Kategori: Resor

Igår gjorde vi en utflykt med Draženka till bland annat borgen i Ozalj som befinner sig ungefär en och en halvtimmes bilresa sydväst om Zagreb. Det var bara Londi och jag som varit där tidigare och då till och med inne på borggården. Den här gången fick vi stanna utanför järngrinden, ”eftersom ungdomar skräpat ner så mycket uppe på borgen att man tvingats stänga den för allmänheten. Borgen förvaltas numera av ’Hrvatski Zmaj’, den kroatiska draken, som möjligen kan släppa in besökare under vissa vardagar.”

Buba och Londi tittar ner mot Kupa

backe med krokus och snödroppar

Det är dags att vända blicken någon annanstans nu (annars storknar ni och jag blir en kuf). Jag har mitt nu och mitt liv här i Zagreb och jag har nya böcker att läsa och uppleva. Men till Trieste vill jag återvända, jag har nyfunna vänner där, jag har vägar att gå, jag har allt kvar att upptäcka, för nu vet jag vad jag vill se och leta efter. Jag vill gå i Cavana-kvarteren igen, jag vill tillbaka till den lilla ”osmízan” i gränden där jag satt den där eftermiddagen med Alessandra, jag vill upp i de slovenska byarna och jag vill gå ut på piren Molo Audace och jag vill flanera utmed Canal Grande…

Nu gör jag med några bilder en sista rundvandring innan jag stänger om minnena.

Canal Grande – blick mot Piazza Ponterosso:

Canal Grande – blick ut mot havet från James Joyce’ axel:

Den massiva serbisk-ortodoxa kyrkan. Jag var inne i den under den där söndagens mässa:

Kvarter bakom och ovanför Piazza Cavana. Här kunde jag bo:

Det triestinska havet ser väl ut så här när det föreställer sig självt:

Om Fulvio Tomizzas roman Gli sposi della Via Rossetti skriver jag en annan gång, kanske efter nästa resa till Trieste, kanske tidigare. Det är en märklig roman. Ingången är så knastertorr att det är omöjligt att tänka sig att romanpersonerna någonsin ska få liv. Ännu otroligare är förstås att det så småningom kommer att bli svårt att hålla tårarna tillbaka över denna historia.

Ett av mina många mål med den triestinska resan var att se platsen för Umberto Sabas dikt Contovello, den dikt som i min svenska tolkning lyder:

Contovello

En man vattnar sin teg. Sedan kliver han ner
från berget för en liten trappa så brant

att det, när han går, verkar som foten sätts

i tomheten. Det gränslösa havet är där nere.

Han dyker upp igen. Han sliter ännu

med den grå jordplätten, full

av ris bland stenarna. Sittande
på krogen dricker jag detta kärva vin.

Jag ville se denna karga trånga plats uppklängd emellan himmel och hav. Från Piazzale Oberdan tog jag buss 42, en buss där man utan att knorra håller sig hårt fast i de anvisade handtagen, för det går undan och det rycker hit och dit. Chauffören verkar köra för att det är ”kul och farligt”. Efter en knapp halvtimme anade jag att jag nått mitt mål. Ingen visste, men jag klev av och på en husvägg såg jag namnet Kontovel:

Här uppe talar man nästan enbart slovenska. Nej, jag talade inte med någon för människorna verkade hålla sig undan, men jag såg namnen vid dörrarna och på gravstenarna – för jag slank också in på kyrkogården och vandrade omkring där en stund:

Och så läste jag på det trespråkiga anslaget om gudstjänster och begravningar bredvid den lilla vita kyrkan. Det var helt tydligt att slovenskan kommer först, att italienskan har något slags statlig roll och att den ganska underliga tyska texten främst har med historien att göra:

Men nu har jag kommit ett stycke från Sabas dikt. Här är kanske trappan:

Och här är kanske tegen, fast den i dikten är nog mindre:

De här katterna då, de är väl bara med på ett outtalat sätt?

