Kategori: Ord och språk

En gråmulen dag för inte så länge sedan följde jag med en väninna till Zagrebs monumentala kyrkogård Mirogoj. Hon ville visa mig den och så ville hon placera en lykta på sin familjegrav. Innan vi steg in tog jag en bild på den nästan hotfullt magnifika tornraden som kantar kyrkogården mot gatan:

Det blev en promenad av räta vinklar, höga träd och mäktiga stenmonument och jag fick för mig kända och okända namn utpekade för mig. Vi gick ganska långt, men jag anade att det mesta egentligen fanns kvar osett av mig.

Efteråt gick vi och drack kaffe på Mirni gaj. Jag blev förtjust i både kaféet (där finns också en restaurang) och namnet, som jag tyckte leker lite med kyrkogårdens namn. Jag vet inte om det verkligen är så och det spelar väl inte så stor roll. I alla fall blir det inte sämre av att det blir ”Lugna dungen” på svenska.

Jag köper nästan all min frukt och alla mina grönsaker i en liten fruktaffär som jag har på så där tio minuters gångväg hemifrån – och då hinner Londi ändå nosa rätt mycket medan vi går. Större delen av sortimentet är alltid nyinkommet för dagen. Den leende butiksägaren lastar ur sin skåpbil varje morgon och om vi är där och handlar, gör han då och då pauser för att klappa Londi. En del är ganska dyrt som till exempel importerad frukt från Italien och Spanien, men annat kan vara väldigt billigt som hemodlade tomater och paprikor som visserligen ofta är lite fula men underbara i smaken. Sedan finns det rätt mycket som kostar lagom. Allting är märkt med stora röda lappar, där man bland det finstilta också kan se ursprungslandet. I början var de här lapparna ett bra sätt för mig att lära mig grönsakernas namn. Nu hör väl just sådant som grönsaker och frukt till det jag kan bäst:

Och sedan kan jag förstås inte låta bli att ha lite roligt åt hur man skriver de utländska äppelnamnen:

≈≈≈
PS Det blir tyst några dagar här för att vi får besök över helgen.

Igår kväll var jag på Café U Dvorištu och lyssnade på fyra walesiska berättare: Jon Gower, Deborah Kay Davies, Owen Martell och Rachel Trezise. Detta var en punkt på festivalen ”Europske kratke priče” (Europeisk kortprosa).

På slutet läste Jon Gower en av sina berättelser. Jag ska inte dra hela, för det kan jag inte, men jag vill berätta kärnan eller det som för mig blev kärnan:

En man från ett europeiskt land befann sig på besök hos ett nomadfolk i Sibirien. Han upptäckte att deras karta inte hade några fasta punkter. I stället fanns det tre ”eviga” rörliga: Platsen de lämnat, platsen de befann sig på och platsen de var på väg till. Dessa tre platser hette: ampit, duy och emriken.

Så minns jag namnen i alla fall, men kanske minns jag fel och jag skulle så gärna vilja veta om de verkligen hette så. Vad gör jag? Jag letar efter Jon Gowers e-mail, skriver och får ett automatsvar, som säger att han är bortrest till den första juni. (Och ”borta” det är ju här förstås.) Svaret är tvåspråkigt, walesiska och engelska. ”Best wishes” heter ”Cofion gorau” på walesiska. Det är nästan så att detta är svar nog på min fråga.

Håll i er nu, för nu bjuder jag ännu en gång på ett sådant där nördigt grävande och spinnande kring ord. Det kroatiska ordet för ”rad” är ”red”. ”Red” betyder också ”ordning” och ”kontor” heter ”ured” och det är ju mycket passande, för på ett kontor har man ju saker och ting ordentligt på rad, eller hur? Och för att ordningen eller raden ska bli perfekt så finns uttrycket ”u redu” som betyder ”okej”, ”i ordning” och ”på rad”. Äntligen förstår jag vad ”okej” betyder. Och dessutom fördjupar jag min kunskap om att ordning är att ställa saker på rad.

Nu hade det ju varit roligt om ”rad” och ”red” varit urbesläktade och egentligen var jag ”säker” på det, men det tycker i alla fall inte Hellquists etymologiska ordbok. Där får det svenska ”rad” ha rötter i indoeuropeiskans ”rota” (de diakritiska tecknen kan ni hitta i länken) och fornpersiskans ”rata”, som båda betyder både ”rad” och ”ordning”. Däremot förvisas det kroatiska ”red” (implicit) via fornslaviskans ”redu” med betydelsen ”ordning” till en annan rot, nämligen ”rendo-”, vars betydelse inte avslöjas. Här faller plötsligt ett töcken över den klara ordningen och raden förlorar sig i fornspråkens dimmor.

vandringsled i Krkonoše, Karkonosze eller Riesengebirge

Under en tid, ett år, två år, jag vet inte, men ganska länge har jag, som det vanedjur jag är, druckit samma tesort så gott som varje morgon: vitt te från Himalaya, ja, skratta om ni vill, men jag tycker det är något suggestivt över själva beteckningen. Och teet har en mycket ren smak, eller hade, för nu finns det plötsligt inte mer att köpa. Villrådigt tittade jag i lördags runt bland tehyllorna på Mercator. Till sist fastnade min blick på det här:

Ja, inte på ”active life” (som jag klippte bort så gott jag kunde från fotot) utan det som fångade min uppmärksamhet var ”kitajski”. I ett nu rullades Matteo Maria Boiardos Orlando innamorato upp för mitt inre öga och mitt i allt stod ”Cataio”, alltså ”Kitai”, det gamla namnet för Kina! Jag vet inte om sådant här händer er eller om ni tycker jag spårar ur nu. I alla fall köpte jag teet för att Kina fortfarande heter Kitajska på slovenska. (Det kroatiska namnet är däremot inget att hetsa upp sig över.) Jag dricker nu detta te och låter mig genom det berusas av det världsomspännande spelet i Boiardos märkliga verk.

Ja, och det ena följer på det andra så nu jag minns slutraderna i Francesco Guccinis Asia:

E quel profumo intenso è rotta di gabbiani, segno di vani simboli divini
e gli uccelli marini additano col volo la strada del Katai per Marco Polo.