För säkerhets skull sätter jag upp en liten varningsskylt: Det här är ingen gravallvars- eller ens någon seriös text, inte särskilt i alla fall. Med det menar jag att här finns utrymme för skämt, lätthet och eventuellt lite ”glam”.
Morgonens första ögonblick har jag ägnat åt att fotografera en mutter, inte en riktigt klassisk mutter, men visst är det ändå en mutter?
Ordet ”mutter” härstammar från tyskans ord för mor: ”Mutter”. Hos Hellquist läser jag att det är ”en bildlig användning av ordet i betydelsen ’livmoder’, alltså om en hålighet, som har att upptaga ett därför passande föremål, här om ett med en gängad urborrning försett stycke, i vilken skruven passar in”.
Alltså moder, livmoder…
något som håller olika saker ihop dessutom?
Ja, och ibland kanske den muttrar lite därvid (dabei).
»Bättre sitta hemma i mina hyrda rum, mutter allena, än sitta och förgäspa mig bland dessa odrägligt ledsamma menniskor.« Så skrev Sophie von Knorring 1845.
Mol allena, alltså. Om nu mol har med mutter att göra?
Och visst finns det ett samband enligt SAOB.
ETYMOLOGI: [sv. dial. mol, mor, mos, mors, modest, moders(t), molenä o. d. motsv. d. mutters, ä. d. moders, moes o. d., nor. dial. mode(r), mo(e), mo(e)n, mott, moandes, mo- nende; av t. mutter i uttr. mutter allein (av mutter- seelenallein, eg.: övergiven av varje moderssjäl, o. mutterseligallein, eg.: vars moder avlidit) o. i ssgn mutternackt, naken ss. kommen ur moderlivet. – – – ]
Åh, det här är intressant! Då frågar jag – fadern – var skruven kommer in? Jo, i muttern så klart, men var hör den hemma etymologiskt?
en del grekiska tragedier?, thomas
Agneta,
”mutternackt” har jag aldrig hört. Det låter suggestivt.
Själv hamnade jag i min förra kommentar omedvetet i ett slags ”Loreleispår”. ”Und singt ein Lied dabei”, var det visst något som sjöng i bakgrunden.
Lorelei får alltid mig att tänka på Goethes Erlkönig. Det har säkert med de tidiga tonårens tyskundervisning att göra. Jag tror att vi fick höra båda verken sjungas och/eller uppläsas via trådbandspelare. I synnerhet Erlkönig grep tag i mig då i klassrummet.
Agneta,
det är lustigt hur associationsbanorna löper. De har liksom ett eget liv.
Thomas,
fadern-skruven är nog svårare att få ihop än modern-muttern, rent etymologiskt i alla fall. Där har vi en del att bita i – och ont i tanden kan vi få.
Vi får väl se om någon grekisk tragedi kan föra oss till eller förbi målet…
Thomas, skruvens etymolgiska ursprung är oklart. Enligt SAOB i alla fall. Och Hellquist skriver: »Av mycket omtvistat o. alltjämt dunkelt urspr.«
1404, from M.Fr. escroue ”nut, cylindrical socket, screwhole,” of uncertain etymology; not found in other Romanic languages. Perhaps via Gallo-Romance *scroba or W.Gmc. *scruva from V.L. scrobis ”screw-head groove,” in classical L. ”ditch, trench,” also ”vagina” (Diez, though OED finds this ”phonologically impossible”). Kluge and others trace it to L. scrofa ”breeding sow,” perhaps based on the shape of a pig’s tail (cf. Port. porca, Sp. perca ”a female screw,” from L. porca ”sow”). A group of apparently cognate Gmc. words (M.L.G., M.Du. schruve, Du. schroef, Ger. Schraube, Swed. skrufva ”screw”) often are said to be Fr. loan-words.
Jelena,
det verkar nästan bli en mutter – eller i alla fall en modersugga – också av skruven. Sugga på modern (!) italienska heter för övrigt ”scrofa”.
I en ”kort” kommentar kan jag inte citera allt som Svensk etymologisk ordbok säger om ”skruv” men det är mycket intressant. Läs gärna själv. Men en liten bit kan vi väl få plats med:
Skruvmutter, Dagl.Alleh. 1793:-muttrar; tidigare o. ofta även senare:skruf-mor 1706, skrufmoder 1711; Sahlstedt
1773: skrufmorar plur., jfr 1902:skrufmoder, med avs. på kanon = da.skrue-moder el. -mutter, -mutter, jfr ä. ty. das mutterlein eines schrauben, dvs. ’skruvens lilla mamma’,ävensom da. matrik (väl efter ett ty.diminutivum). – Ordet upptogs förr i
ordb. som mask., ehuru sammansatt med ett ord för ’moder’. – Jfr
pärle-mo(r) jämte dial. pärl(é)multer.
”Skruvens lilla mamma” det låter väl gulligt. Nu gör jag en Bodilsk association här till ”The Taming of the Shrew” men det har väl kanske ingenting med ”skruv” att göra. Enligt min ordbok kan man översätta ”shrew” med ”argbigga”, ”ragata”, härliga ord som man tyvärr inte kan använda i dagens läge. När denna olämpliga pjäs sattes upp i Vadstena för några år sedan skrev DN:s recensent förtjust att man ändrat texten ”så att Petruccio blir snuvad på slutet.”
Eftersom den här kommentaren blev väldigt skruvad (haha) kan jag väl lägga till en sångparodi som vi som barn sjöng i det röda Ådalen vilket visar att vi redan då och där var medvetna om genusproblematiken:
Arbetets söner, fläsk och bruna böner
Arbetets döttrar, kokar och muttrar
Bodil: deleteknappen sitter längst upp i högra hörnet.
Bengt,
du verkar känna mig väl vid det här laget, nästan bättre än jag själv när det gäller vissa knäppa (skruvade) saker faktiskt. Den där bodilska associationen gjorde jag faktiskt i verkligheten när jag tittade på det här någon gång under eftermiddagen: ”The Taming of the Shrew”, men så tänkte jag, att nej, nu börjar jag gå i cirklar (spiraler).
Allt detta, inte minst de senaste inläggen, gjorde denna dag till en lyckad dag. Det kan man varken muttra om eller känna sig skruvad över, men det är ett faktum att det behövs både en hona och en hane för att det ska bli något som liknar en befruktning, och därmed en ny dag. Imorgon är det ta mig tusan torsdag och då försöker vi finna nya verktyg för tillvaron.