Kategori: Ord och språk

Londi och jag går i solen genom parken. Hon undersöker det hon är nyfiken på, sådant som är hundintressant, och jag tänker på ord. Nyss såg jag en duva glidflyga ner från en björk. ”Golub”, tänkte jag och sedan – i nästa vingslag – ”galeb”. ”Golub” betyder duva och ”galeb” mås. När Tjechovs ”Måsen” spelades här i höstas stod det ”Galeb” på stora plakat i staden, bland annat vid min spårvagnshållsplats Radnička:

lånad

Är det något fågelaktigt med bokstavskombinationen g-l-b på kroatiska eller ska säga i den slaviska språkvärlden? Är g-l-b ett slags fågelmall som man kan stoppa in olika vokaler i så att verkliga fåglar tar gestalt? Nog har duvan fått de rätta vokalerna, den som är det minsta lagd åt detta håll märker genast hur fylligt och kuttrande ”golub” låter, eller hur? Och i ”galeb” är vokalerna också märkligt väl ”valda”. ”A” ger den höga flykten mot himlen och ”e” den slanka vingen. Galeb.

PS Om någon tror att jag är galen, så har det också fågelankrytning. ”Galen” är ju någon som tuppen galit galen.

En härlig vårmorgon håller på att gå över i sin dag och Londi och jag har just kommit in från vår morgonrunda. Först var vi hos Marijan, min grönsakshandlare, och köpte lök, äppelsaft (den där grumliga perfekta som han har) och ett surkålshuvud. Marijan var på soligt humör, det är han ofta, och ville ge mig en ”mali poklon” och så stoppade han in ett litet paket med ”brusnice” (lingon) i min kasse på slutet. Just då kom portvakten från mitt hus in och passade på att skoja lite vänskapligt med Marijan och mig om denna ”šveđanka” som jag är. När jag kom ut från affären störtade sig just Ivana över Londi och ropade högt och förtjust ”moja debela” (min tjocka).

Solen sken på oss längs vägen och vi stannade gång på gång för att låta Londi och hennes hundvänner ”pozdraviti”. När vi svängde in i vår park, såg vi Stanko sitta på bänken. Han höjde handen till hälsning och frågade samtidigt om vi skulle dricka kaffe. Ett bra förslag, tyckte jag och så gick vi. Solen sken in på uteserveringens stolar och vi slog oss ner i en bra vinkel och Stanko beställde kaffe, efter att jag avböjt rakija. Rano. Jag gjorde en liten ”skalövning” genom att säga att gräset är grönt (trava je zelena) och himlen är blå (nebo je plavo) och så vecklade vårt samtalslandskap upp sig. Vi talade om de senaste händelserna i Bosnien, om människornas fattigdom om de styrandes värdelöshet och att det var rätt och nödvändigt att man protesterar. Fast vad kommer det att ge, sa Stanko till sist och så höll han upp ena handen med handflatan uppåt och blåste på det intet som fanns där. Det blir som det varit. Jag försökte med något om att man måste hoppas ändå och han höll med. Och så tittade vi lite på parkens träd och plötsligt var vi inne i ett samtal om Adalbert Stifters Bergkristall som Stanko läst på gymnasiet för kanske femtiofem år sedan. Vi tänkte på de båda barnen i snön och på det vilda bergslandskapet. Londi fick vatten i sitt askfat och vi skålade med vatten i våra glas och skojade lite om min kroatiska och Stanko gav mig ett fång överdimensionerat beröm och jag sa: Ponekad imam sreću. (Ibland har jag tur.) Och så lovade jag oss båda att jag i fortsättningen alltid ska ha min ”rječnik” i handväskan, den är ju så liten och väger inte mer än ”zrak”. Och tänk vilket perfekt ord för ”luft” detta ”zrak” är, eller vad säger ni?

Dolazi proljeće, ja, våren kommer.

Bilden här är från igår och idag är snön, som fläckvis ännu syns där, borta. Jag kan inte ens använda den för att illustrera verbet smältas pågående aspekt. Detta med snöns bortkrypande var annars ett stöd för tanken när det gäller mitt närmande till de kroatiska verbens värld i deras pågående form vill säga. Fast det finns förstås en upphörande eller inträdande aspekt. Nu har snöns försvinnande inträtt eller nu har snöns varande upphört. Ni förstår kanske varför jag aldrig lär mig detta, när jag bara ägnar mig åt att gissa och hitta på.

