Någon dag innan jag gav mig ut på min vinterresa talade jag lite om Trieste här, om hur okänd och samtidigt välkänd staden var/är för mig och citerade en dikt av Umberto Saba. Nu har jag varit där. Jag har gått omkring på dess gator och vid Canal Grande, suttit på Caffè San Marco och Buffet da Pepi och jag har sett ut över havet både från höjden ovanför och från Piazza Unità d’Italia. ”Trieste ha una scontrosa grazie” (Trieste har en vresig charm), säger Saba. Nej, ”vresig” kanske inte är någon bra översättning: ”motspänstig”, ”taggig”? I alla fall känns den raden helt sann. Det är den här vrestaggigheten tillsammans med det (ex?-)kosmopolitiska och havet som gör Trieste till, ja, Trieste eller Triest eller Trst – och ursäkta, en tröst för en trast. Jag börjar nu med havet:
från höjden vid Opicina
från Piazza Unità d’Italia
≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈mare≈≈≈≈
Det kommer att bli mer Trieste här också från framtida resor, för hit vill jag återvända och nu har jag förstått hur nära det är till Trieste härifrån Zagreb till och med för en dam med hund utan bil.
≈≈≈≈≈≈≈≈≈≈mare≈≈≈≈ …. typografisk poesi?
Jag föll för frestelsen att leka lite med tecknen.
………….sandstrand……………..
√√√VIND√√√√
´´´´´REGN´´´´´
s******************
n******************
ö******************
ö******************
ö******************
ö******************
ö******************
ö******************
________/)____/)________
segel vid horisonten?
Ja, vackra segel.