Kategori: Ord och språk

Det tog en dag för mig att hämta mig från den stora härliga festen jag hade här i förrgår – 27 personer och Londi på 46 kvadrat, men nu så…

nej, här ser man inte mycket

Jag har lite oavsiktligt funderat på det kroatiska modalverbet moći (presens: mogu,
možeš, može, možemo, možete, mogu). Det betyder i första hand kunna. Plötsligt såg jag den tydliga förbindelsen med det svenska må i betydelserna böra, kunna med mera. Och nu ser jag förstås tyskans mögen (presens: mag, magst, mag, mögen, mögt, mögen) som ligger ännu närmare kroatiskan och som liksom kroatiskan har en stor formrikedom kvar. Och så har vi engelskans may, som ligger nära svenskan när det gäller ”formförlusterna”. Alla dessa har en mängd glidande betydelser.

Låt mig nu till sist ta en sväng över kanske som ju är en rätt transparent ordbildning: kan ske. Eller synonymen måhända: må hända. Maybe. Možda.

Och den som vill kan ju grubbla över måfå.

Jag är ju sedan alltid ute på bete bland orden och här i min ”nya” (lite ny är den den nog för alltid) kroatiska värld gör jag naturligtvis oupphörligen fynd. Ett särskilt nöje bereder mig de turkiska och tyska lånen, de förra för att de blänker så odechiffrerbart hemlighetsfullt, de senare för att de liksom skojar med det välbekanta. För inte så länge sedan fann jag orden ”šminka” och ”šminkati” som ju förstås är ”Schminke” och ”schminken” eller på svenska ”smink” och ”sminka”.

kanske är det kindröda här smink

För att få veta lite mer tittar jag in hos Hellquist och där läser jag bland annat att det svenska ordet ”smink” är ett tyskt lån och att ordet även betytt ”fet gyttja” (på östfrisiska!). Enligt vissa källor har ordet med ”smeka” i betydelsen ”gnida” att göra. Vidare säger Hellquist: ”Ordet uppträder i tyskan först på 1400-talet, men saken var bland germanerna känd långt tidigare, liksom för övrigt redan hos antikens folk och dessutom, väl sedan äldsta tider, i bruk hos de ryska bönderna.” Det där sista om att de ryska bönderna skulle ha varit särskilt tidiga med att sminka sig gör mig lite förvirrad, men denna reaktion har säkert bara med okunskap att göra.

Det kroatiska ordet ”komad” stötte jag på väldigt tidigt här och jag använde det ganska snart när jag gick och handlade i småbutiker, där man pratar med dem man köper något av. Jag bad till exempel om en liten eller stor ”komad” av en ost. Samtidigt som ordet snabbt blev vardag, kunde jag inte låta bli att tycka att det lät för stort på något sätt och liksom märkvärdigt, som ett slags skrytord. Har man bara sagt ”komad” behövs det inget mer, kändes/känns det som. Dessutom tyckte jag att det dök upp för ofta.

klicka för större bild, så ser ni i alla fall mamman och den ena ungen

Nyss satt jag en stund med Stanko på bänken här i parken. Londi vilade bredvid och vi var alla tre i skuggan för värmen stiger snabbt idag. Vi pratade bland annat om kattungarna och Stanko sa att det finns ”dva komada”. Jag blev lite full i skratt och tänkte: Vad är det för ett grovt uttryck – två bitar katt? Men så gick min tanke ett varv till och jag kom på att ”bit” och ”stycke” betyder samma sak och att man på svenska gärna säger ”två stycken” det eller det. Plötsligt klarnade inte bara ordet ”komad” och orsaken till dess täta användning, utan något annat också, något arkaiskt om människans sätt att dela in världen. Sådana här uttryck som ”dva komada” och ”två stycken” har sin rötter i att vi både i människans barndom som helhet och i varje enskilds barndom (jag menar ”babydom”) har sett allting som ett. Sedan har vi – kanske ibland mödosamt – urskilt bitar ur detta allt. ”Komad” och ”styck” är rester av denna första lite ”grova” indelning.

Det var kväll och vinden ryckte i de kvarlämnade parasollerna vid baren utanför Tvornica Kulture (tvornica=fabrik). Vi satt där med varsin öl i plastmugg, Draženka, Predi och jag och väntade på Rachid Taha och hans band. Det var varmt och luften var elektriskt laddad. Plötsligt blåste det upp och de stora lönnarna runt oss började bete sig märkligt. ”Javor” heter lönnen här. Javor öppnade sina lönngömmor och ruskade hårt på sina grenar och vi fick lönngrus i ögonen och strax började vi prata om att vi var rödögda, fastän det var alldeles för mörkt för att se det. Någon minut senare fick vi hostattack på hostattack och började säga saker om en allergi som ingen av oss tidigare vetat om. Och så var vi alla tre allergiska mot lönnarnas underliga insmygande partiklar. Vi hade dem inte bara i ögonen utan i näsan, i halsen, i håret, innanför kläderna. Jag fick in lite grus i hjärnan också, tror jag, och jag började svindla iväg efter alla de olika namnen som lönnen har på europeiska språk (och nu menar jag indoeuropeiska språk för att det heter något annat på till exempel ungerska är inget att berätta). Man har visst inte alls kunnat enas om lönnen, trots dess tydliga löv och mäktiga gestalt. Varje språk ville säga något annat för det här trädet. Titta här: Ahorn (tyska), javor (kroatiska), acero (italienska), klon (polska), maple (engelska), érable (franska), esdoorn (nederländska) och lönn (svenska). ”Javor” klär nog trädet bäst, nästan lika bra som löven. Men nu tittar vi ut ur vårt europeiska lönnträd och skrapar kornen från javor ur öronen. Lyssna:

Rachid Taha

När jag några timmar senare kom hem efter att jag tagit mig igenom störtskurarna lite med sista spårvagnen, lite med ett trasigt paraply fladdrande över huvudet, slog jag upp ”lönn” hos Hellqvist. Jag fastnade för den här raden: ”Ett annat urgammalt namn på lönnen företrädes av lat. acer, grek. akastos, ty. ahorn.” Mitt i alltsammans stack ordet ”träd” på ett utmanande sätt ut som en gren ur ”företrädes”. Och ”urgammalt” tycker jag alltid om.

Härom dagen firade Stanko och Londi och jag något i vår bar, kanske ”long time, no see” (över en vecka, tror jag bestämt det var). I alla fall blev jag bjuden på kavu sa šlagom (kaffe med vispgrädde) och Stanko bad för sin del om en subtil justering i sin kaffeblandning – han vet ju något om sådant och han kan hitta lyxen i den för de flesta omärkliga förskjutningen. Londi fick vatten och blev kliad. Hon vet också mycket om tillvaron.

"ett stenkast" bort såg det ut så här

Under samtalet lärde jag mig två nya suggestiva ord: ”um” och ”izum”. De ser inte mycket ut för världen och inte låter det mycket om dem. ”Um” betyder ”förstånd” och ”izum” ”uppfinning”. ”Izum” är en för mig övertygande ordbildning, uppfinningen kommer ju ur förståndet. Man kan riktigt se dess väg ut i ljuset från det kreativa dunklet därinne i ”mozak”.