På sista tiden har jag flera gånger hört Marseljäsen sjungas. Min franska är inte vad den borde vara, men jag hör och förstår ändå de påträngande entusiastiska orden om blod och våld i de här textraderna. Och tittar jag på texten i skrift så blir det hela tydligare. Refrängen ser ut så här i original:
Aux armes, citoyens!
Formez vos bataillons!
Marchons, marchons!
Qu’un sang impur…
Abreuve nos sillons!
Jag hittar en [översättning (av Carl Vilhelm August Strandberg) till svenska]( http://hem.passagen.se/minata/visa_20_jul.html) på nätet:
Till vapen, fria män, med sabel och med lod!
Framåt! Var vi går fram, skall jorden dricka blod!
Blodigt nog också i översättningen, men märkligt nog saknas just det som jag tycker är mest motbjudande i den här passagen, nämligen ”impur”, ”sang impur” – orent blod. Andra folks blod är alltså orent enligt den här texten.
Ofta talas det om det goda i att det franska begreppet för tillhörighet till Frankrike baseras på medborgarskap och inte på några grumliga idéer om etnicitet och blod, men man sjunger alltså än idag – och det här är väl en av de nationalsånger som har högst status eller störst popularitet i världen – om att ett orent blod ska vattna marken.
Visst är melodin medryckande och entusiasmerande, men hör texten verkligen hemma i vår tid? Är det inte dags för en mer civiliserad text?
Utmärkt kommentar till den franska nationalsången, säger Per Ivar Nilsson, som tycker att det är en ganska vidrig text. Strandbergs översättning döljer det värsta
Klart det är en vidrig text, men texter är ju vittnesmål från den tid de skrevs i.
Jag är helt emot historierevisionism, också vad gäller nationalsånger och psalmer och bibeltexter och vad du vill!
Själva revolutionen har ju aldrig ifrågasatts, eller det har den väl, men man har aldrig gått tillbaka till tidigare regim, gett tillbaka det staten beslagtog från de beslagtagna etc.
Man kan heller inte kalla den franska revolutionen för ett folkmord, verkligen inte. Men mycket blod flöt, och den grupp som giljotinerades har aldrig mig veterligt varken fått eller krävt ursäkter.
Mina barn lär sig fortfarande i skolan att det var BRA att så pass mycket blod flöt ur överheten. Frukten av den franska revolutionen blev bland annat de mänsklliga rättigheterna.
Och det överväger trots allt nackdelarna.
Samtidigt finns det då familjer som inte sjunger med i Marseljäsen, eftersom de då förlorade många medlemmar. Det är väl på ett ungefär den tysta protest de kan tillåta sig. (Eller också är det för att de sjunger så dåligt.)
Nå, revolutionen, liksom många franska konflikter, är fortfarande ett oläkt sår.
Adeln, som ju var den grupp som fick sina liv och villkor mycket frändrade, har i stor utsträckning inte rikigt gått med på det.
Franska adelsfamiljer gör fortfarande vad de kan för att äldsta pojken ska ärva slottet ihop med titeln.
Familjerna är införstådda.
Det finns fortfarande en skarp skiljelinje mellan de som skriver namnen med adelspartikel med stort D och sorterar in dem under d, och de som inte gör det.
Revolutionen och dess följder är fortfarande en levande konflikt i det franska samhället, liksom så många andra.
Så jag tror egentligen att den här nationalsången passar dem rätt bra.
Det handlar ju inte om dagens sitution, som sagt var, utan om den i vilken den skrevs.
DET bör man väl i och för sig som sångare av den vara medveten om.
Kan jag tycka, ingift i den franska adeln, som jag är!
Uppriktigt sagt har jag aldrig funderat om texten av Marseillaise. Men det finns nu olika tankar som dyker upp i mitt huvudet:
(1) Just för ett par veckor sedan kom min syster på besök. Hon bor i Frankrike och har en fransk man. En kväll satt vi alla tillsammans och firade min mormors 90de födelsedag. Någon gång började man sjunga. Först blev det tyska folkvisor, sedan ryska visor – och för att överraska vår gäst från Frankrike sjöng min mor och jag ett par franska låtar. ”Frère Jacques” och ”Au claire de la lune”… Och plötsligt började min mamma sjunga ”Marseillaise” – bara på skoj. Men vad hände då? Min franska svåger kunde över huvud taget inte den texten utantill!
