På Piazza del Campo spelade vinterfestnatten upp. Tiden befann sig mitt emellan jul och nyår och hämtade ljus från båda. Stjärnlekarna for över husväggarna runt torget och människorna gladde sig. Och vi oss bland dem.
Upp och ner genom gränderna gick vi, lite kalla om kinderna men upprymda och feststämda. Ur mörkret lyste domen av egen randig marmorkraft.
Vi hade tågbyte i Florens (ja, i Prato också) på vår resa från Bologna till Siena, så vi passade på att gå några steg i den sköna staden och insupa lite marmor-bellezza och Arno-vyer. Vi gick in i staden och slog en standardlov runt de centrala delarna och kastade vykortsblickar hit och dit: Duomo, Battistero, Campanile di Giotto, Palazzo della Signoria, Ponte Vecchio… Lite ytligt, men härligt ändå. Efteråt kände jag att jag fått mina inre florentinska bilder upputsade och förstärkta.
En dag tog vi bussen från Alexandras stadsdel San Vitale och åkte till ändhållplatsen där kullarna börjar. Vi hade matsäck med oss och solen sken och vi gick uppåt uppåt ända tills landskapet öppnade sig framför och under oss. Omkring oss hade vi Gessi Bolognesi. Vi gick utmed höjdryggarna och såg ner i ett slags dalar som på slaviskt vis kallas ”doline”. Därnere, särskilt i skuggiga lägen, låg snön. Uppe hos oss hade solen smält undan nästan allt det vita. I en backe förvandlades våra skor till jättelika lerhovar, bara Londi gick lätt och bartassad.
Dolina della Spipola:
Någon dag innan jag gav mig ut på min vinterresa talade jag lite om Trieste här, om hur okänd och samtidigt välkänd staden var/är för mig och citerade en dikt av Umberto Saba. Nu har jag varit där. Jag har gått omkring på dess gator och vid Canal Grande, suttit på Caffè San Marco och Buffet da Pepi och jag har sett ut över havet både från höjden ovanför och från Piazza Unità d’Italia. ”Trieste ha una scontrosa grazie” (Trieste har en vresig charm), säger Saba. Nej, ”vresig” kanske inte är någon bra översättning: ”motspänstig”, ”taggig”? I alla fall känns den raden helt sann. Det är den här vrestaggigheten tillsammans med det (ex?-)kosmopolitiska och havet som gör Trieste till, ja, Trieste eller Triest eller Trst – och ursäkta, en tröst för en trast. Jag börjar nu med havet:
från höjden vid Opicina
från Piazza Unità d’Italia
≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈mare≈≈≈≈
Det kommer att bli mer Trieste här också från framtida resor, för hit vill jag återvända och nu har jag förstått hur nära det är till Trieste härifrån Zagreb till och med för en dam med hund utan bil.
Den vackraste staden – bland idel vackra städer (Ljubljana, Trieste, Bologna, Florens, Parma, Reggio) – jag besökte under den här resan är Siena, som ju är världens vackraste stad, eller hur?
Vi var tre damer på denna lilla toskanska utfärd: Alexandra, Londi och jag. Vi ägnade två dagar åt att gå runt, runt, upp, ner och bara betrakta. Siena är skapat i ett stycke, allt hör ihop med allt och allt är förunderligt vackert, det mesta tegelrött-brunt-ockra, men här och där sticker marmorn fram som ädelstenar i tegelinfattningen. Och runt omkring böljar de toskanska kullarna med sina cypressrader, pinjemoln och kyrktorn.
Piazza del Campo med Torre del Mangia ur en lite halvbra vinkel
blick över ett hörn av Orto de’ Pecci och husen på andra sidan
duomo di Siena längst upp ovanför de andra taken
Alex och Londi i en av de många uppförsbackarna
vy över kullarna bortom Orto de’ Pecci