På ytterdörren till den ”kroatiske patriotens” hus finns numera en skylt med den här fantastiska texten:
”Prodajem mladice banane betonske kugle”. Först läste jag det som ”jag säljer unga bananer och betongkulor” och skrattade till, men sedan förstod jag texten betyder ”jag säljer bananskott och betongkulor”, vilket ju inte är så illa det heller.
Nu när vi fått några svalare dagar kan Londi ta ut svängarna bättre när hon rullar sig i gräset, som faktiskt har blivit lite grönare igen.
Jag testar några kroatiska hundkommandon på henne:
Sijedi!
Lezi!
Och här är en liten sammanställning:
dođi=kom
čekaj=vänta
sijedi=sitt
lezi=ligg
dole=vila
pusti=spotta (loss)
mir=lugn
brzo=fort
polako=sakta
Ett ord i gårdagens dikt förde mig in på ett sidospår, ett sådant där etymologiskt spekulationsspår, ni vet, som det kan vara så frestande att tassa in på. Mitt öga fastnade vid likheten mellan ”plogen” och ”plugom” – en likhet som egentligen är ännu större. Kastar man av ändelserna för svenskans bestämda form och kroatiskans instrumentalis får vi ”plog” och ”plug”. Tar man dessutom fasta på att vokalljuden är i stort sett desamma trots den grafiska skillnaden, så står man inför två i det närmaste identiska ord. Min tanke svajar något och jag är beredd att dra svindlande slutsatser, men så går jag, för att behålla markkontakt, till Hellquists etymologiska ordbok och slår upp ”plog”. Jag läser och finner bland annat att ett liknande ord fanns i exempelvis fornhögtyskan, langobardiskan, fornslaviskan och litauiskan. Ja, ni kan titta själva. Sedan står det att ordet trots alla tolkningsförsök ännu är dunkelt (detta på Hellquists tid, kanske vet man mer idag?) och så kan man läsa det här: ”Säkerligen betecknande ett mindre primitivt redskap än årdret och kanske lånat från det folk, där den nya uppfinningen såg dagen.”
Det här med ursprungets dunkel gör att jag ändå släpper tanken fri och gör mig en bild av skeendena eller kanske snarare av bristen på skeenden just på denna isolerade punkt. Mitt inne i vimlet av alla ord som utvecklats och förändrats enligt olika linjer i germanska och slaviska språk har ordet ”plog/plug” liksom fallit ur förvandlingarnas ström och plöjt sig ner i språkens bottenslam och så småningom blivit till en hård liten plogfossil eller en tidlöshetspärla.
Jag har sedan en tid (ett år eller två) en fråga i mitt huvud som rör ordet ”baka”. Det indoeuropeiska ordet antas enligt Hellquists etymologiska ordbok vara ”bhogn-” och enligt samme Hellquist heter det på fornhögtyska ”bahhan”. Vad är det då för fråga jag har? Jag har funderat över om de germanska och slaviska ”bakorden” är direkt nedstigna ur indoeuropeiska eller om det har skett lån mellan dessa språkgrenar i någon riktning. Min första tanke var att de kroatiska orden ”pekar” och ”pekarnica” (bagare, bageri) skulle vara lån från tyskans ”Bäcker” och ”Bäckerei” (det finns liknande ord på andra slaviska språk: tjeckiska, polska, sorbiska vad jag kan komma på), men kanske är detta sätt att tänka ett slags germansk hemmablindhet. Lånen kanske har gått i en annan riktning eller så har alltsammans runnit ner från indoeuropeiskan direkt till såväl de germanska som de slaviska språken. Sedan några veckor vet jag att ”baka” på kroatiska heter ”peći” och denna nya kunskap har fått mig att tänka bort från den där ”lånbanan”. Det här ordet verkar ju vara mer hemma i kroatiskan än ett lånord. Min granne Stanko som ibland bjuder mig på kroatiska sentenser (och kaffe) i baren i bottenvåningen här, lärde mig en dag den här lilla ramsan:
Ispeci, pa reci!
Vi brukar ju använda tyskan som hjälpspråk i våra samtal (Stanko har glömt nästan all sin tyska, men några smulor finns kvar). ”Backen im Kopf” försökte han förklara, ”dann sprechen”. Jag blev lite ställd inför det där bakandet i huvudet men sedan förstod jag. ”Tänk först, tala sedan!” måste det väl betyda. I alla fall verkar verbet ”peći” (med sina olika böjningsformer, imperativen ”peci” exempelvis) finns djupt inne i språket.
Igår föll oväntat mycket regn under förmiddagen och världen kändes genomblöt, men med eftermiddagen kom solen och jag satte mig en stund på en av bänkarna i ”parken” här framför huset bredvid min granne Stanko, som ni har träffat här förr. Det är han som förlorat ett ben, men inte sitt soliga sinne. Vi växlade några ord på vårt tysk-kroatiska blandspråk och han tyckte att jag kunde lära mig några enkla ramsor – de här:
Bolje ikad nego nikad.
Bolje išta nego ništa.
Välklingande och lätta att fästa i minnet, jel’ da? (Eller hur?) Den första betyder ungefär ”bättre en gång än aldrig” och den andra ”bättre något än inget”.