(2) DDR-nationalsången blev från början av 1970-talet till murens fall spelat bara som instrumental version, utan att någon fick sjunga texten. Grunden var att det fanns en rad i sången (”Deutschland, einig Vaterland”) som verkade passa inte längre till DDR politiken…
(3) Jag vet inte om det skulle gå bra att förändra texten av en sådan fransk ”helgedom”. (Det känns lite som om Tour d’Eiffel skulle bli målad rosa.) Kanske kunde även Frankrikes nåtionalsången bli uppförd bara som instrumental version…
PS.
Kom att tänka på en rag i den svenska studentsången, som ju också sjungs. Den går ut på att man ska ”ge liiiv och bloood för sitt fädernesland”.
Det är, vad jag kan se, en text i samma andas barn.
Jag tror inte att den i särskilt stor omfattning påverkar varken dagens eller gårdagens studenter. Däremot undrar jag om man skulle få något större gehör för att ta bort den.
Mig stör den inte, av samma orsaker som jag tycker att Marseljäsen kan få vara som den är.
Det är, i synnerhet för svenskar, så otroligt lite som påminner om gamla tider och andra synsätt och som vi dessutom bär med oss allihop.
Som lever.
Egentligen är det väl så med just blodbad som begåtts, och i den franska revolutionens fall, liksom i så många andra, att de hela tiden måste rättfärdigas. På ett eller annat sätt.
Revolutionen var befogad men inte blodet. Egentligen.
Ett litet inbördeskrig helt enkelt.
Nåja, jag kan ändå inte se några orsaker att ändra varken den ena eller den andra, i mina ögon vore det fortfarande ett exempel på historierevisionism.
Att så många nationer/republiker föds i blod – ja, det är liksom en annan fråga, men onekligen en del av mänsklighetens frågor.
Ett intressant ämne som man kunde skriva essäer om 😉 Nu skrevs väl ”Marseljäsen” för att elda upp soldaterna i kriget mot Österrike och det är väl litet underligt att sjunga om det i dagens Europa även om jag till fullo håller med Karin i hennes syn på historierevisionismen. En googling ger följande rader några verser längre ner:
Quoi ! des cohortes étrangères
Feraient la loi dans nos foyers !
Quoi ! ces phalanges mercenaires
Terrasseraient nos fiers guerriers ! (bis)
Observera ”bis”. Nu sjunger väl ingen denna vers (le Pen?) men nog är den litet egendomlig. Lika litet som man i Tyskland sjunger:
Deutsche Frauen, deutsche Treue,
Deutscher Wein und deutscher Sang,
Sollen in der Welt behalten,
Ihren alten schönen Klang,,
Uns zu edler Tat begeistern,
Unser ganzes Leben lang.,
|: Deutsche Frauen, deutsche Treue,,
Deutscher Wein und deutscher Sang,
Bortsett från ”Treue” som ju med tiden fått en något tvivelaktig klang låter det nog trevligare än marseljäsen 😉
Om Europeiska nationalsånger: Den egendomligaste har Holland, den vackraste har Norge. La Suède – nul point.
Jag kan till nöds acceptera en del våld och krigiskhet i en sådan här sångtext, men det som verkligen stör mig är det här om det ”orena blodet” (som ju dessutom är med i refrängen). Vad är ett ”orent blod”?
Bengt,
jag blir lite nyfiken på den holändska, men den kanske jag får googla efter – men inledningsvis låter jag bli.
Här kan ni läsa texten till den tjeckiska – och lyssna till melodin:
http://www.praginfo.com/kultur/hymna.htm
Ja, det stämmer säkert, det är en krigssång, men mina ungar lär sig den ihop med revolutionen, fast för all del, de var ju flera.
Ett orent blod idag är väl fullt av hiv. Vad det var då törs jag mig inte på att svara på.
