Kategori: Resor

Under sommaren strapatsfyllda tågresa genom Europa kom Londi och jag att – lite oväntat – tillbringa en kväll och en natt i Salzburg. Oväntat var ju i och för sig nästan allt under denna färd. Jag bestämde nästan aldrig någon rutt förrän samma morgon som vi skulle ge oss av till den ena eller andra platsen. Egentligen hade jag väl funderat på München, eftersom jag just blivit Tonio Kröger under den där kvällen i Lübeck. Jag skulle resa precis som han och Londi skulle följa med som det sällskap han inte hade. Men under den långa etappen från Hamburg till München i ett överfullt tåg där jag gång på gång fick rädda Londis tassar från stora trampande människofötter kom jag på att München nog var för stort för oss två (inte för litet som en del städer kan vara för vissa andra), så jag tittade lite på den Europakarta jag har inne i mitt huvud och bestämde mig för Salzburg efter att en stund av lite nostalgiska skäl ha funderat på Traunstein.

Vi kom fram till Salzburg tidigt på kvällen och jag fick då veta att Salzburger Festspiele just pågick för fullt och att alla hotell och pensionat var utbokade. Dessutom var stationen på ett jobbigt sätt under ombyggnad, så att allt var en stor labyrint. Nå, vi hade tur och fick det sista rummet på ett pensionat inte långt från stationen. Vi installerade oss och Londi åt lite hundmat och så gav vi oss av in mot de vackra delarna av staden. Så småningom kom vi till Schloss Mirabell och vi gick genom den stora prunkande parken medan kvällen sänkte sig över oss.

Högt ovanför staden höjde sig Hohensalzburg.

Vi gick fram till Salzach och sedan upp på bron över floden. Luften var ljum och smeksam och det kändes behagligt att vara den här sortens lite udda resenär:

Vårt mål kom att bli en Biergarten där på andra sidan bron. Jag tog en öl och så delade vi på en portion Weißwurst. Det var en fin kväll.

°°
PS I Salongen har höstsäsongen börjat och nu vill jag passa på att säga detta: Eftersom jag en tid framöver kommer att vara ganska upptagen av Strindbergprojektet här vid universitetet i Zagreb – förutom av mina olika arbeten – så är jag lite i nöd med Salongen. Om ni känner någon som skriver bra om europeisk litteratur eller om ni själva gör det, så får ni väldigt gärna höra av er om detta till mig här eller på annan väg. Tack!

Nu när ringen är sluten kan jag börja röra mig fritt längs dess rand. Vi står på zagrebsk mark igen och det känns ”riskfritt” att låta tanken upprepa än den ena än den andra sträckan. Den första delen var en repetition av vinterns resa. Vi for genom Slovenien, först utmed Sava den där speciellt vackra sträckan. Vid Zidani most togs riktningen mot Maribor (i stället för mot Ljubljana) och sedan passerade vi Graz och efter fem och en halv timmes färd var vi i Wien eller rättare sagt i Wien Meidling som inte alls är Wien på riktigt. Där köpte jag, driven av en plötslig ingivelse, biljetter till Brno och någon timme senare satt vi på tåget igen. Tidigt på kvällen var vi framme och vi letade oss fram till hotellet där vi bott vid jul, Hotel Europa, som jag nu tillåter mig att rekommendera – trevligt och prisvärt, inte långt från centrum.

Kvällen tillbringade vi med flanerande och sittande i uteserveringar och jag märkte att jag förstod tjeckiska mycket bättre än någonsin, vilket i och för sig inte betyder att jag begrep särskilt mycket. Värmen tryckte på men det var lätt att hitta skugga i gränderna.

Här ser ni det stora centrala torget, Náměstí Svobody (Frihetstorget) från olika håll och dessutom också med Londi på:

Vi gick till det gamla rådhuset och in under valvet med den sägenomspunna lindormen och när vi kom ut igen betraktade jag även denna gång med förundran det slingrande mittersta tornet:

Katedralen såg nästan lika dystert värdig ut som vid vintertid, men inte riktigt för nu hade den sol på ryggen.

