Kategori: Ord och språk

Under morgonhundrundan här i kvarteren funderade jag lite löst kring året som nyss tog slut. Jag överraskades av en intensiv känsla av att det varit ett av mina längsta år – åtminstone sedan ungdomen, men kanske till och med sedan barndomen. På vissa sätt lever jag ju som ett barn, inte minst just för att jag saknar barnets förmåga att snabbt bygga upp eller tränga in i ett nytt språk. Runt omkring mig finns ett ännu åtminstone till hälften främmande språk, ett språk som jag iakttar med nästan oavbruten förvåning och hänförelse. Ja, jag förstår mer och mer och lär mig massor av ord som jag glömmer och kanske delvis kommer på igen eller lär mig på nytt och glömmer och lär mig. Jag har flera bilder av detta språk och en av dem är en liten ”vidareutveckling” av vad en utländsk väninna här en gång sa: ”Kroatiskan är ett så komprimerat språk.” Min bild ser ut så här: Språket består av en mängd tunnväggade rör, kanske av koppar, med olika diameter. Dessa ligger ibland på rad fogade till varandra, men rätt som det är förs de in i varandra och de förs in olika djupt. När de förs in riktigt djupt i varandra uppnås den här komprimeringen.

Och annars om det gångna långa året: Jag kan inte på rak arm säga hur många nya vänner det givit mig och inte heller hur många nya platser att tycka om. Ett rikt år.

Här har fallit mängder av snö och periodvis stannade stora delar av trafiken upp bakom snövallarna. Vid hållplatsen före Radnička (min hållplats), Olibska, stod spårvagnen kvar på stället i timmar. Framtill lyste skylten med texten ”KVAR”. Tja, det betyder ungefär ”trasig”, fast det är ett substantiv, som man kanske kan översätta med ”skada”? Kvar stod den i alla fall.

Efter en period med grishjärtan som huvuddiet för Londi köpte jag igår kycklinglever som jag nu har kokat. En del av det fick Londi till frukost och jag åt faktiskt också en bit.

Ideš mi na jetra. Du går mig på levern.

(Takav je život. Sånt är livet.)

Varför säger jag då detta? Dels är jag fascinerad av ordet ”jetra” – jag får de märkligaste associationer av det – dels tycker jag det är intressant med de här förbindelserna mellan inre organ och mentala tillstånd i olika språk; på svenska har vi till exempel ”mjältsjuka”…

I ett antal år har jag då och då funderat över ord för ”apotek” på olika slaviska språk. På kroatiska heter det ”ljekarna” och på slovenska ”lekarna” och på tjeckiska något liknande, jag minns inte exakt nu. Fast det var över det tjeckiska ordet jag började fundera. I alla fall är dessa ord påfallande lika de svenska orden ”läka” och ”läkare”. Hur hänger det ihop egentligen? Vem har lånat av vem eller fins det en gemensam rot?

Nu har jag i alla fall tagit steget från vagt funderande till att åtminstone kolla om Hellquist säger något av intresse. Jag slår på ”läka” och där hittar jag en rad germanska ord som till exempel gotiska ”lekinon” och fornsaxiska ”laknon” (de diakritiska tecknen försöker jag mig inte på). Och efter det står det lite om ordet ”läkare” och dess rötter i germanska språk. Lite längre ner står det ”av omstritt ursprung”. Så något säkert svar kommer jag inte att hitta, men några hypoteser finns att läsa. Så här står det: ”Enl. somliga inhemska germ. ord, avledda av ett germ. læka-, läkemedel, varifrån fslav. leku ds., o. urbesl. med fir. liaig, läkare. Enl. andra lån från kelterna, vilkas druider voro bekanta för sin läkekonst; fir liaig möjl. av ie. lepagi- till roten i sanskr. lapati, pratar, viskar, alltså egentl.: besvärjare o.d., med analogier i flera språk: läkekonsten har urspr. framgått ur besvärjelser o. signerier”.

Alltså har ordet/orden indoeuropeiska rötter, men vägarna in i germanska och slaviska språk är oklara. Intressant men kanske inte överraskande är att ordfältet från början kan ha betytt något med ”prata” eller ”viska”.

Jag bor ju sedan en tid inte längre i Sverige och jag får kanske inte alla de svenska impulser jag skulle behöva för att helt och fullt följa med i detta rika och välmående lands händelseflöden och förvecklingar. Vad gäller ”rika och välmående” så såg jag just att Sverige kommer på tredje plats i världen vad gäller ”wealth and wellbeing” i allmänhet enligt denna statistik. Det är bara ”health” och ”education” som inte ligger i topp, men det har tydligen inte så stor effekt på helheten. (Norge, som ligger etta, har bara problem med ”governance”.) Men till saken: Jag läser rätt mycket svenska nyheter på nätet och så läser jag mina favoritbloggar, som inte så sällan för mig till nyheter inom kultur och politik i Sverige. Och ofta läser jag det jag blir ”manad” till. Det blir alltså en hel del läsning av texter om Sverige, ofta nyskrivna eller relativt nyskrivna. Men nu verkligen till det jag ville säga: Jag har upptäckt ett uttryck som säkert fanns när jag bodde i Sverige, men som inte hade någon högre frekvens då. Det var ”i slutändan”. Detta uttryck väller nu fram i varje text som på något vis vill tala om hur det är ”till syvende och sidst” eller ”när allt kommer omkring”. Kanske är ”i slutändan” bra och funktionellt och helt klart är det kortare än de båda andra, men för mig skriker de här två – slutet och ändan – i kapp med varandra och tankar om ”börjändan” och ”slutrumpan” far genom skallen på mig och gör att jag ibland tappar tråden i texten jag just håller på att läsa.

≈≈

PS Imorgon reser jag bort för ett par dagar. Hoppas det händer något kul "i slutändan" under tiden.