Ett och annat om Theodor Fontanes romanvärld

För några år sedan levde jag för en tid nästan helt och hållet i Theodor Fontanes romaner. Ja, det hade sina yttre orsaker, men dem ska jag inte gå in på nu. I alla fall var det så att det gick utmärkt bra att leva i den världen och jag kan mycket väl tänka mig att återvända dit. På kartan sträcker den här världen sig över Brandenburg – med ett särskilt intensivt centrum i Berlin och dess utkanter – och upp mot Östersjökusten vid Flensburg, över Rügen och på andra sidan Oder och ner till Harz i sydväst och bort i Schlesien i sydost och faktiskt också till Ungern och Danmark. Tiden i de flesta av Fontanes romaner är 1800-talets senare hälft, ungefär samma tid som han skrev dem, men det finns undantag som till exempel ”Schach von Wuthenow” som utspelar sig i början av 1800-talet.

bild

Mycket av det som händer i Fontanes romaner är hämtat mer eller mindre direkt ur verkligheten. ”Inte att uppfinna utan att finna stoffet är romanförfattarens uppgift”, menade han. Äktenskapsromanen ”L’Adultera” är baserad på en skandal i storfinanskretsar i Berlin – en kvinna lämnar plötsligt man och barn för att börja ett nytt liv tillsammmans med sin älskare. Romanen ”Cécile”, historien om en vacker före detta furstemätress, som för att fly från sitt förflutna gifter sig med en man som hon egentligen inte älskar, har också sina rötter i en nära verklighet. Och även ”Effi Briest”, Fontanes mest kända och till svenskan enda översatta roman, har stark verklighetsanknytning; den är sprungen ur en skandal i Berlinsocieteten. Med ”Irrungen, Wirrungen”, som utkom 1888, nådde Fontane sin första höjdpunkt som romanförfattare. Av vissa betraktas verket idag till och med som hans främsta över huvud taget. Till skillnad från de flesta andra Berlinromanerna är den en ren fantasiprodukt, ja händelseförloppet alltså, inte miljön – den är minutiöst autentisk. Huvudpersonerna i romanen är Lene, en flicka av folket, och Botho, en ung adelsman, vars familj har finansiella problem och därför vill gifta bort honom med en rik kusin. Botho och Lene älskar varandra, men omgivningen och Bothos svaghet gör att deras förhållande snart tvingas till ett slut. Personerna i romanen, även bifigurerna, är nyanserat och känsligt skildrade och dialogerna gör ett mycket genuint intryck (och de är nog så svåra att översätta). Läsaren får också inblickar i huvudpersonernas inre. Bothos försök att på ett för honom typiskt vankelmodigt vis lösa konflikten skildras på ett ställe så här: ”Var mitt liv i ordning? Nej. Ordning är äktenskap. Vill jag gifta mig? Nej. Väntar hon sig det? Nej. Eller blir avskedet lättare, om jag skjuter upp det? Nej. Och varför dröjer jag då?… Dum fråga. För att jag älskar henne.” Men romanen blev inte någon framgång när den kom ut, tiden var inte mogen för den ännu. Trots att Fontane här, som alltid, var mycket återhållsam i sin skildring av själva kärlekslivet eller erotiken, så väckte just den sidan mycket ogillande, bland annat kom boken att omnämnas som en ”förskräcklig horhistoria” som en anständig människa inte borde läsa.

De flesta av Fontanes romaner publicerades först som följetonger i tidningar eller speciella romantidskrifter innan de gavs ut i bokform. ”Frau Jenny Treibel” kom 1892 ut i ”Deutsche Rundschau”, en välrenommerad kulturtidskrift. Något år senare kom den som bok på sonen Friedrichs förlag. Denna roman hör till de idag mest lästa bland Fontanes verk. Inslaget av ironi är större i ”Frau Jenny Treibel” än i någon annan av romanerna, men fördenskull saknar den inte värme. Huvudpersonen och titelfiguren är en kvinna från ursprungligen enkla förhållanden som gift upp sig till kommerserådinna. Hon är inbilsk och sentimental, penninggirig och gråtmild, men har ändå mitt i allt detta ett slags robust charm. Fontanes syster Jenny Sommerfeldt lär ha varit förebilden för denna romangestalt. Den yngre kvinnliga huvudpersonen har lånat drag från Mete, Fontanes dotter. Liksom i de andra romanerna har författaren lagt ner mycket arbete på bifigurerna. Ibland är det nästan som om dessa vore viktigare än huvudpersonerna. Fontane har i allmänhet en skarp blick för eller kanske snarare en stark dragning till det betydelsefulla i det (skenbart) obetydliga. I ”Frau Jenny Treibel” läggs på ett ställe följande yttrande i den viktiga bipersonen professor Wilibald Schmidts mun: ”En bisak, det är sant, har ingen betydelse om den bara är en bisak, om den inte har något särskilt i sig. Men har den detta särskilda, då är den huvudsaken, i den finns det sant mänskliga.”

Även om personskildringarna utgör grunden och själva livsluften i romanerna är miljöerna mycket noggrant och kärleksfullt skildrade. Fontane upphåller sig gärna vid byggnader och gatubilder och många av romanerna inleds med ett slags sammanfattande ”inflygning” över den plats där skeendet ska levas ut, så att läsaren sedan nästan på egen hand skulle kunna förflytta sig bland husen eller i landskapet.

Det talas mycket i Fontanes romaner, det konverseras, diskuteras och berättas. Och man talar allt som oftast förbi varandra. Just det här med missförstånden och det outsagda bakom orden ges stort utrymme i romanerna och av detta vävs ett slags bakgrundsväv, som de livfulla samtalen avtecknar sig emot. Precis som bifigurerna ibland kan te sig som viktigare än huvudpersonerna, så faller fokus oftare på missförstånden än på samförstånden och ändå hålls konsten att föra ett civiliserat och nyanserat samtal hela tiden högt. Över huvud taget hyllas hela tiden det nyanserade och komplicerade framför det entydiga och fastlagda. Någonstans i den sista romanen ”Der Stechlin” säger huvudpersonen Dubslav Stechlin, som man kanske lite försiktigt kan betrakta som ett slags Fontane-alter ego, så här: ”Om jag hade sagt motsatsen, hade det varit lika riktigt.”

S
Sjön Stechlin, den andra huvudpersonen i romanen ”Der Stechlin”

PS Här finns min gamla vanliga Fontanepresentation.

PPS Och på det här stället finns de tre första kapitlen i "Irrungen, Wirrungen" i min översättning.

PPPS Kanske kan den tyske författaren Peter Härtlings "livsläsningar" av "Stechlin" intressera någon av er…

5 tankar om “Ett och annat om Theodor Fontanes romanvärld

  1. När jag nu ser Stechlin, alltså ”den Stechlinsee” , kommer jag att tänka på vår gemensamma bekant Kathrin, som berättade för oss att hon brukade gå runt hela sjön en gång varje vår.
    Har du tagit det här fotot själv ?

  2. Hej Mamma,
    jag är lite osäker på om det var jag som tog det eller om det var Monika, en bekant till mig från Neuruppin som tog det. I alla var det hon och jag och hennes hund Barry som var där tillsammans en dag för kanske fyra eller fem år sedan. Vi satt på träbänkarna utanför en liten Gaststätte vid sjön som stilenligt hette ”Roter Hahn” och tog varsin öl och kastade pinnar åt Barry. Det var väldigt vackert där och jag kunde väldigt väl förstå att Fontane velat ge den här sjön en så betydelsefull roll i romanen.

    Och Kathrins årliga vandringar runt sjön känner jag förstås till.

Kommentera