Kategori: Ord och språk

På sista tiden har jag flera gånger hört Marseljäsen sjungas. Min franska är inte vad den borde vara, men jag hör och förstår ändå de påträngande entusiastiska orden om blod och våld i de här textraderna. Och tittar jag på texten i skrift så blir det hela tydligare. Refrängen ser ut så här i original:

Aux armes, citoyens!
Formez vos bataillons!
Marchons, marchons!
Qu’un sang impur…
Abreuve nos sillons!

Jag hittar en [översättning (av Carl Vilhelm August Strandberg) till svenska]( http://hem.passagen.se/minata/visa_20_jul.html) på nätet:

Till vapen, fria män, med sabel och med lod!
Framåt! Var vi går fram, skall jorden dricka blod!

Blodigt nog också i översättningen, men märkligt nog saknas just det som jag tycker är mest motbjudande i den här passagen, nämligen ”impur”, ”sang impur” – orent blod. Andra folks blod är alltså orent enligt den här texten.

Ofta talas det om det goda i att det franska begreppet för tillhörighet till Frankrike baseras på medborgarskap och inte på några grumliga idéer om etnicitet och blod, men man sjunger alltså än idag – och det här är väl en av de nationalsånger som har högst status eller störst popularitet i världen – om att ett orent blod ska vattna marken.

Visst är melodin medryckande och entusiasmerande, men hör texten verkligen hemma i vår tid? Är det inte dags för en mer civiliserad text?

Förr – i min barndom och ungdom och kanske ytterligare en liten tid – sa man ”du och jag” och inte ”jag och du”. Och jag sa till exempel ”Hannes och jag”, ”Lena och jag”.

Någon gång kom ett skifte eller egentligen var det väl en långsam rörelse. Fler och fler började nämna sig själva först och sedan de andra. Nu har vi passerat skiftet och det börjar nästan bli lite svårt att hålla emot. Betyder det här någonting och i så fall vad? Har vi blivit mer jagfixerade eller helt enkelt ensammare? Eller har vi blivit ärligare – kanske har vi alltid tänkt oss oss själva först och i centrum, men det är först nu vi vågar visa det öppet? Eller är det här bara ett mer eller mindre betydelselöst ytfenomen?

En av mina vänner säger ibland så här: ”Der Esel nennt sich zuerst.” (Ungefär – fast det blir inte lika snyggt på svenska – ”Åsnan nämner sig själv först”.)

Sebastianello, som inte är en åsna i den meningen

Nej, jag syftar inte på det där tjeckiska bokförlaget, som försöker med att reading is sexy, fast det är förstås där labyrintfunderandet tog fart. Ordet ”labyrint” verkar finnas i en nästan identisk form i en rad europeiska språk, fast de flesta språk också har en inhemsk variant som lever undanskymd av det här märkliga ordet som på någon vis verkar avbilda det hemlighetsfulla i labyrintens vindlingar. ”Labyrint” är ursprungligen ett grekiskt ord, fast ursprungligen är kanske inte rätt ord för ”labyrint” går, antas det, tillbaka på ett kretensiskt ord från förindoeuropeisk tid.

Idén om labyrinten har fascinerat oss människor sedan urtid. För den blicken och tanken bort från vår dödlighet, från den ”raka” vägen från födelse till död? Eller ger den oss kontakt med vårt undermedvetna? Om man vandrar om kring i en så kallad trädgårdslabyrint – det har nog många av oss gjort – bärs man av instinkten snarare än av den analytiska tanken. Och man är skyddad av labyrinten, fast kanske också hotad, men på ett milt sätt, man kan ju inte ramla ut, för alla vägar leder ju egentligen inåt. I en labyrint råder framför allt centripetalkraften.

Jag har tittat på lite bilder på labyrinter, många föreställer trädgårdar, ofta vackra med just det där inåtsuget, men den bild som kanske grep mig mest var den här på sätt och vis ganska oansenliga:

Ser den inte ut som en stiliserad avbildning av en hjärna? Är labyrinten kanske just en bild av hjärnan, dess nästan obegränsade möjligheter och omöjligheter, dess irrgångar och gömslen. Ur den kommer vi aldrig ut.

