Kategori: Ord och språk

För säkerhets skull sätter jag upp en liten varningsskylt: Det här är ingen gravallvars- eller ens någon seriös text, inte särskilt i alla fall. Med det menar jag att här finns utrymme för skämt, lätthet och eventuellt lite ”glam”.

Morgonens första ögonblick har jag ägnat åt att fotografera en mutter, inte en riktigt klassisk mutter, men visst är det ändå en mutter?

Ordet ”mutter” härstammar från tyskans ord för mor: ”Mutter”. Hos Hellquist läser jag att det är ”en bildlig användning av ordet i betydelsen ’livmoder’, alltså om en hålighet, som har att upptaga ett därför passande föremål, här om ett med en gängad urborrning försett stycke, i vilken skruven passar in”.

Alltså moder, livmoder…

Vid några tillfällen har jag här – inför öppen ridå – funderat över olika beteckningar på människan eller ska vi säga den enskilda människan. En gång tog jag upp ordet ”person” så här bland annat:

Det intressantaste ordet som etruskiskan har givit eftervärlden i arv är, tycker jag, ordet ”person”. Tänk vilken spridning det har och tänk vad det täcker för en företeelse. Ordet hade på etruskiska formen ”Phersu”. Det finns till exempel en fresk i ett gravkapell där en av de avbildade figurerna bär en mask och en toppig huvudbonad. Under figuren står det ”Phersu”. När ordet kom in i latinet kom det först att betyda skådespelare eller mask och det dröjde många århundraden innan ordet kom att betyda en individs verkliga identitet.

Här finns stoff för saga, dikt och tankebygge. Allt grubbel över förhållandet mellan identitet och roll kan, om man vill, sägas ha sin rot i den uråldriga etruskiska ordet. Identitet och roll är varandras spegelbilder eller identiteten är sprungen ur rollen. Ansiktet är en mask, bakom masken finns masken.

Inne i den här texten talar jag med en viss obesvärad självklarhet om ”individ”, men också det är väl ett ord som man spekulera kring. Vad har det för ursprung – det kanske i och för sig är ganska självklart -, vad betyder det och vad säger det om vår föreställning om människan?

Först då ursprunget: Ordet ”individ” härstammar från latinets ”individuus” eller ”individuum”, vilket betyder ”odelad” eller ”odelbar”. Ordet ”individ” skulle kunna ses som ett slags hölje eller strumpa som man försöker hålla samman den mänskliga personligheten med. Vi vill gärna tänka oss att vår personlighet är en och ändå vet vi att vi idag inte är samma person som för tio, tjugo, fyrtio år (och så vidare beroende på hur gamla vi hunnit bli) sedan och att vi egentligen inte heller är samma person i det ena som i det andra sammanhanget eller med den ena eller andra människan. Vi vill tänka oss att det finns ett slags essens i oss som är vi eller vårt jag. Är det kanske kroppen som är individualiteten, alltså det odelbara; vi kan ju inte kliva ut ur vår kropp, men även kroppen befinner sig naturligtvis i ständig förändring. Och vad är det att vara sann mot sig själv, eller osann?

Urdu är ett indoeuropeiskt språk som talas i bland annat i Pakistan och Indien. Just nu träffar jag regelbundet några urdutalande studenter och en av dem har igår tränat mig i att räkna till tolv på urdu. Här kan ni se räkneorden tydligt präntade:

Tittar man lite närmare så ser man utan svårighet släktskapet med ett flertal indoeuropeiska språk. ”Do” är mycket likt spanska ”dos” och italienska ”due” till exempel. ”Punch” påminner om grekiska ”penta” och persiska ”pandj”. ”Aat” är en bror till ”åtta” eller italienska ”otto” och ”no” är mycket nära både ”nio” och ”nove”. I ”das” är det bara vokalljudet som avviker från uttalet av det franska ”dix”.

Till sist vill jag presentera en liten privat ”teori”: Jag tror att ordet ”urdu” är släkt med det svenska ordet ”ord”. I Hellquist finner jag att ”ord” går tillbaka på den indoeuropeiska ordstammen *urdho-. Vad tror ni om förbindelsen urdu-ord?

Det är väl inte många jag kan förvåna om jag säger att jag har funderat över ett ord igen och i rubriken här ovanför ser ni vilket: risk. Bland annat har jag irriterat mig på en ytsak som att det heter ”Risiko” på tyska men ”rischio” på italienska. Vad har hänt med bokstävernas ordning? (”Ch” uttalas för övrigt alltid ”k” i italienskan.)

Jag har tittat hos Hellquist och där står bara några småsaker som till exempel att det kan härledas till franskans ”risque” = risk, fara, vågstycke och att detta ord i sin tur kan härledas till italienskans ”risico” (Va? tänkte jag) som vandrat in i tyskan, danskan och äldre svenska som ”risiko”. Som avslutning står det att ordet är av ovisst ursprung.

