Orlando innamorato

titelblad till ”Orlando innamorato”

Matteo Maria Boiardo (1441-1494) levde och verkade i Ferrara och hade där nära förbindelser med hertigarna d’Este. Han påbörjade riddareposet (eller hur man ska klassificera verket) ”Orlando innamorato” (Den förälskade Roland) under mitten av 1470-talet och han dog innan det var avslutat. Verket är ett slags kombination av chanson de geste och roman breton, av ”Rolandssången” och ”Riddarna kring runda bordet” och ”Tristan och Isolde”. Men egentligen innehåller det mycket mer; gamla folksagor, antik mytologi, brottstycken ur Odysséen, ur Divina Commedia, ur ”Tusen och en natt”, ur ”Medea” blandas glatt och övermodigt med varandra till ett sprakande sagospel eller en makalös actionhjältedröm. Spelplatsen är först Karl den stores hov i Frankerriket, men strax kastas vi till Främre Orienten och sedan till Indien, Kina, Afrika, Nordeuropa, Sagans Land. Vi möter kungar och hjältar från Spanien, Danmark, Sverige, Vitryssland, Syrien, Tatarriket, Arabien och Indien. Och kampen mellan hjältarna är en enda lång serie av glada vilda blodbad – med ett och annat avbrott för intensiva famntag med någon ljuv kvinna på en grönskande äng. Kvinnorna är än undersköna späda varelser som behöver räddas från farliga jättar och våldsmän, än falska försåtliga trollkvinnor, än strålande svärdskämpar som utan vidare kan mäta sig med de främsta bland riddare. Svärden bär namn och är något av fristående gestalter som var och en har sin egen karaktär och sin egen historia. Hästarna är förslagna strateger som kan vända krigslyckan med något djärvt beslut.

första sidan i ”Orlando innamorato”

Eposet börjar med en hälsning till läsarna eller kanske snarare åhörarna och så tar handlingen vid. Vi befinner oss vid ett stort gästabud vid Karl den Stores hov. Anledningen är ett glansfullt tornerspel och många framstående riddare är på plats. Vid det främsta bordet, som är runt, sitter kungar och drottningar; kung Karl själv sitter på en tron av guld. Strax intill ligger saracenska stormän ”på mattor som vakthundar såsom de har för vana, ovilliga att visa aktning för frankiska seder”:

Anzi sterno a giacer come mastini
Sopra a tapeti, come è lor usanza,
Sprezando seco il costume di Franza.

Kring bordet nedanför kungabordet sitter hertigar och markiser och vid det tredje bordet har riddarna sina platser. Bland dem finns två av verkets huvudpersoner, Orlando och Ranaldo.

In träder plötsligt en underskön kvinna eskorterad av fyra jättar. Kvinnan heter Angelica och hon är dotter till kungen i Cataio, ett land som ligger någonstans i det som nu är Kina. Hon är där för att be Karl den Store om hjälp mot sitt lands fiender. Orlando ser Angelica och förälskar sig omedelbart. Spelet kan börja.

Bordsplacering vid Karl den Stores hov vid tiden för den stora torneringen; tyvärr glömde jag att kungabordet skulle vara runt, så det får ni tänka er.

Vi får under första sången också veta att den indiske kungen Gradasso sänt ut en styrka för att röva bort Orlandos svärd Durindana och Ranaldos häst Baiardo. Hela eposet är ett slags svindlande äventyr, en nästan ändlös kedja av strider mellan övermänskliga kämpar. Texten pulserar och dunkar, hjältarnas ansikten är högröda av upphetsning, det ryker ur hjälmarna, svärden blixtrar genom luften och blodet stänker över de gröna ängarna.

Ma pur a quattro gettò via la testa (Men på fyra kastade han av huvudet)

Parea che fuor de l’elmi uscisse foco (Flammor verkade slå upp ur hjälmarna)

Benedetto Croce talar om ”il gusto dell’energico e del primitivo” i det här eposet. Och visst har han rätt: det är både energifyllt och primitivt. Det är så genomsyrat av primitiva krafter att jag ibland känner mig som den magiska hästen Baiardo när jag läser: Jag kastar mig övermodigt hundrasidesvis genom bokbesten och blodet forsar – härligt – ut mellan bladen. Det går inte att läsa långsamt och det är – känns det som – helt onödigt att förstå allting. Och inte går det att hålla reda på alla episoderna i den våldsamma händelseströmmen, man får finna sig i att låta sig översköljas, också av den egna ”läsarbets-svetten”. Ja, det går inte att berätta den här historien riktigt, egentligen vill jag bara hälla den rakt över er, som svärdskamp, som blodströmmar, som trollbrygder – plötsligt minns varken ni eller jag vilka vi en gång var. Men vi kastar skölden – den löjliga feghetspjäsen – och griper svärdet med båda händer och klipper av huvudet på alla omkring oss. Världen rullar i blodiga konvulsioner. Ja, detta är historien om en kärlek.

•

Ludovico Ariosto (1474-1533), som också han levde vid det estensiska hovet i Ferrara, diktade sedan vidare där Boiardo slutade och skrev eposet ”Orlando furioso” (Den rasande Roland). Detta verk är långt mer raffinerat och genomtänkt uppbyggt än föregångaren och inspirationskällan, men det är om ”Orlando innamorato” som det handlar här.