På morgonen när vi klev ut på stadens gator igen stod målet för resan nästan helt öppet: Vart skulle vi? Norrut.

Idag vill jag ta er till Varaždin – om det nu är någon som tittar in i sin dator så här mitt i den hetaste sommaren. Staden ligger en knapp timmes bilfärd norr om Zagreb och om Zagreb kan sägas vara en blandning av Centraleuropa och Balkan så är Varaždin utan tvekan Centraleuropa och inget annat. Varaždin påminner mig om städer i Österrike eller Tjeckien eller om Ljubljana fast Varaždin är mycket mindre. Landskapet där staden ligger heter Zagorje och det består till största delen av vackert böljande kullar.

Språkligt hör Zagorje (liksom även Zagreb, fast på ett mindre accenturerat sätt, vad jag förstår) till den kajkaviska grenen av kroatiskan eller av de sydslaviska språken. (Här finns en liten utläggning om detta – läs gärna kommentarerna också.) Men det är inte om språket jag vill tala idag. Nej, jag vill egentligen bara visa några vyer från denna lilla pärla. Låt oss börja med slottet:

Och så går vi förbi den rosafärgade katedralens smäckra torn:

Till rådhuset vill jag också ta er.

Den här dagen firades en stor högtid, så vitt jag förstod en varaždinsk variant av nationaldagen.

Till vänster på bilden sankt Nikolaus’ församlingskyrka – Župna crkva sv. Nikole:

Tillbaka mot katedralen:

°°

I slutet av augusti och början av september firas här Špancirfest. Kanske försöker Londi och jag ta oss dit då…

Inte så långt ifrån Omišalj finns en stor fri strand utan barer, parasollrader och hundförbud. Jag ”hittade” den när jag var på Krk med Alexandra och Michele för några veckor sedan. Igår återvände jag dit med Draženka, Londi och Buba. Uppifrån vägen ser det hela ganska oattraktivt ut med grustag och stenbrott och andra halvindustriella verksamheter alldeles i närheten, men när man väl är där, så känner man att man kommit till det man sökte. Vill man kan man naturligtvis ta med sig ett parasoll dit, men egentligen behövs det inte för det finns dungar av träd och buskar där man hämta skugga:

hundarna i dungen efter första doppet

Det var ganska mycket folk där, men stranden är så vidsträckt att man kan bre ut sig utan att sitta på varandra:

Draženka simmar nästan över till buktens andra strand:

Framåt eftermiddagens slut bröt vi upp från vårt första ”läger” och följde vikens hela böjning bort förbi det lilla kapellet och magasinet (eller vad det är för en byggnad) och så slog vi oss ner på andra sidan:

Och så simmade vi omkring där nedanför också eller så satt eller låg vi nere vid vattnet:

”magasinet” och kapellet

Vi stannade på Krk ända tills strax före solnedgången:

Vrbnik är en av mina favoritplatser på Krk. Byn har ett mycket vackert läge och verkar även på sommaren i ganska hög grad ha ett eget liv. Turismen frodas nere på stranden och själva Vrbnik är för litet för att locka till sig mer än korta besök.

Här är en närbild på katten jag ”avståndsfotograferade” i mitt förra Vrbnik-inlägg. Lite gammal och trött kanske han är, men pälsen är ett fortfarande ett underverk och platsen under fikonträdet är helt rätt:

Souvenirbutiken på backkrönet här verkar vänta på bättre tider:

Vad är det här för en intressant avbildning? Ett släktvapen? Och vem var P. M. Volarić?

Det som fångade mitt intresse i vyn strax här under var den stora grönglänsande damejeannen. Vad är det i den? Kan det vara bra att den står så där rakt under solen?