Kategori: Ord och språk

Redan innan jag flyttade hit visste jag att ”jug” var ”söder”, jag hade ju hört talas om Jugoslavien. Ganska snart efter ankomsten hit lärde jag mig ”zapad” som betyder ”väster”, eftersom jag ofta kom förbi en skylt som pekade mot västra Zagreb. Sedan gick det månader och månader innan ”istok” föll på plats med en skräll i mitt huvud: Vladivostok, Stora Östern, tänkte jag. Sedan hände ingenting när det gällde vädersträcken, annat hände i stället, men så en kväll förra sommaren, när jag satt på bänken och pratade med Stanko, sa han något om ”sjever” och pekade norrut mot Medvednica. Men det är egentligen först nu som ordet satt sig.

Och nu minns jag hur det var när jag försökte lära mig de åtta finska väderstrecken: norr=pohjoinen, söder=etelä, väster=länsi, öster=itä, nordväst=luode, nordost=koillinen, sydväst=lounas, sydost=kaakko. Nej, jag kan dem inte, men jag glömmer aldrig att de är åtta. Och det ger mig fortfarande lite svindel när jag tänker på det.

I vilken riktning faller min skugga?

Den här terminen leder jag bland annat en kurs i översättning mellan kroatiska och svenska. Eftersom min kroatiska är famlande och ungefärlig får jag ofta luta mig mot studenternas vetande och talang. Hela upplägget öppnar för ett slags nödvändighetens kreativitet för det går aldrig att veta i förväg var man hamnar. Slutprodukten är alltid resultat av ett samarbete, där det gäller att vara öppen och receptiv från båda hållen. Härom gången översatte vi en kort text som handlar om S:ta Barbarakyrkan i Velika Mlaka, en by strax söder om Zagreb. Så här ser originalet ut (det rör sig alltså om ett avsnitt i en turisttext om Zagrebs omgivningar):

Jedan od najpoznatijih primjera graditeljske tradicije u drvu u Hrvatskoj jest crkva sv. Barbare u mjestu Velika Mlaka, udaljenom svega nekoliko kilometara od Zagreba prema jugu. Sagrađena je potkraj 17. stoljeća od teških hrastovih greda, a unutrašnjost je u 19. stoljeću ukrašena radovima ovdašnjih pučkih slikara. Gotovo svaki centimetar unutarnjih zidova pokriven je pločama koje su oslikane prizorima iz života sv. Barbare, portretima svetaca i raskošnim cvjetnim motivima.

Och här är den åtminstone för tillfället slutliga översättningen:

Ett av de mest kända exemplen på träbyggnadstradition i Kroatien är S:ta Barbarakyrkan i Velika Mlaka, en ort som ligger bara några kilometer söder om Zagreb. Kyrkan byggdes i massivt ektimmer i slutet av 1600-talet och dess interiör dekorerades med verk av lokala folkliga målare. Nästan varje centimeter av innerväggarna är täckt med paneler som visar scener ur S:ta Barbaras liv, helgonporträtt samt praktfulla blomstermotiv.

(Tack, Karin och tack, Wuodek, för råd om översättning av ”greda”!)

Men varför berättar jag det här? Jo, igår for jag tillsammans med Draženka och Londi till Velika Mlaka för att beskåda härligheten. Under rotandet med texten hade jag byggt upp en svårstillad nyfikenhet.

Det var gudstjänst när vi kom, så det gick inte att gå in mer än mycket hastigt, för kyrkan är liten och gudstjänstbesökarna många. Men utsidan kunde vi titta på ordentligt. Det bruna träet utstrålade värme och erbjöd en vacker kontrast till himlens blåa.

