En resa från ”Jugoslavien”

När jag klev på bussen mot Trieste tidigt i lördags morse hade jag huvudet fullt med planer. Jag skulle sitta på Caffè San Marco och läsa Magris’ Caffè San Marco, jag skulle köpa Tomizzas Gli sposi di Via Rossetti och sedan skulle jag följa hela Via Rossetti från Giardino pubblico över kullen och ner på andra sidan, fast det där med kullen och ”ner på andra sidan” visste jag väl ännu ingenting om där i bussen. Och så ville jag upp till Kontovel och titta på Umberto Sabas dikt Contovello ”i verkligheten”. Jag ville leta efter något spår efter Italo Svevo, jag ville gå in i den serbisk-ortodoxa kyrkan och jag ville äta köttbitar på Buffet da Pepi och så ville jag sitta och se ut över havet. Allt detta kom sedan att bli verklighet tillsammans med mycket mer av det mest oväntade slag. Men först skulle jag färdas dit och det är det jag vill tala om idag.

Jag hade av någon anledning fått för mig att bussen skulle ta vägen via Rijeka och jag hade vissa förväntningar på denna vägsträckning. Men i stället tog bussen vägen över Slovenien, men inte den underbara utmed Sava som tåget tar utan en lite mer alldaglig väg. Nå, men det intressanta med bussfärden var inte sträckningen utan ”dess plats i historien”. Redan när jag steg på märkte jag att det var något särskilt med den resa som höll på att ta form. Jag förstod att jag beträdde en gammal handelsväg, stråket för ”den lilla gränshandeln” från Jugoslavien till Italien. De här bussarna går fem dagar i veckan, tisdag till lördag. Avgångstiden från Zagreb är 5.30 och den från Trieste är 17.15 och det är bara ”jugoslaver” i bussen. De fem dagarna har med de gamla öppettiderna i affärerna i Italien att göra – på söndagar är/var det stängt och även på måndag förmiddag. Så här har det varit sedan djupt ner tillbaka i jugoslavisk tid. De flesta av passagerarna var kvinnor mellan 60 och 75 år och nästan alla hade rymliga kassar med sig. Jag var nog den enda som åkte för att se Trieste och kanske var jag också ensam om att inte ta bussen tillbaka till Zagreb på kvällen. Stämningen i bussen var ganska uppsluppen, kvinnorna skojade med varandra och de få männen var extra roliga. Alla eller nästan alla hade som mål att handla på något billighetsvaruhus i området vid stationen i Trieste. Busschaufförerna – de var två – uppträdde farbroderligt och gemytligt och räknade oss gång på gång och höll reda på oss som om vi varit en skolklass. Vid kroatisk-slovenska gränsen

gränsövergången vid sextiden på morgonen

fick alla kliva av först en gång på ena sidan, sedan upp på bussen igen och så ner igen för nästa kontroll. Chaufförerna räknade och räknade och strödde uppmuntrande tillrop omkring sig. När allt kontrollerande var avslutat räknades vi igen och så for vi ut på motorvägen. Någon timme senare var det dags för en kaffe- och toalettrast på 15 minuter. Chaufförerna höll noga reda på att ingen blev kvar. Sedan blev det chaufförsbyte och chaufför nummer två körde sedan ända till Trieste. Slutpunkten var ett slags garage bakom järnvägsstationen, där alla talade kroatiska och var kroater eller möjligen fanns det någon bosnier också. Chaufförerna pekade ut var det var lämpligt att handla och så inpräntade de avgångstiden i allas huvuden. Jag kände mig som en, ja, katt bland hermeliner, kan man kanske säga.