De flesta dagarna under vår italienska jul- och nyårsresa var genomlysta av sol, men just julaftonen var grå och regnig tills duggregnet för några timmar slog över i ett slags symbolisk julsnö, ja, så tolkade i alla fall Alexandra och jag detta väder:
snöstrimmor i luften vid Porta San Vitale, Bologna
Och så bestämde vi att detta var fint och julaktigt och att det sedan kunde räcka med snö.
Nu är Londi och jag tillbaka i Zagreb och jag låter tankarna vandra tillbaka till resans olika ”stationer”. Kanske var detta min mest lyckade resa på senare årtionden, en resa efter människans (och hundens) mått, inga obegripligt långa sträckor utan allt uppdelat i småbitar på så där två timmar i taget. Det första (och sista) anhalten gjorde vi i det vackra Ljubljana.
Borgen sticker upp sitt huvud ur en jättelik fluffig silverboa och stadens hus ser värdigt lugna och kanske också lite drömska eller glömska ut.
Ursäkta bilden, men jag vill ändå ha med den som (suddigt) bevis. När Londi och jag skulle åka tillbaka från Slovenien i tisdags kväll steg vi på i Dobova, den slovenska gränstationen där det brukar vara fullproppat med beväpnade gränsvakter. Den här kvällen var det mer stillsamt. Visst såg jag spridda grupper med uniformerade män och kvinnor, men tåget vi klev på var ju på väg ut ur EU, så det var väl inte så noga med kontrollerandet. På dörren hängde en skylt som sa Siegen-Zagreb. Siegen ligger så vitt jag vet någonstans i Rhenlandet och är väl inte någon särskilt stor stad, konstigt att ha det som utgångsstation men det finns väl något skäl.
I alla fall gick vi in i första bästa tomma kupé. Jag satte mig och Londi la sig på golvet. Efter en stund strömmade den vanliga passkontrollgruppen in och besåg våra pass. Och strax efter att tåget satt sig i rörelse kom konduktören och godkände våra biljetter. Just när han lämnade oss fick jag syn på skylten i fönstret till vår kupé. ”Dienstabteil / Kein Eintritt” stod det och ”Service compartment No entrance”. Vi är tydligen i tjänst här, Londi och jag, tänkte jag lite förstrött (den slovenska dagen hade varit fylld av mat och vin och bakverk och dimma och berg och jag var lite trött), så vi satt kvar. När vi ungefär fem minuter senare kom till Savski Marof på den kroatiska sidan vällde det in en ny grupp gränsvakter, den här gången med rödvitrutiga emblem. Mitt pass stämplades och Londis betittades. Så gick de ut och en liten stund senare kom biljettkontrollören och gjorde sina yrkestypiska gester. Ingen sa något om vårt kupéval. Vi var helt klart i tjänst på det här tåget Siegen-Zagreb.
Dags igen för lite återblickar på sommaren som gick (fast här är den kvar ändå). I mitten av juli tillbringade Londi och jag två dagar i Neuruppin, Theodor Fontanes och Karl Friedrich Schinkels födelsestad. Hit kommer jag ofta för att gå i spår: Fontanes, Schinkels och till sist mina egna.
Staden fick ett uppsving på slutet av 1990-talet och runt sekelskiftet. Många byggnader restaurerades, ett stort hotell uppfördes till vissas irritation nere vid sjön och turister strömmade till. Nu pågår ett slags efterdyning. Man hade hoppats för mycket, lokaler står tomma, arbetslösheten, särskilt bland ungdomar, är stor och det enda stället som verkar vara ekonomiskt riktigt framgångsrikt är en glassbar grundad av en napoletanare som tillbringar delar av vintern nere i sina hemtrakter.
Men kanske vänder vindarna igen. Staden är vacker, mycket är välskött, naturen omkring är härlig med lövskogar och rader av sjöar.
Blick mot klosterkyrkan nere vid sjön:
Vy från samma kyrka:
Ruppiner See sedd från en sydlig vinkel av staden:
Siechenstraße (?) med Londi som ”Gastgeberin des Bildes”:
På tåget från Salzburg till Ljubljana fick jag genom fönstret syn på några ortnamn som förde mig tillbaka till min barndom: Dorfgastein, Bad Hofgastein och Badgastein. Nej, jag var inte där själv som barn, det var min Oma som brukade tillbringa sina somrar där och hon brukade berätta om det för oss barn, om väninnorna – jag minns tyvärr inte längre deras pittoreska namn – hon hade där, om hur det såg ut och så brukade hon upprepa den här lilla serien av ortnamn som lät som om de vore syskon. Dessa namn etsade in sig i mitt minne för alltid. Oma bodde alltid i Badgastein, så vitt jag vet alltid på samma pensionat, men någon gång emellanåt besökte hon de andra två byarna.
Ni ser skylten, eller hur?
utan skylt