På senare tid äter jag oftast fullkornbröd av en typ som heter ”kruh bavarski”, men då och då slinker jag in i mitt lilla bageri vid Korčulanska och köper mig en ”lizika” för tre kuna. Det är väldigt gott när det är färskt. Jag säger duktigt brödets namn, men jag vet ju egentligen inte vad det betyder. Tänk om det betyder ”barnrumpa” eller ”rävsvans”! Eller… Detta måste jag någon gång ta reda på…

Ända sedan första gången jag hörde namnet har jag varit fascinerad av det: Baranja. Ännu mer lockande blev det sedan jag fått veta att betoningen ligger på första stavelsen. Kanske kan någon tycka att en betoning på andra stavelsen vore vackrare, men jag vill nog säga ”snarfagrare” då. Det blir ett djupare sug med en betoning på ”Bar-”. Men var ligger detta område? Det är en del av Kroatiens östligaste region Slavonien och Baranja, men det är inte många kartor som vill avslöja exakt var gränsen mellan Slavonien och Baranja går. Också detta har något lockande över sig. Baranja ligger ”längst bort”. På andra sidan den ena gränsen ligger det ungerska systerlandskapet Baranya.

lånad vacker bild

Här odlar man vin har en av mina studenter berättat. Hon har också sagt att ”Baranja” betyder ”vinets moder” på ungerska: ”bor” är ”vin” och ”anya” är ”mor”. Jag har läst om andra möjliga betydelser eller etymologier, men den här vill jag tro på för dess skönhets skull.

En gång vill jag vandra bland vinodlingarna i Baranja.

Baranja i sin ”gränsfrihet” är för mig också ett slags mytiskt eller ursprungligt Ungern – betydelsefullt i dessa dagar, då man annars mest hör stöveltramp från det hållet.

Härom dagen fick jag en glasburk med ”inćun” av en väninna som köpt dem på ett ”särskilt ställe” i Split ”där de är godast”. Inćun är, vet jag nu, ansjovis.

Goda är de här små fiskarna och jag har till och med gjort en kroatisk variant av Janssons frestelse för att visa mig riktigt svensk. Men det var inte det jag ville tala om, nej, det jag vill tala om är något mycket löjligare och pinsammare. När jag hörde ordet ”inćun” kom jag plötsligt att tänka på det italienska ordet för ”virknål”, nämligen ”uncinetto” och det är väl inget att skämmas för egentligen? Nej, men det som smög sig upp på min inre projiceringsyta var hur jag en gång lärde mig detta ord. Eller rättare sagt hur det var innan jag lärde mig det. Jag vet inte säkert om det var i en roman av Moravia jag stötte på ordet för första gången, men det är möjligt. Kanske var det i Racconti romani. Jag tycker mig ännu minnas en mening som löd så här ungefär: ”La sera lavorava all’uncinetto.” Jag förstod allt utom ”uncinetto” som ju var det enda ordet som egentligen berättade något. Jag kände till ordet ”ungere” som betyder ”smörja (in)” eller ”olja” och ”unto” som är ”flottig”, ”oljig”. Jag tyckte mig se ett samband mellan ”uncinetto” och ”ungere” och jag var för lat för att slå upp ordet eller möjligen hade jag ingenstans att slå upp det. Kan meningen betyda ”På kvällarna arbetade hon vid den lilla oljemaskinen”? funderade jag. Eller ”vid den lilla smörjapparaten”? Efter någon tvekan godtog jag båda förslagen och tänkte något svepande i stil med ”varför skulle inte något sådant kunna finnas?” Och det kom att ta år innan jag nådde fram till uttryckets verkliga betydelse och under tiden hann jag komma i flera situationer där någon sa ”lavora all’uncinetto” eller till och med ”lavoro all’uncinetto” alltså ”jag arbetar vid den lilla…” Varje gång jag hörde något sådant, kände jag att jag fick ett lite stelt uttryck i ansiktet och jag försökte liksom att inte låtsas om vad jag hade hört. Nå, en dag – jag minns inte länge hur – nådde jag så fram till vetandet om att kvinnan i den där romanen brukade virka om kvällarna. Men jag minns att jag blev lite besviken, arbetet vid den där lilla smörjapparaten var allt bra mycket märkligare och liksom mera ödesmättat…

PS ”Uncino” betyder ”krok”, ”uncinello” ”liten krok” och ”uncinetto” ”virknål”.
PPS Bilden föreställer på sätt och vis också ett slags "fantasi-uncinetto".