Eftersom jag blev störd av att Hellquists påstående att risk heter ”risico” på italienska, letade jag fram ordet i en italiensk etymologisk ordbok på nätet. Där fann jag att ”risico” fanns som en variant till ”rischio” (som är det vanliga ordet) och det var ju lugnande. I stället för att nöja sig med att tala om ”ovisst ursprung” finns det i ”Dizionario etimologico online” en del förslag på ett möjligt ursprung. Ett är det spanska ordet ”risco” som betyder ”hög vass klippa” och ”risk” förbinds då med de faror en sådan klippa kan innebära för fartyg. Detta förs sedan samman med det latinska ordet ”resecare” som betyder ”skära” och i det sammanhanget nämns också det svensk ordet ”skär” som är besläktat med ”skära”. Intressant! En annan möjlighet som anförs i artikeln är ett mer direkt förhållande till ”resecare” i betydelsen ”skära, klyva vågorna på ett farligt sätt”. Risker har alltså enligt dessa två teorier med sjöfart att göra. En tredje hypotes vill att ordet ”risk” ska vara besläktat med det arabiska ordet ”rizq” som betyder något som kommer från Gud, något som man kan dra någon form av fördel av eller allt som är nödvändigt för att leva. Sedan slår artikeln en volt runt sig själv (se länken ovan!) och jag slutar läsa eller i alla fall att referera det jag läser.

Idén om risk som hög vass klippa tycker jag att jag kan införliva med min tankevärld – fast det bevisar naturligtvis ingenting.

Men låt oss nu här på slutet lämna det etymologiska träsket och fundera lite på vad vi förbinder med ordet ”risk” rent känslomässigt. Att löpa en risk är väl alltid något negativt och oönskat – något farligt hotar mig. Att ta en risk däremot är något självvalt och även om faran finns också där, så har man valt att ställa sig emot den – för att undersöka vem som vinner eller i alla fall om man klarar sig. Det kan ligga en stor frestelse i detta att ta risker.

Lite emellanåt har jag funderat över det här med vad optimism respektive pessimism kan innebära. Vad hoppas egentligen optimisten på i en värld som ser ut som den här, i ett liv som detta? Vad är det att vara pessimist?

För några dagar sedan läste jag en understreckare i SvD av Svante Nordin med titeln ”Pessimisten behöver inte vara dyster”. Texten är en presentation av Los Angeles-professorn Joshua Foa Dienstags nyutkomna bok ”Pessimism: Philosophy, Ethic, Spirit”. Hela artikeln är intressant läsning, men jag på ett speciellt sätt fastnat för vissa partier av den. I dess första rader hittar jag ett slags definition av begreppet ”pessimism”:

Pessimismen är en åskådning enligt vilken världen inte är inrättad för att tillfredsställa mänskliga önskningar eller förhoppningar. Den uppfattar framgången som något tillfälligt, undergången som något oundvikligt. Den finner skäl för sin åsikt i betraktandet av åldrandet, sjukdomen, döden och historien. Den menar sig kunna genomskåda de läror som vill bevisa att historien har ett mål eller att allting med nödvändighet successivt måste bli bättre.

Och lite längre ner gör Nordin i Dienstags anda en komprimerad och intressant jämförelse mellan optimisten och pessimisten. Jag citerar ett avsnitt ur detta:

Optimisten är benägen för ständiga jeremiader och ständigt nya konspirationsteorier för att förklara varför allt står så illa till i världen när det egentligen (enligt hans teori) borde vara så bra. Pessimisten tar det onda som en naturlig sak och gläder sig åt det goda. Optimisten utgår från att fred är det naturliga tillståndet i världen och försjunker i ängslan och grubbel över orsakerna till krig. Pessimisten utgår från att krig mellan länder och folk är normaltillståndet och söker efter de säregna villkor som ibland trots ogynnsamma odds kan skapa fred.

Effekten av resonemanget här blir på ett lite lustigt sätt att optimisten och pessimisten liksom byter roller eller så kan man säga att vi får titta på dem ur en lite överraskande synvinkel.

I ett litet stycke presenteras några kända pessimister. Jag vet inte riktigt varför, men jag tycker om det stycket – det är något djärvt över hur linjerna dras upp:

Dienstag diskuterar ”kulturell pessimism”: Rousseau och Leopardi, ”metafysisk pessimism”: Schopenhauer och Freud, ”existentiell pessimism”: Camus, Unamuno, Cioran, ”dionysisk pessimism”: Nietzsche.

Av någon anledning tänker jag här särskilt på Giacomo Leopardi, på hans svåra liv som krympling (jag vet att man inte får använda ordet ”krympling” – tänk in något annat här den som vill) i en landsortsstad – Recanati – på Italiens baksida. Jag tänker på tornet där han lät den ensamma sparvens flykt ta sin början i den berömda dikten ”Il passero solitario”. Visserligen kom Leopardi senare till Neapel, men hans liv bara alltid djupa märken av det här krymplingsskapet. Nej, nu håller jag visst på att spåra ur. Strax under de här raderna i Nordins text kommer något om pessimismen som modernt fenomen:

Intressantare än dessa indelningar är kanske åsikten att pessimismen är ett modernt fenomen och hänger samman med en modern, lineär snarare än med en förmodern, cyklisk tidsuppfattning.

