So zärtlich war Suleyken

Ostpreußen har länge haft en speciell plats på min inre karta. Nej, jag har aldrig varit där och kanske kommer jag aldrig dit. Egentligen är det den södra delen, Masuren/Mazury, som jag lockas av mest.

Kanske är det litteraturen som har fått mig drömma om detta land. Siegfried Lenz skriver så här i början av efterordet till sin novellsamling So zärtlich war Suleyken:

Diskrete Auskunft über Masuren

Im Süden Ostpreußens, zwischen Torfmooren und sandiger Öde, zwischen verborgenen Seen und Kiefernwäldern waren wir Masuren zu Hause – eine Mischung aus pruzzischen Elementen und polnischen, aus brandenburgischen, salzburgischen und russischen.

Meine Heimat lag sozusagen im Rücken der Geschichte; sie hat keine berühmten Physiker hervorgebracht, keine Rollschuhmeister oder Präsidenten;

(Diskret upplysning om Masurien

I södra Ostpreussen, bland torvmossar och sandig ödemark, bland gömda sjöar och tallskogar var vi masurier hemma – vi var en blandning av prusiska element och polska, av brandburgska, salzburgska och ryska.

Mitt hemland låg så att säga på historiens ryggsida; det har inte frambringat några berömda fysiker, ingen rullskridskomästare och ingen president;)

Och lite längre fram i efterordet säger han så här:

Die hier vorliegenden Geschichten und Skizzen sind gleichsam kleine Erkundigungen der masurischen Seele. Sie stellen keinen schwermütigen Sehnsuchtsgesang dar, im Gegenteil: diese Geschichten sind zwinkernde Liebeserklärungen an mein Land, eine aufgeräumte Huldigung an die Leute von Masuren.

(Berättelserna och skisserna här är ett slags små undersökningar av den masuriska själen. Det finns igen svårmodig längtanssång i dem, tvärtom: de här berättelserna är blinkande kärleksförklaringar till mitt land, en upprymd hyllning till människorna i Masurien.)

Novellerna är skrivna på ett egenartat språk som jag förmodar stiliserar talspråket i Lenz’ hemtrakter som det talades då han växte upp där i Lyck (idag Ełk) på 1920- och 30-talet. Det är en tyska full av diminutiver och med en ordföljd som ofta går andra vägar än högtyskans. Dessutom innehåller den små inslag av baltiska och slaviska språk. Novellfigurerna är en blandning av värdiga, komiska och älskliga. Det är svårt att beskriva dem utan att man missar själva essensen. De är ett slags öververkliga sagofigurer som är fastgjutna i ett evigt förflutet. De lever i livets morgon, men med jord under naglarna och hönsfjädrar lite överallt. Novellerna heter saker som ”Duell in kurzem Schafspelz” (Duell i kort fårpäls), ”Der rasende Schuster” (Den rasande skomakaren), ”Die Kunst, einen Hahn zu fangen” (Konsten att fånga en tupp) och ”Das Bad in Wszscinsk” (Badet i Wszscinsk).


lånad bild – så här vackert är det nog

2 kommentarer till “So zärtlich war Suleyken”

  1. Bodil: Jag kan också längta till Masurien med alla sjöar- och jag läste en del om denna trakt förra året. Det måste ha varit så plågsamt att tvingas lämna så vackra platser. Jag tycker om beskrivningen ”sagofigurer som är fastgjutna i ett evigt förflutet”.
    Jag drömmer också vidare. Kanske en dag…..

  2. Först hade jag tänkt återberätta en av novellerna, men efter ett dåligt försök gav jag upp, men kanske ska jag göra ett försök till… De har en mycket speciell röst och jag tror att de egentligen är oöversättliga. Så här börjar den första novellen ”Der Leseteufel”:

    Hamilkar Schaß, mein Großvater, ein Herrchen von, sagen wir mal, einundsiebzig Jahren, hatte sich gerade das Lesen beigebracht, als die Sache losging. Die Sache: darunter ist zu verstehen ein Überfall des Generals Wawrila, der unter Sengen, Plündern und ähnlichen Dreibastigkeiten aus den Rokitno-Sümpfen aufbrach und nach Masuren, genauer nach Suleyken, seine Hand ausstreckte. Er war, hol’s der Teufel, nah genug, man roch gewissermaßen schon den Fusel, den er und seine Soldaten getrunken hatten.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *