Egentligen hade jag tänkt underhålla er lite med det gåtfulla sydslaviska ljudet (om det nu verkligen bara är ett ljud) ”jat” och kanske till och med skriva en liten historia med ”jat” som subliminal huvudperson, men jag orkar inte för gårdagens kväll mötte morgonen på Londis och min hemväg. Igår var Janicas disputation och kvällen började med drinkar på Kino Europas uteservering i glada vänners lag och fortsatte sedan stilenligt och lyckligt.
Nå, jag ska berätta om en liten språklig upptäckt jag gjorde under ett samtal ganska tidigt på kvällen. Maria, en väninna till festföremålet, berättade om ett tärningsspel hon spelade i sin barndoms Mostar. Till spelets regler hörde att man inte sa talen på vanligt sätt: jedan, dva, tri, četeri, pet, šest. I stället använde barnen ett magiskt språk som de föreställde sig var turkiska. Så här: jek, du, se, ?, penj, sjesj. Namnet för ”fyra” hade för tillfället fallit bort ur Marias minne. Jag lyssnade överraskad för jag kände ju igen de där orden. Jag har ett persiskt/iranskt kapitel i mitt livs historia och jag har ännu något hundratal ord kvar i minnet och räkna till sex kan jag förstås fortfarande: jek, do, se, tjahaar, panj, sjisj. (Min trranskribering är lite egenvillig, ”o” och ”u” har tyskt mönster, men resten har svenskan som mall.)
vi strök förbi ett hörn av Trg bana Jelačića på vägen mot Kino Europa