I och för sig kanske en nationalsång är en lika dålig idé som en nationalstat? Å andra sidan, sånger har en tendens att överleva andra texter, ungefär som ortsnamn blir kvar i landskapet, Torshälla och Odinslunda och allt vad det nu kan vara.
Jag tycker att den eftersläpningen har ett värde i sig, jag tror inte att man ska sjunga som fan läser bibeln eller ändra kartor (vilket ju för all del görs!) bara för att historien ska stämma med hur vi ser på den idag.
Lite orent blod är väl inte hela världen?
Det kanske dyker upp ett vaccin?!
Nej, lite orent blod är väl inte hela världen. Det låter bara så rasistiskt att man för att man är av ett annat blod ska behöva vattna marken med det. Alltså det är slakten av de ”orenblodiga” jag är emot inte det blod som flyter i deras/någons ådror.
Enligt Hannah Arendt i hennes Totalitarism-trilogi, i kapitlet om imperialism, fanns i Frankrike under 1800-talet (och tidigare) en akademisk tradition om just det rena blodet, eller kanske snarare den rena rasen, som man då ansåg var den frankiska (alltså snarast ariska). Jag citerar ungefärligt för att slippa översätta ord för ord för ord:
—–
I 1700-talets Frankrike finns de första fröna till ett rasbegrepp. Comte de Boulainvilliers var den förste författare som antog existensen av två folk med olika härstamning. Det ena av germanskt ursprung som hade erövrat och besegrat de infödda, gallier, och som härledde sin makt ur ”erövringens rätt”. Boulainvillier ville stärka den försvagade adelns makt gentemot det tredje ståndet med nya argument. Så föreslog han en ny teori som inte skulle rättfärdiga adelns härskarställning legalt utan historiskt. Han betraktade de ursprungliga invånarna i Frankrike som infödingar, som om Frankrike hade erövrats av en kolonialmakt (inte av romarna utan av de germanska stammarna).
—–
Gobineau kom först ett århundrade senare.
Oj, jag vet inte om det blev så stort hos er också. Undrar varför.
Du tänkte stort, Agnes?
🙂
Ang. Nederländernas nationalsång: Hoppas att det här inte är rasistiskt eller nåt men jag har alltid tyckt att det är litet märkligt att se briljanta fotbollsspelare med rötter i Surinam som Frank Rijkaard, Ruud Gullit eller Clarence Seedorf (nu Milan) stå på plan och högtidligt sjunga: ”Jag är Wilhelm av Nassau, av tyskt blod….Jag är en prins av Oranien, alltid oförskräckt. Jag har alltid varit trogen kungen av Spanien.” – ursäkta den stapplande översättningen.
Även här finns det en vers som aldrig sjungs och den anknyter litet till det ovanstående:
Wien Neerlands bloed in d’ aders vloeit
Van vreemde smetten vrij
alltså ungefär: ”När det (?) Nederländska blodet flyter i ådrorna; fritt från främmande orenhet.”
Ack ja. ”Blut ist ein besonderer Saft” skulle kanske Bodil säga.
Är inte den finska nationalsångens text ganska tilltalande:
Vårt land är armt, skall så förbli
För den, som guld begär.
En främling far oss stolt förbi:
Men detta landet älska vi,
För oss med moar, fjäll och skär
Ett guldland dock det är.
[—-]
Och fördes vi att bo i glans
Bland guldmoln i det blå,
Och blev vårt liv en stjärnedans.
Där tår ej göts, där suck ej fanns.
Till detta arma land ändå
Vår längtan skulle stå.
Fast läser man hela texten dyker det minsann upp blod där också…
Håkan: I transpirantoversionen: ”Va paj, va paj, va farsipaj” är det naturligtvis den mest tilltalande av alla. 😉
Ja.
Och tänk vilken politisk nervositet ett litet flodnamn kan utlösa!
Tur man är svensk. Du tysta etc….
Hej Ulf,
är du möjligen den Ulf Claesson ifrån Varberg som jag tänker mig? (Ex-klasskamrat till Nilla alltså)