Jag är tillbaka i Zagreb efter omtumlande dagar i Trieste.
På ett märkligt sätt är denna stad både centrum och periferi. Och den myllrar av oordnat liv trots alla de stora tomma ytorna. Kanske flyter Trieste också på havet och vaggas av vågor – ibland vilda, ibland lata som här:
På nyårsafton satte jag för första gången min fot i Reggio Emilia. Londi stannade med Alex i Bologna och jag tog en ”regionale veloce” (som väl egentligen inte förtjänar tillnamnet ”veloce”, men det susar ju lite snabbt om namnet, men ändå inte som det underbara kroatiska ”brzo”) och på en trekvart var jag i Reggio. Där möttes jag av Daniela med familj och efter en rik och prunkande middag tog hon mig runt på en stadsvandring.
min ciceron både syns och inte syns under pälshatten
Jag minns inte längre kyrkornas och de andra byggnadernas namn, men jag minns den märkligt nedtonade stämningen i staden. Kanske berodde den här stillheten på att de flesta höll på att förbereda sig inför fyrverkerikvällen, men jag tror inte att detta är hela sanningen. Det är något lite anonymt över staden, trots att den som de flesta italienska städer vimlar av vackra hus. Kanske vilar det något ålderdomligt, något av ”vecchi tempi” över gatorna och torgen där. Nej, jag kommer inte åt vad det är. Parma ligger en kvart därifrån och där känns allting lite lättsammare, är det floden eller Parco Ducale eller bron över floden som gör det? Och Bologna känns alltid som rätt plats att vara på. Kanske är vintertiden inte bra för Reggios själ, åtminstone inte en sådan här snölös halvkall vinter. Tjocka, varma Poslättsdagar kanske passar staden bättre.
Samtidigt finns det något som väcker min nyfikenhet i detta underliga stillestånd. Det finns något innanför väggarna som andas på mig och håller mig i sitt grepp.
Det känns som en liten lättnad eller befrielse att titta in i en sådan här ”antica salumeria” och låta blicken vandra mellan de gedigna, traditionstunga och liksom absoluta läckerheterna:
Ja, och sedan vill jag berätta att jag under mitt besök lärde mig att Reggio är den italienska flaggans födelsestad och att man är mycket stolt över detta. Jag minns ännu de andäktiga ansiktena från rundvandringen i flaggmuseet.
och här kan man läsa hur Ugo Foscolo hyllar Reggio-borna som de första sanna italienarna
Eftersom Bologna hör till mina favoritstäder – ja, om jag kunde välja helt fritt var jag skulle bo skulle det nog bli Bologna – så tillåter jag mig att visa ytterligare några bilder från dagarna där:
ett av de ”två tornen”
igen
promenad i ”portici”
Det som vår vinterresa kom att fyllas med allra mest var vandringar runt runt i Bologna, i ändlösa ”portici”, längs ringlande gränder, bland röda och andra varmfärgade hus, över öppna piazzor, förbi kyrkor och torn. Det var vi tre som gick: Alex, Londi och jag och vi hittade alltid dit vi ville, även om vi inte alltid visste vart.
Piazza Santo Stefano – den vackraste av dem alla
Alex och Londi i en av de röda gränderna
portici
Enligt en legend ska Siena ha grundats av Remos söner Senio och Ascanio. Farbrodern Romolo som först dödat sin bror Remo ville sedan också döda dennes söner. Då flydde dessa från Rom och red så småningom in i det som skulle bli Siena, den ene på en vit häst, den andre på en svart. Därför är Sienas färger ännu idag vitt och svart och därför finns det på nästan varje torg i Siena en varginna med två människobarn.
