verbet ”biti” (vara) i presens + verbet (man vill använda en förfluten form av) utan infinitivändelsen -ti men i stället med någon av följande ändelser:

mask sing -o
fem sing -la
mask plur -li
fem plur -le

Enkelt alltså! Fast just vid sådana här verb med ”j” i stammen (”j” är det värsta i kroatiskan, det höljer in språket i ett slags svårgenomträngligt ludd) blir det en aning krångligare:

ms Vidio sam ovog psa. (Jag har sett den här hunden.)
fs Vidjela sam ovog psa.
mpl Vidjeli smo ovog psa. (Vi har sett den här hunden.)
fpl Vidjele smo ovog psa.

Men om jag tar ett verb utan ”j” följer det regeln glasklart. Till exempel kan jag ta verbet ”pisati” (skriva) och säga ”Jag/Vi har skrivit ett brev” på det här viset:

Pisao sam pismo.
Pisala sam pismo.
Pisali smo pismo.
Pisale smo pismo.

Vid sidan om tornar emellertid ett annat problem upp sig och det är det här med ”aspekt” – rör det sig om pågående eller avslutad aspekt? Man använder olika verb för de båda aspekterna. Till exempel heter skriva i pågående aspekt ”pisati” och i avslutad aspekt ”napisati” och se/titta heter ”gledati” i pågående aspekt men ”vidjeti” i avslutad. Ja, här finns mycket kvar att upptäcka.

Men jag ville ju se in i framtiden också och det visade sig vara lättare än att betrakta eller orda om det förflutna, fast det här med aspekterna finns ju ändå förstås. Man tar helt enkelt en presensform av verbet ”htjeti” (vilja, skola) och sätter den efter infinitiven av det verb man vill ha i futurum, fast verb som slutar på -ti i infinitiv (de flesta verb alltså) släpper då sitt -i. Liten komplikation där också som ni ser och det verkar dessutom som om denna lilla sak bereder kroaterna själva bekymmer.

Pisat ću pismo. (Jag ska skriva ett brev.) pisati=skriva
Ići ću kući. (Jag ska gå hem.) ići=gå

Om man inte sätter ut personliga pronomen för då faller inget -i, eftersom ordföljden då ”förstås” blir en annan:

Ja ću pisati pismo.

Om man nu skriver brev numera, fast jag kallar ofta mail jag får eller skriver för ”brev”.

Blev ni klokare eller var det här bara irriterande?

Idag känner jag mig lockad att göra ett parallellinlägg till det jag skrev här om ordet ”teater” för inte så länge sedan. Nu är det ordet ”musik” jag vill bolla med. På alla romanska och germanska språk jag känner till heter det ”musik” eller något i hög grad liknande. Utan att kolla någonstans säger jag nu att ordet kommit in i de här språken från latinet eller möjligen grekiskan och vidare föreställer jag mig att det kan ha något med muserna att göra. I de slaviska språken, åtminstone dem jag kommit i kontakt med, finns helt egna ord för begreppet, möjligen används någon form av ordet ”musik” som en blek synonym. Sedan ganska länge vet jag att det heter ”hudba” på tjeckiska, ett charmerande och liksom studsande ord, runt och välfyllt. Vad ”hud” i sig betyder vet jag inte. På kroatiska heter det ”glazba” och det låter lite hårdare och mer metalliskt men nog så klangfullt. Ordet ”glas” betyder ”röst”, ”ton”, ”ljud” eller ”klang”, så trots att det slutar på ”s” och inte på ”z” förmodar jag att det finns ett samband. Särskilt om man vet att musik på slovenska heter ”glasba”.

När jag var i Brežice i Slovenien för en dryg vecka sedan gick jag förbi ett hus med den här påskriften:

Ja, ni anar naturligtvis vad det är som brukar försiggå inom denna byggnads väggar. Och för att vi inte ska vara utan en ”Gastgeberin des Bildes”, intog Londi den här avspända positionen framför huset och jag skyndade mig att ta en bild till.

PS I Salongen finns nytt att läsa.

Herbert J. Wimmer

°°
PS Salongen har inte glömt att lägga in något nytt.