Till sist den här fingerlabyrintenten från år 2000, modern och uråldrig, en stram schematisk avbildning av vår bundenhet vid här och nu i alla tider. Med fingret kan vi följa skåran varv efter varv, hit, dit, runt, alltid in, kanske någon gång ut, sedan in igen.

Hos Karin kunde vi igår – och kan förstås fortfarande – under rubriken Damblogg läsa dels lite om vad en dam är för något:

…damer som i såna fall självklart har herrbekanta.
För det har man om man är dam. Man har inte en snubbe, jag vet inte ens om man har en gubbe eller en äkta man.
Jag tror att man har en viss distans till det hela.
Om man är dam alltså.
Man har sköra ben och hår som spunnet socker och man rör sig försikigt över gator och torg. Sakta med käpp. Men man kan om så är även slåss med käppen. Det har man lärt sig av sina barnbarn som utövar kaporeija eller vad sjutton det heter. Kampsport.

dels om vad en damblogg kan tänkas vara:

Kanske är det ett ställe där man kan diskutera liter mer anonymt? Man har full koll på hur man bär sig åt för att förbli anonym. Man tar inga risker.

•

Om man har en damblogg kanske man har ett ställe där tankarna och minnena kan gå fritt, upp och ned genom tidens väv. Man kan få hitta på och man kan få tala sanning och man behöver aldrig redogöra för vilket.

Låt mig nu fundera vidare över det med ”dam”: Vad är det till exempel för skillnad mellan en kvinna och en dam? En kvinna av kött och blod är något jag vet vad det är, men en dam av kött och blod, nej, kött och blod passar inte ihop med dam. Är en dam kanske ett slags ytsida av begreppet kvinna? Många uttryck med ”dam” har med kläder och det yttre att göra: dam(under)kläder, damskor, damstorlek, damtidning, dambjudning…

Det finns gamla fasta uttryck som ”mina damer och herrar”, speciella företeelser som pekar bakåt i tiden som ”damsadel”. Sedan har vi toalettavsnittet, det finns dam- och herrtoaletter. En herre är damens maskulina motsvarighet, också han är något lite ytligare eller i alla fall mer begränsat än det jag förknippar med begreppet man. Damsällskap, vad är det, inte ett sällskap bestående av endast damer väl? En herre har – eller har inte – damsällskap eller kommer – eller kommer inte – i damsällskap.

Sedan finns adjektivet ”damig” (som man kan fundera över vad det egentligen betyder) och mindre damiga damord som damfotboll och damlag. Nyss läste jag i någon tidning om att det på dansställen i Norrland är ”varannan damernas”, eller så var platsen möjligen mer preciserad (för hur är det i Norrland?). Det kanske inte heller är så damigt.

I Varberg finns det två (eller det är nog tre) gamla anrika nakenbad som oftast bara kallas ”damernas” och ”herrarnas”. (Egentligen heter herrarnas Goda Hopp och damernas Skarpe Nord och så tror jag det finns ett dambad till. Äsch, det heter visst Kärringhålan – är det verkligen något för damer?)

Jaha, då är vi framme vid det här med damblogg då. Nej, här vet jag inte riktigt – skulle en damblogg verkligen vara något principiellt annat än en herrblogg och vad är i så fall en herrblogg? Jag kommer osökt att tänka på det lilla uttrycket: en herre – desvärre; men nej, nu ska jag inte var antiherrig. Fast ”herrig” finns inte, inte på samma sätt som ”damig” i alla fall. Nej, jag vet nog inte vad en damblogg är eller hotar det här att bli en sådan? Karin, vad säger du?

Mmmm. Genom en slump har jag hittat en väg till en spännande text om bokstaven ”m”: I den texten kan man bland annat läsa att denna bokstav allra först dök upp i det proto-semitiska alfabetet. Där hade den formen av en våglinje och denna symboliserade ordet vatten eller betydde helt enkelt vatten.

För snart ett år sedan skrev jag en text här om det hebreiska ordet för vatten – maim (och tigrinjaordet för vatten – mai). Den bokstav i vårt moderna alfabet som symboliserar m-ljudet har sitt ursprung i en uråldrig våglinje för att de proto-semitiska och hebreiska orden för vatten börjar på ”m”!