Resan till Oletzko

Jag funderar över hur jag ska kunna ge ett smakprov på vad Siegfried Lenz’ So zärtlich war Suleyken innehåller, men det är inte helt lätt. Återberätta går inte, då försvinner nog den där märkliga finurliga och omständliga rösten som gör en både uppsluppen och lite drömmande.

Översätta går ju egentligen lika lite, men nu har jag bestämt mig för att ändå försöka mig på den kortaste berättelsen. Den heter ”Die Reise nach Oletzko” och den börjar så här:

Oft, Herrschaften, kann schon ein kleiner Mangel Anlaß geben zu einer Reise – beispielsweise der Mangel an einem Kilochen Nägel.

Ja, ”Kilochen”, det är alltså diminutiv av ”Kilo”. Nu försöker jag:

Resan till Oletzko

Ofta, mitt herrskap, kan en liten brist bli orsak till en resa – exempelvis bristen på ett litet kilo spik. Drabbad av denna brist fann sig i Suleyken en dag en människa vid namn Amadeus Loch, vars marker bredde ut sig alldeles i närheten av Goronzä Gora, vilket betyder Heta Berget. För att alltså skaffa tillräckligt med spik för att bygga ett skjul begav sig denne Loch en dag till sin fru och sade ungefär så här: ”moia zonka, en brist har uppstått, på ett kilo spik. Därför blir en resa till Oletzko nödvändig. Och för att den ska bli behaglig, kunde du egentligen följa med. Det blir ju samma förberedelser och om man ändå måste bege sig hemifrån, då ska man se till att man inte är ensam.”

Så talade Amadeus Loch och gick ut och efter att han hade gått, ställde hans fru, som var född Popp, allt som behövdes för resan i spiselvrån.

När det gällde mat så kunde man finna ungefär detta i spiselvrån: späck, brödkakor, saltgurka, en gryta med kål, torkade päron, en korg ägg, stekta fiskar, lök, ett rundbröd och en stekt kanin. Sedan lade hon, medan Amadeus tog hand om häst och vagn, fram ulljackan, gummigaloscher, filtar, halsdukar och muddar. Och efter att hon rotat fram fyra kjolar att dra på sig, ilade hon över till sin bror, Paul Popp, och yttrade sig så här:

”Amadeus och mig tvingar bristen på ett litet kilo spik hemifrån. Imorgon, eller kanske också i övermorgon, måste vi fara till Oletzko. Men när man ändå måste bege sig hemifrån, då ska man se till att man inte är ensam. Eftersom jag inte kan vara utan er skulle det vara behagligt om ni följde med. Jag skulle då lättare uthärda den, resan.”

Och så gick hon och efter ett kort rådslag kom förberedelserna för resan igång i huset Popp: inlagda saker plockades ut, saltkött ställdes i ordning, sill stektes, en höna slaktades och kokades, bröd bakades, ett par ullstrumpor stickades i virvlande fart färdigt, hästarna skoddes, seldonen lagades och gårdshunden fick en längre lina. Och när de nödvändigaste förberedelserna var gjorda, skyndade Paul Popp personligen till sin svåger, Adolf Abromeit, vilken, som ni minns, i sitt liv aldrig visat något annat än ett par stora rosa öron. Och till honom sade han: ”Ödet vill att vi ska göra en resa lång bort från hemmet. Och som sakerna ligger till, Adolf Abromeit, så har aldrig någon trivts långt hemifrån – inte heller katterna eller skimlarna. Därför vore det bra om du spände för och följde med oss; resan blir då bra mycket behagligare.”

Adolf Abromeit, en alltid lika jagad människa, rusade från källaren till vinden, från vinden till logen, från logen till stallet och till köket och när han hade fått ihop allt till hälften, rusade han över fälten till sin farbror, brevbäraren Hugo Zappka, och sade: ”En olycka har skett. Egentligen en eldsvåda. Vi måste resa hemifrån, till Oletzko. Vi kan inte vara utan dig, lille farbror. Inte minst om man tänker på katterna och skimlarna.”

Och efter det rusade han tillbaka.

Hugo Zappka, brevbäraren, han ordnade och buntade ihop den inkomna posten, gjorde ett slags överslag över sitt liv och satte sig ner och skrev sitt testamente. Sedan ordnade han allt för resan och sökte upp min farfar Hamilkar Schaß och denne sökte upp min onkel Kuckuck, Kuckuck Ludwig Karnickel, Karnickel familjen Urmoneit och så småningom var hela Suleyken som den naturligaste sak i världen på väg att följa en av sina medborgare bort från hemtrakten.

Hur ansenligt resesällskapet var – det kommer man att förstå, när jag säger att Amadeus Lochs vagn var strax utanför Striegeldorf när den siste, den dystre Bondzio, just gav sig av från Suleyken.

Så for de iväg och efter vad man hört berättas så ska bland mycket annat det här ha hänt under denna resa: två barn föddes, gamle Logau förlorade sitt träben, det blev bråk mellan skomakaren Karl Kuckuck och flodfiskaren Valentin Zoppek, skogsarbetaren Gritzan nedlät sig till att yttra två hela meningar, dessutom fick man sikte på en vild uroxe, som visserligen senare visade sig vara en ko, man inspekterade Schissomirs sagolika betfält, man avbröt färden för att se de berömda fysiljärerna i Kulkaken göra manöver och man förvärvade naturligtvis ett litet kilo spik i Oletzko.

