Kategori: Ord och språk

30. Och han sade: ”Vad skola vi likna Guds rike vid, eller med vilken liknelse skola vi framställa det?
31. Det är såsom ett senapskorn, som när det lägges ned i jorden, är minst av alla frön på jorden;
32. men sedan det är nedlagt, skjuter det upp och bliver störst bland alla kryddväxter och får så stora grenar, att himmelens fåglar kunna bygga sina nästen i dess skugga.”

(Markus 4: 30-32)

Liknelsen om senapsfröet och Guds rike sitter fast i mitt minne sedan min tid hos Elly Augustsson i tredje klass i Rosenfredsskolan i Varberg (jag kom dit som hedning från Bagarmossen). Ibland när jag äter senap tänker jag på det här med senapsfröets litenhet och dolda storhetspotential.

Odet ”senap” har en märkligt träffsäker, liksom snitsig, form. Jag läser i Hellquists etymologiska ordbok att ”senap” förmodligen är av egyptiskt ursprung och att ordet kommit till svenska via bland annat grekiskans ”sinapi” och latinets ”sinapis”. I en del västeuropeiska språk bygger man ordet för senap i stället på det latinska ordet ”mustum” som är besläktat med det svenska ordet ”must”. Italienskan har två ord (minst) – ett från var och en av dessa rötter: ”senape” och ”mostarda”. På tjeckiska heter det något helt annat: ”hořčice ”.

Jag har googlat runt lite för att se vad som sägs om senapens historia och har då funnit att senapen började användas i Indien för ungefär 5000 år sedan i första hand till kött (bland annat för att täcka över eventuell skämd smak) och att kryddan nådde den grekiska världen omkring 300 f.Kr. I Romarriket kom senapsfröet sedan att blandas med vin och vinäger och där utvecklades då senapens användningsområden.

Färgen ”senapsgul” är åtminstone för mig en tjock och lite oren gul färg som stöter något i brunt. Den senapsgula färgen har inte den skärpa och klarhet som senapsordet och själva företeelsen äger. Inte i min värld i alla fall.

För ett par år sedan fick jag avslöjat för mig att jag under alla tidigare år – inte så få – missförstått det engelska ordspråket ”The early bird catches the worm”. ”Catches the word”, tänkte jag och tyckte att det lät både vackert och lite mystiskt. Att fånga ordet är ju ett högt mål (som det kan vara värt att stiga upp tidigt för även i vintermörkret). Senare har jag hört en annan ”kreativ felhörning”: ”The early bird catches the world”. Mäktigt och stort låter det.

På svenska finns ett besläktat uttryck: ”Morgonstund har guld i mun”, som också vill uppmana oss stiga upp i ottan. Fast kanske är båda ordspråken ironiskt menade: ”Guld i mun”? Guldtänder är det första jag tänker på när jag hör det. Inte ligger det väl något särskilt lockande i att få fånga en mask eller larv eller att få guldtänder i munnen? Det låter nog mera som en – förtäckt – uppmaning att ligga kvar och sova en stund till.

Om ni undrar vaför de här två birdsen inte har någon wormar i näbben så är förklaringen förstås att de inte kom upp tillräckligt early den här morgonen.

Det har gått ungefär ett år sedan oskiskan kom på modet igen. Nu har jag efter mycket letande hittat en bok som innehåller alla hittills funna oskiska texter/ inskriptioner som är mer än två bokstäver långa. Boken heter ”Sabellische Texte – Die Texte des Oskischen, Umbrischen und Südpikenischen” och den handlar alltså även om oskiskans två närmaste släktingar umbriskan och sydpikenskan.

Som jag har sagt tidigare (se länken ovan) är oskiskan nära besläktad med latinet, men kom att trängas undan av detta språk någon gång vid vår tideräknings början. Under lång tid har man talat om oskisk-umbriskan som ett slags enhet, men sedan man upptäckte sydpikenska texter har man kommit fram till att det är bättre att ge den övergripande beteckningen sabelliska för alla dessa tre språk.

Boken jag nu har hittat är skriven av Helmut Rix och utgiven av Universitätsverlag C. Winter i Heidelberg, 2002 och den är en i en serie av vetenskapliga arbeten kring tidiga italiska dialekter. Under min läsning har jag insett att jag borde skaffa mig åtminstone någon av de tidigare delarna. Detta band innehåller visserligen alla oskiska texter, men det finns knappast några översättningar och mycket få kommentarer i den. Först i boken kommer en historisk och geografisk beskrivning av förhållandet mellan de tre språken. Umbriskan är nordligast och ungefär samtida med oskiskan och sydpikenskan är äldst och finns i ungefär samma områden som oskiskan.

Oskiskan försvann ur det officiella språkbruket i Mellan- och Syditalien omkring 100 f. Kr., men i privata texter fanns den kvar en bit in i det första århundradet e. Kr. Inledningen ger också inblickar i vilka skriftspråk som använts i de olika språken i olika områden. När det gäller oskiskan användes det så kallade oskiska nationalalfabetet som utvecklats ur det etruskiska alfabetet omkring 400 f. Kr.

I anslutning till texterna finns alltså inga översättningar i den här boken. Det som står där är angivelser av fyndorter, grafisk utformning (stämplar, vasmålningar, vägginskrifter etc) och texttyp (gravinskription, ägarmärken, ceremonitexter etc). Längst bak i boken finns orden ur de olika inskrifterna samlade i alfabetiskt ordnande uppställningar grupperade efter språk och alfabetstyp.

En texttyp som är förvånansvärt vanlig är ”Fluchtafeln” (på tyska), ungefär ”Förbannelsetavlor” (nej, det låter nog inte så bra). Som ett exempel (ur det blå) skriver jag in en kort sådan text:

pakis: heleviis. trebieís statis: betitis: – – (?)

Tydligen saknas det något kraftfullt just i slutet.

Särskilda nyoskiska hälsningar till Johan och Håkan.

Under en biltur igår såg jag mängder av skylttexter susa förbi – två av dem fäste sig på ett särskilt sätt i min hjärna:

”MUSLIM HALAL KÖTT”

”ERNST FISK & SKALDJUR”