Efter detta snuddar Nordin vid Leibniz och den bästa av alla möjliga världar för att sedan stiga in i ”Candide” och Voltaires kritik av denna föreställning. I farten får vi veta något om uppkomsten av ordet ”pessimism”:

Den åsikten utsattes sedermera för Voltaires satir i hans odödliga roman ”Candide eller optimismen” (1759), där Candides filosofilärare, den okuvlige doktor Pangloss bemöter alla de katastrofer som ständigt drabbar Candide och honom själv med att upprepa maximen ”Vår värld är den bästa av alla möjliga världar”. Ordet ”pessimism” (från latinets pessimum, det sämsta) myntades sedan i samband med mottagandet av Voltaires bok.

Nordin kommer in på Schopenhauer och Nietzsche och ursprungen (åtminstone ”angeblich”) till deras respektive livsyn:

Schopenhauer ansåg sig ha föregångare i Buddhas lära (”allt är lidande”) liksom i andra österländska åskådningar. Nietzsche framhöll gärna de forntida grekernas ”tragiska” livssyn (”bäst är att aldrig vara född”).

Den här raden om antikens föreställning om hur försoning kan uppnås som följer kort därpå i texten tilltalar mig:

Försoning kunde enligt antikens tragediförfattare uppnås genom resignation under ödet snarare än genom happy ending.

Vi kommer in på kristendomens pessimism beträffande jordelivet och serveras det här underbara citatet:

”Denna världen är som en full bonde”, menade Martin Luther. Hjälper man honom upp på hästen på en sida faller han ner på den andra.

Den existentiella pessimismen beskrivs som en i hög grad modern företeelse. Om Miguel de Unamuno och hans föreställning om människans belägenhet i den här världen skriver Nordin:

Människans – eller åtminstone den moderna människans – situation beskrivs av Unamuno som tragisk. Det ligger i vår natur att vi ville leva, att vi fruktar döden, att vi önskar oss odödlighet. Men döden är oundviklig. Vårt liv blir en väntan på det som vi fruktar mest av allt.

Hos Unamuno blir – mitt i all denna bottenlösa pessimism – Don Quijote till ett slags vägvisare för hur vi trots allt ändå kan övervinna vårt livs tragik (Det här stället i texten har en speciell slags lyster.):

Därför är riddaren från La Mancha en förebild. Det är drömmarna som har skapat den mänskliga kulturen. Det är bara med hjälp av drömmen som vi kan ge mening åt ett universum som annars är meningslöst. Bara genom drömmen kan vi skapa Gud.

Vi kommer sedan till Camus och föreställningen om tillvarons absurditet:

Vi känner att vi har placerats i en värld som är fullkomligt likgiltig för våra önskningar, värderingar och förhoppningar. Alltihop finns där, men det går inte ut på något. Det är absurt.

Camus och vad han gör med Sisyfosmyten ger en märkligt hoppfull vy över tillvarons absurditet. Så här:

I ”Myten om Sisyfos” från 1942 väljer Camus denna gestalt som sin hjälte. ”Man måste tänka sig Sisyfos lycklig” heter det. Att trots absurditeten acceptera det som är vårt öde, att finna sig tillrätta med tillvarons villkor även om vi inte själva har valt dem, det blir till slut lösningen.

Här är vi väl igen vid antikens idé om försoning genom resignation under ödet, men nog hoppar hjärtat till på ett glatt-överraskat sätt när man läser ”man måste tänka sig Sisyfos som lycklig” – i alla fall på mig.

I slutavsnittet i artikeln talar Nordin om den moderna optimismen och den moderna pessimismen och förhållandet mellan dessa. Så här står det om optimismen:

Den moderna västerländska kulturen utmärks av en tro på människans allmakt. Den tänker sig att det mänskliga förnuftet kan ställa i ordning en tillvaro där allting är förutsebart, där alla risker eliminerats, där ödet har tämjts och befinner sig under kontroll.

Och så här beskrivs den moderna pessimismen som ett slags motreaktion mot denna oerhörda optimism:

Om vi med Dienstag vill se den pessimistiska åskådningen som modern är den det inte minst därför att den utgör en medveten replik till den moderna optimismen. Pessimismen framhåller gränserna, den oundvikliga okunnigheten, irrationaliteten, tillfälligheterna som stjälper de bäst lagda planer. Den ser med skepsis på de lysande konstruktionerna.

Om ni hellre vill läsa Nordins text ostörda av mig – det kan säkert för en och annan vara påfrestande att ha en extraläsare som liksom ställer sig emellan texten och en själv som läsare – så finns den här.