När jag sedan skulle tillbaka ner upptäckte jag att det inte gick att köpa någonting alls i Kontovel, allra minst bussbiljetter, och jag hade ju bara en enkel biljett. Först tänkte jag gå till fots ner till Trieste, men så kom jag på att jag nog inte ville tillbringa hela eftermiddagen på den där slingriga bilvägen bland våghalsiga bil- och bussförare. Jag klev på bussen utan biljett och höll mig hårdare än under uppfärden i handtagen för nu var det verkligen bara full fart ner. Det hade varit både löjligt och absurt med en biljettkontroll mitt i denna svindlande skräckfärd.

≈≈≈

PS I Salongen finns en ny text – lite försenat insatt (på grund av nättrassel).

Från Triestes berömda pir Molo Audace kastar jag först en vild morgonblick:

och sedan en seren eftermiddagsblick mot Castello di Miramare:

O Miramare, a le tue bianche torri…

Giosuè Carducci

När jag klev på bussen mot Trieste tidigt i lördags morse hade jag huvudet fullt med planer. Jag skulle sitta på Caffè San Marco och läsa Magris’ Caffè San Marco, jag skulle köpa Tomizzas Gli sposi di Via Rossetti och sedan skulle jag följa hela Via Rossetti från Giardino pubblico över kullen och ner på andra sidan, fast det där med kullen och ”ner på andra sidan” visste jag väl ännu ingenting om där i bussen. Och så ville jag upp till Kontovel och titta på Umberto Sabas dikt Contovello ”i verkligheten”. Jag ville leta efter något spår efter Italo Svevo, jag ville gå in i den serbisk-ortodoxa kyrkan och jag ville äta köttbitar på Buffet da Pepi och så ville jag sitta och se ut över havet. Allt detta kom sedan att bli verklighet tillsammans med mycket mer av det mest oväntade slag. Men först skulle jag färdas dit och det är det jag vill tala om idag.

Jag hade av någon anledning fått för mig att bussen skulle ta vägen via Rijeka och jag hade vissa förväntningar på denna vägsträckning. Men i stället tog bussen vägen över Slovenien, men inte den underbara utmed Sava som tåget tar utan en lite mer alldaglig väg. Nå, men det intressanta med bussfärden var inte sträckningen utan ”dess plats i historien”. Redan när jag steg på märkte jag att det var något särskilt med den resa som höll på att ta form. Jag förstod att jag beträdde en gammal handelsväg, stråket för ”den lilla gränshandeln” från Jugoslavien till Italien. De här bussarna går fem dagar i veckan, tisdag till lördag. Avgångstiden från Zagreb är 5.30 och den från Trieste är 17.15 och det är bara ”jugoslaver” i bussen. De fem dagarna har med de gamla öppettiderna i affärerna i Italien att göra – på söndagar är/var det stängt och även på måndag förmiddag. Så här har det varit sedan djupt ner tillbaka i jugoslavisk tid. De flesta av passagerarna var kvinnor mellan 60 och 75 år och nästan alla hade rymliga kassar med sig. Jag var nog den enda som åkte för att se Trieste och kanske var jag också ensam om att inte ta bussen tillbaka till Zagreb på kvällen. Stämningen i bussen var ganska uppsluppen, kvinnorna skojade med varandra och de få männen var extra roliga. Alla eller nästan alla hade som mål att handla på något billighetsvaruhus i området vid stationen i Trieste. Busschaufförerna – de var två – uppträdde farbroderligt och gemytligt och räknade oss gång på gång och höll reda på oss som om vi varit en skolklass. Vid kroatisk-slovenska gränsen

gränsövergången vid sextiden på morgonen

fick alla kliva av först en gång på ena sidan, sedan upp på bussen igen och så ner igen för nästa kontroll. Chaufförerna räknade och räknade och strödde uppmuntrande tillrop omkring sig. När allt kontrollerande var avslutat räknades vi igen och så for vi ut på motorvägen. Någon timme senare var det dags för en kaffe- och toalettrast på 15 minuter. Chaufförerna höll noga reda på att ingen blev kvar. Sedan blev det chaufförsbyte och chaufför nummer två körde sedan ända till Trieste. Slutpunkten var ett slags garage bakom järnvägsstationen, där alla talade kroatiska och var kroater eller möjligen fanns det någon bosnier också. Chaufförerna pekade ut var det var lämpligt att handla och så inpräntade de avgångstiden i allas huvuden. Jag kände mig som en, ja, katt bland hermeliner, kan man kanske säga.