Här ser ni förresten ett hus vid granngatan, Lopudska. Det är också en bild från igår. Också här har säkerligen inträffat stora ting, förändring har skett och pågår och det rycker i verbens aspekter.

När jag härom kvällen stod i mörkret i skogsparken Tuškanac och lyssnade på snöpoesi, gled min tanke för ett ögonblick in på de två orden ”mörk” och ”mrak”. Inne i huvudet försökte jag uttala de båda orden tills de möttes och smälte samman till ett.

Nu har jag tittat hos Hellquist och fått veta att de båda härstammar från den indoeuropeiska roten ”merg”. Ltauiskan – som ju är ett mycket konserverande språk – har ”mirgeti” för ”lysa svagt” och det fornslaviska ”mraku” betyder ”mörker”. Och på isländska finns ”myrkr”.

Det känns trösterikt på något sätt att ”mörker” är ett så gammalt och sedan indoeuropeisk tid nästan oförändrat ord. Natten är dagens moder… Det har legat där mitt i språkfloden som en liten dunkel flisa och flutit omkring så lätt att inga dunsar mot eller möten med andra ord kunnat omforma det.

Gränd i Gradec

För många år sedan, kanske trettio, läste jag en artikel om ett kreolspråk någonstans i Oceanien. Minnet av texten har förstås bleknat, men en sak blev kvar. Blong. Ja, detta ord är mer än ett ord och lite vagt har jag hela tiden genom åren vetat att detta ”blong” utgjorde ett slags grammatisk nyckel. Jag mindes att det hade sina rötter i engelskans ”belong” och att det användes till en rad grammatiska kategorier, bland annat användes det till att bilda genitiv. I internetåldern började jag söka efter artikeln eller rakt på efter ”blong”, fast jag fick aldrig något napp. Men för några veckor sedan kom jag genom en serie omständigheter i kontakt med en gammal barndomsvän, som visade sig vara insatt i detta med oceaniska kreolspråk och dessutom just hade kommit i kontakt med konstruktioner med ”blong” alternativt ”bilong”. Och för ungefär en vecka sedan skickade han mig en liten bok som handlar om pidgin- eller snarare kreolspråk i Oceanien:

Pidginspråk brukar uppstå i mångspråkiga områden, där människor behöver ett gemensamt språk för sina grundläggande kontakter. I Oceanien är många pidginspråk baserade på engelskan, alla har förstås inslag av olika lokala språk och ibland finns också spår av något annat kolonialspråk än engelskan. Grammatiken är förenklad och ordförrådet begränsat. Om ett pidginspråk utvecklar sig till ett förstaspråk för en grupp människor expanderar både vokabulär och grammatik snabbt så att det kan täcka alla de områden som behövs för att vara ett fullvärdigt språk. Detta kallas för en kreolisering. (Fast ofta är skiljelinjerna mellan pidgin- och kreolspråk inte helt klara.)

Det första språket som den lilla boken tar upp är bislama och det beskrivs i inledningen så här:

Bislama is the English-based pidgin used in Vanuatu. Within a population of approximately 165 000, Vanuatu has over one hundred different languages. With an avarage of one language for every 1600 people, it is one of the most linguistically diverse regions anywhere in the world. A number of traditional languages are to some extent mutually intelligible, but Bislama is the only language which transcends all groups and serves as a common language.

Men nu ska jag inte bli långrandig, utan låt oss raskt gå till ”blong”. I bislama har ordet enligt boken fyra användningar. Jag plockar ur exempellistan:

Possession:

This is my house. = Hem ya haos blong mi. (lit. this house belonging me)

Purpose:

This is a passanger ship. = Hem ya sip blong karem pasenja. (lit. this ship is for the purpose of carrying passengers)

Place of Origin:

Are you from this area? = Yu blong ples ya? (lit. you belong/of place here)

Benifit:

He will finish this for me. = Mbae hemi finisim samting ya blong mi. (lit. will he/she finish thing this for me)

Jag hittade den här frasen också, som jag tycker har mycket charm:

Is there a discount for children? = I gat spesel praes blong pikinini?

Eller den här:

I have a tooth ache. = Tut blong mi i soa.

Här vill jag infoga en avslutande hälsning:

from fren blong iu