På tåget från Salzburg till Ljubljana fick jag genom fönstret syn på några ortnamn som förde mig tillbaka till min barndom: Dorfgastein, Bad Hofgastein och Badgastein. Nej, jag var inte där själv som barn, det var min Oma som brukade tillbringa sina somrar där och hon brukade berätta om det för oss barn, om väninnorna – jag minns tyvärr inte längre deras pittoreska namn – hon hade där, om hur det såg ut och så brukade hon upprepa den här lilla serien av ortnamn som lät som om de vore syskon. Dessa namn etsade in sig i mitt minne för alltid. Oma bodde alltid i Badgastein, så vitt jag vet alltid på samma pensionat, men någon gång emellanåt besökte hon de andra två byarna.
Det syns att Londi längtar till bergstoppen. Hon ser lika dum ut som jag. Hur fasen komma dit 😉
Haha, Gabrielle, jag tror minsann du har förvandlat den unge läsande mannens lugg till ett Londi-öra här. Eller ska jag säga: Nej, Londi hade inte någon randig tröja under den här resan? Och inte kom vi till bergets topp.
Javist – fasen – nu ser jag. Men jag tror Londi skulle hålla med mig, OM det varit hon som satt där.
Jag läste alltså in det där hundaktigt längtansfulla som min Golden kunde uppvisa, bland annat när maken och jag tog alltför långa simturer.
Roligt det här – det påminner om andra sådana där bilder som man kan se på två helt olika sätt: ung dam med pälsboa och hatt med fjäder/ gammal kvinna med knotig haka.
Jag ser utan möda hur Londi längtansfullt tittar upp mot bergstoppen nu när jag fått en vink om hur man kan se på bilden.