Enligt vad som vidare berättats återvände sällskapet efter att en viss tid gått och man skingrades med ord om att det är behagligt att inte behöva vara ensam när man är långt hemifrån.


Masuren – lånad bild

16 tankar om “Resan till Oletzko

  1. Tack för den översättningen. Jag tycker att man känner hela den här traktens särart i den här novellen. Människorna, maten… landskapet…Vyn över sjön är gudomligt vacker.

  2. Tack för läsningen, Ingrid!

    PS De här texterna kan möjligen te sig besynnerliga och kanske till och med ”oseriösa”, men jag tror att Lenz har velat transponera känslan av förlust och sorg till något helt annat, till en dimension, där det ”förlorade” lever kvar som en evig saga, där man kan stiga in när man vill.

  3. Ja, alldeles säkert är det meningen, samtidigt som det råder en lite finurlig stillsamhet och avspänd självklarhet över det hela. De andra berättelserna har ett liknande tonläge.

  4. Vilken underbar berättelse Bodil. Den gav mig en mycket fin start på dagen. Blir det tråkigt på jobbet, då följer jag med på resan efter ”kilochenen” en gång till. Hälsningar från en solig Varberg.

  5. Hej Mircea,
    här i Zagreb skiner också solen och det ser ut att bli en fin dag. Eftersom det är tentamensperiod är jag ganska fri – bara några muntliga tentor och teaterrepetition på eftermiddagen – så jag ska ta en lång runda med Londi nu.

    Alla berättelserna i ”So zärtlich war Suleyken” har samma charm och fräschör och det skulle vara roligt att översätta dem, men de passar kanske inte in i det moderna Sveriges litteratursmak, nej, helt säkert gör de inte det.

  6. ”Det moderna Sveriges litteratursmak”. Jag kollade bokrean på lunchen och vid sidan av kokböcker och spökskrivarförfattade självbiografier fanns det nästan bara den typen av ”litteratur” som Jan Guillou definierar som ”rätt litteratur”, d v s den som säljer pallvis. Och så Tranströmer förstås, som en sista påminnelse om att det skrivna ordet även kan gestalta sig i litteraturform. Tranströmers bild bland alla andras påminde om en gammal grekiskortodox ikon som jag såg hänga bland mängder av bikini, solglasögon och Hongkongtillverkade plastsuvenirer i en butik på Cypern. För mig och för andra mindre begåvade språkmänniskor är det en enorm lycka att få i gåva en sådan miniatyr mästerverk på en onsdag morgon någonstans i världen. Det kallar jag för livskvalité. Det finns fortfarande god litteratursmak i Sverige, men idag gick den att finna i Zagreb. Tack Bodil för det.

  7. Mircea,
    tack tack, jag blir lite upprymd av dina ord och så tänker jag: ”kanske går det ändå (trots trots trots) att hitta läsare i Sverige för en sådan här Suleyken-översättning, kanske är det ändå några, kanske ganska många som skulle vilja läsa…”

  8. Usch, jag skriver som ”den svenska läraret”: ”en sådan mesterverk”. Det är ytterligare ett bevis på att vi behöver engagerade språkkunniga trollkonstnärer som Du och alla Dina underbara översättarkollegor. Det är Ni som guidar oss vanliga dödliga genom världens kulturarv så att även vi kan ta del av Proust, Tjingiz Ajtmatov eller Herta Muller. Jag tror att det fortfarande finns många som vill upptäcka nygamla litterära pärlor. Jag är en av dem och alla mina vänner är också med. Hur många är vi totalt, med vännernas vänner osv, kan jag dock inte veta. Jag vet att jag är egoistisk när jag försöker uppmuntra Dig att börja ett arbete som kanske inte ger så mycket utdelning. Jag gör det bara för att jag tycker om Dina översättningar men jag är ändå mer än nöjd med den fösta berättelsen.

  9. Haha, Mircea,
    du är rolig. Men nu till allvaret som också finns i din kommentar. Jag tror att man trots all grundhet och slapphet vad gäller kultur idag i Sverige (och på många andra håll) ändå har börjat låta en smula ljus falla på översättarnas arbete och det är ju ändå något. Jag läser till exempel väldigt gärna Adam Zagajewskis diker och det hade jag ju inte kunnat utan Anders Bodegårds fantastiska översättningar. Etc etc. Jag ska i vilket fall som helst undersöka det här med Siegfried Lenz’ ”So zärtlich war Suleyken” – och du behöver inte känna något ansvar! – det kanske går att hitta en intresserad förläggare. Lenz är ju ändå en känd författare i Sverige och något av honom blev alldeles nyligen översatt till svenska. Dessutom är boken tunn, så det blir inte så dyrt för förläggaren. Att texterna är lite svåröversatta är ju översättarens problem.

  10. Det är förbundet med svartvita fotografier, gummibåtar, picnic. Jag är bara ett litet barn, men mamma säger än idag: ”du minns väl Olecko?, det är där vi var så ofta på den tiden”.

  11. Förutom skomakare Tupp och onkel Kanin kan jag inte se några namnvitsar, men ändå har alla namn något främmande över sig, varken tyskt eller polskt, och ofta verkar de bestå av delar som pekar åt olika håll (som Valentin Zoppek, Hamilkar Schass; jämför med Thomas Manns gestalt Tonio Kröger). Hur ska man förstå de här märkliga namnen på personer? Som en lokalfärg, för så kan man heta i Masurien, eller som signal att det rör sig om en skröna, något åt Isaac Bashevis Singers håll?

Kommentera