Under en tid, ett år, två år, jag vet inte, men ganska länge har jag, som det vanedjur jag är, druckit samma tesort så gott som varje morgon: vitt te från Himalaya, ja, skratta om ni vill, men jag tycker det är något suggestivt över själva beteckningen. Och teet har en mycket ren smak, eller hade, för nu finns det plötsligt inte mer att köpa. Villrådigt tittade jag i lördags runt bland tehyllorna på Mercator. Till sist fastnade min blick på det här:
Ja, inte på ”active life” (som jag klippte bort så gott jag kunde från fotot) utan det som fångade min uppmärksamhet var ”kitajski”. I ett nu rullades Matteo Maria Boiardos Orlando innamorato upp för mitt inre öga och mitt i allt stod ”Cataio”, alltså ”Kitai”, det gamla namnet för Kina! Jag vet inte om sådant här händer er eller om ni tycker jag spårar ur nu. I alla fall köpte jag teet för att Kina fortfarande heter Kitajska på slovenska. (Det kroatiska namnet är däremot inget att hetsa upp sig över.) Jag dricker nu detta te och låter mig genom det berusas av det världsomspännande spelet i Boiardos märkliga verk.
Ja, och det ena följer på det andra så nu jag minns slutraderna i Francesco Guccinis Asia:
E quel profumo intenso è rotta di gabbiani, segno di vani simboli divini
e gli uccelli marini additano col volo la strada del Katai per Marco Polo.
Tala om frukost med litterära, historiska och geografiska utblickar…
Ja, jag försöker hålla mig alert en stund på morgonen i alla fall. En variant på guld i mun kanske.